Tidelpum...

Det känns som att den här bloggen börjar närma sig den dagen då det är dags att sluta.
En känsla bara.
I januari 2008 hade jag precis fått veta att jag inte skulle kunna åka till kenya den våren. I december har jag precis kommit hem efter en fantastisk termin på svenska skolan i nairobi.
Ett år. Cirkeln är sluten på nått sätt. vi kom aldrig iväg, vi reflekterade över det, sen åkte vi, och reflekterade över det. och nu är vi hemma.


Framtida reflektioner behöver en ny plattform att stå på och sammanstråla från.
Tidelpum har levt ut sin tid, it's a whole other daydream now.
Jag ska bara tala med änders om detta, men jag är ganska säker på att hon samtycker.
Inte för att särskilt mångas av våra typ 5 läsare kommer bry sig nämnvärt men ändå.
Vi får se vart livet leder nu.
Puss och tack för att du har läst, dear someone listening in the shadows.
Aurevoir

Nu är det jul

För er som inte är medvetna om att det är julafton imorgon så kan jag, vänlig som jag är meddela er det. Det är jul, det känns inte som det för min egen del men vad gör man. Anpassning på högsta nivå, näsan fryser ihjäl, man går på bekanta kliniskt rena gator, bara vita människor, färre leenden osv. Per automatik kommer allt att bli som vanligt igen, livet i Sverige, men det finns vissa saker som skiljer sig mot de som varit. En gnutta perspektiv i sammanhanget, visst man kanske pratar om perspektiv hit och dit men det stämmer faktiskt. Man är fortfarande samma person med allt vad det innebär, men kan se på saker med lite insikt. Det är nice.

Jag(och antagligen Lovisa också) önskar er alla en riktigt god jul!

Livet är till för att inse att livet är så mycket mer än att bara leva, hm knappt att jag förstår va jag själv skriver, det vill säga allt är precis som det ska :)

En kram och två pussar, som min kära mor skulle ha sagt.

Härlig dag för ett citat

Ingenting är som att återvända till
en plats som har förblivit oförändrad
om man vill upptäcka på vilket
sätt man själv har förändrats


Det är ganska sjukt att vi har återvänt nu.
Det är litttte kallt också, som m skulle ha sagt.
Nu ska jag bara vara och njuta av mitt förvirrade sinnestillstånd
jag förstår inte, men det är nog lika bra.
En sak i taget
en dag i taget

...why do all good things come to an end?

Forever doesn't live here anymore
Forever took its bags and shut the door
It'll never be the same no no no no
It'll never be the same no no no no
Now forever
doesn't live here
anymore.

Jag grät en skvätt nyss. Helt ensam.
Satt och vickade fram och tillbaka på min skeva skrivbordstol som fått snurra alldeles för många varv och lyssnade på musik.
Såg mig omkring i mitt tomma rum, och ner på de överfyllda väskorna på golvet. Fyllda av saker och kläder, men också av undanträngda känslor som jag valt att inte låta fylla mig idag och istället tryckt ner i botten tillsammans med packningen. Håller man sig sysselsatt är det okej. Men tillsist kom insikten ikapp mig. Det är liksom ingen idé att skjuta det ifrån sig längre; vi ska åka hem. Jag ska lämna mitt underbara internat som jag upplevt så mycket tillsammans med. Och det visste vi ju från början, att det skulle ta slut menar jag. Jag har bara inte riktigt insett det förrns nu. Och då kan det behövas lite tårar. På något sätt har vi övermannat evigheten här i Kenya. En evighet har gått så fort.
Jag såg på mitt eget ärrade ansikte i spegeln mittemot mig. Afrikaärr. 1,5 centimeter långt strax ovanför höger ögonbryn.
Jag vet att ingenting varar för evigt. Och när någonting har varit bra är det ännu svårare när det tar slut. Det finns alltid ett slut, alltid ett avsked, alltid en inre sorgsenhet. Större eller mindre. Den jag har nu går i vågor. Ibland känns det inte illa alls att sätta sig på planet. För det ska bli skönt att komma hem också. Det ska bli skönt att se min mamma, pappa och mina syskon igen. Skönt att få lite perspektiv på saker, igen. Skönt att andas svensk luft...
Ikväll ska vi gå ut för sista gången tillsammans med det lilla järngäng av internatelever som fortfarande är kvar och inte har lämnat oss för sverige eller andra delar av afrika med besökande familjer. Det blir kul. Säkerligen känslofyllt också. Sista.
Kan sättas framför allt jag tar mig för under resten av dagen.
Sista dagen i Kenya.

krisimasi is all around me

Handen på bilden som otåligt sträcker sig mot godispåsen tillhör mig. Idag var det så dags för julavslutning, skolan är slut för den här terminen. Lite fina ord från rektorn i rondellen uppföljt med sång och sedan dans runt den minimala granen, storlek pytteliten, men det gick fin fint. Sen kom ju tomten och förhöjde allas vår tillvaro med godis även till de "äldre barnen", gissa om vi blev saliga.

Det var en hel bunt som lämnade oss igår och tidigt imorse,det känns så overkligt. Det börjar bli lite tomt här på vårt kära internat. Och imorgon är det dags för mig och resten av örebroana. Emma och Asker har ju redan dragit sin kos,vi fick lite rapporter om en chockad klass därhemma i slusket. Här går man omkring ibland och tycker att det är kyligt även om det är 25 grader varmt. Helt stört, vi har redan konstaterat att vi kommer att frysa ihjäl när vi kommer fram. Jag och långkallingarna kommer att bli bundisar på heltid. Imorgon är det alltså vår tur att åka hem, det ska otroligt skönt, men självklart kommer man sakna mycket här. När skolan drar igång och allt kommer blit sådär tråkigt normalt. Men med tanke på att det är sista terminen, studenten och allt kommer vi nog att överleva.

Nu sitter jag på rummet med lånad dator och lyssnar på lite tradjazz, måste packa senare. Om jag hade svårt att klara vikten när vi åkte hit då kan ni förstå hur läget ligger till nu på packfronten. Men det fixar sig. Lite senare ska jag och några andra ta en sista sväng på villagemarket för att inhandla de sista julklapparna.
Frågan är om det blir någon sömn inatt eller inte, vi får se. Sömnbristen som i stort sätt alla lider av på internatet börjar göra sig ordentligt påmind. När jag kommer hem ska jag sova det är en sak som är säker. Sova, äta och bara vara. Det som gäller nu däremot är att försöka trycka ner alla prylar och kläder i väskorna.
Wish me good luck!

vulkantripp i afrikaland

So sweet I wanna cry

bäst<3

Det är som det är som man säger.
Saker och ting förändras i vårt älskade örebrohus.
Idag åkte min kära rumsgranne Malin iväg till flygplatsen för tre veckors jullov i sthlm. Vi kommer aldrig mer att sova vägg i vägg ovanför trappen till vänster. Det känns redan tomt, men vi ses ju igen. Farväl är ej för alltid.
I fredags var det några söta internatare som hade ordnat avslutnings/nobelmiddag på italienska restaurangen med efterfest och modeshow på casablanca. Det var jättemysigt, nästan alla från internatet följde med och nomineringarna duggade tätt. Årets mest integrerade, årets buddah, årets PMS, årets ljushuvud, årets casanova, årets mest "lyckade" tjej... etc.
Vi hade mycket kul. Byggarna från halmstad följde också med och partade järent, precis som vi.

På lördagsmorgonen var det dags för vulkanbestigning. Mount longonot (tror jag minsan att den heter) skulle klättras uppför. Lagom trötta efter få timmars sömn kämpade vi oss upp i solsken och damm, hela vägen upp till toppen. Det var otroligt tjusigt däruppe, Isabelle svimmade men vaknade snabbt till igen. Sen var det bara att ta sig ner igen, eller gå runt kratern om man hellre kände för det. Jag valde det förstnämnda och tillslut kom vi ner till en mer normal nivå, efter att ha svalt fem kilo aska/sand/damm och ramlat ett antal gånger i språngmarsen. Lördagskvällen spenderades sedan på pavement med 20 shilling shotten på VIP-våningen. (två svenska kronor, förtydligande). Och söndagen ägnades, i vanlig ordning, åt ingenting särskilt.

Idag hände en grej. Lagom klantig, lagom skev, lagom äkta-lovisa-stuff.
Jag var trött, som vilken måndag som helst, och skulle stänga min dörr till rummet. Precis utanför min dörr har jag mallans och min trapp. När jag så skulle stänga dörren bakom mig hade jag hängt en tröja på torkning över den. Dörren gick alltså inte igen helt, så jag vände mig om för att fixa det. Det som hände sen är något av en dimma, men jag vet att jag snubblade, slog i huvudet med full kraft rakt in i stenväggen bredvid, ramlade igenom dörren och landade på golvet. När jag reste mig upp förvirrad med tårar i ögonen och såg blodet på väggen och golvet vände jag mig mot min spegelbild. Jag tänker inte beskriva hur den spg ut, men jag kan säga att jag fick något av en chock. Alla andra hade försvunnit (de var och åt), så jag stapplade iväg i mitt chock/smärttillstånd mot matsalen och räddades av Matilda och Emma som tog mig till siv. Hon ville att vi skulle in till akuten och sy, men jag vägrade - det räcker med ett besök på nairobi hospital för min del. Så nu har jag jack i pannan, svullnad och blåmärke. buhu.
Efteråt var jag mest glad att jag inte brutit näsan eller så, det kunde ha gått hur som helst, lagom klantigt i alla fall.

Nu ska det ätas julgodis i örebrohuset, det har blivit en mysig folksamling. Imorgon är det tisdag. 4 dagar kvar i paradiset.
Sen bär det av till ett annat paradis, som just nu känns som en drömvärld. Schweden.
Nu ska jag umgås och vara social.
Stay tuned!
Änders hälsar. Föresten vill jag tillägna ett stort tack till tösabiten, som tar hand om mig i alla lägen när jag strular till det, så som idag. Puss till min änders.
Hejdådå.

Hier soir

Så bar det då av till svenska ambassadörens residens (så tjusigt att jag inte ens kan stava till namnet). Jag överdriver inte om jag säger att det var vackert. Otroligt tjusig djungelträdgård, enormt hus, pool, allt sånntdärnt. Efter att ha hälsat snabbt och fått i oss lite glögg och pepparkakor i form av elefanter var det bara att börja mingla. Gillar ordet. Tänk dig ett OC-party med lite tält i trädgården och en massa folk i fina kläder som minglar runt poolen. Så var det.
När det sen blev mörkt var det luciadags. Det var faktiskt väldigt mysigt, även om vi är extremt otighta och det finns vissa tondöva individer som jag absolut inte tycker sämre om för det, men man kan konstatera att det inte var det "renaste" luciatåget ever. De små tomtarna, pepparkaksgubbarna, tärnorna, mini-lucian och stjärngossarna räddade upp oss lite. Små är alltid söta, vad dom än gör, och med luvor på huvedena och stjärna i hand kan det liksom inte bli fel. Vi spred lite luciaaura i alla fall, med ljusen och det. Och Malva var überfin som lucia! Efter det fick vi stå i en två mil lång kö till julmaten. Det var extremt mycket folk, knasigt att träffa så många svenskar. Knäckebröd har man saknat lite i alla fall.
Efter lagom många timmar åkte vi sedan vidare till Village market och hängde där resten av kvällen. För min del blev det mest prat om örebrominnen, mys det med.

Idag är det skolfri fredag för oss, eftersom det är kenyansk helgdag. Gött! eller fiiint, som john vill att jag ska säga på äkta sthlmska. Får se hur det blir med det :)
Jag ska försöka komma iväg till toy market idag igen, solen skiner så det blir säkert en varm dag. Sen är det städkontroll på rummet, måste fixa det lite också, och sen ikväll ska vi ut! Måste ta vara på alla tillfällen nu vår sista riktiga helg. :)
En annan grej som händer idag är att det kommer ett 15tal artonåriga bygg-gymnasie-elever från sverige hit. De håller på med nått volontärprojekt och nu ska de bo i våra skolsalar (tio meter från vårt internat) nån natt. Kan bli kul.
Nu ska jag snart kila iväg och försöka äta något. Mallan och jag gick upp tidigt och hängde tvätt, hurtiga som vi är. Jag antar att vi snart hörs igen!
Au-revoir.

...

Igårkväll vågade jag mig på att föreställa mig hur jag plockade fram väskorna från under trappen upp till mitt och mallans rum. Jag såg framför mig hur jag började plocka ut saker ur lådor och ta ner foton från väggarna. Det varade i ungefär fem sekunder, sen mådde jag illa.
Jag är inte redo för att packa ner mitt liv här, inte än.
Om en vecka, kanske. Jag måste inse att jag ska åka hem först. Sen kanske det går. Att bryta upp.
Det spelar ingen roll om det är en bra sommar som tar slut, eller om man ska flytta från en plats. Ett avslutat kapitell är alltid sorgligt. Bara mer eller mindre. För man vet att det aldrig blir likadant igen.
It will never be the same.

Massor om ingenting

Hej, det var länge sen!
Dagarna är så fulla, det är så mycket man vill hinna med och dessutom är det - tro det eller ej - galet mycket plugg inför lovet, även här.
Förra torsdagen hade vi fotbollsmatch friendly-game mot tyska skolans tjejlag. Och vi vann med 3 mot 1, trots att jag sköt i stolpen tre gånger utan att träffa nätet haha. Kul att se hur det ser ut på andra skolor i Nairobi, vi har ju varit på en del sånna nu.
Vårt fotbollslag är inte det bästa, men vi har ändå haft väldigt kul på träningar och de fåtal matcher som vi har haft. Det som är lite synd är att tjejernas seriespel ligger på våren, och då är jag ju inte här :/ man kan inte få allt, som sagt. Men det skulle ha varit redigt kul!

Den första december samlades en hel hög med sjuttonartonåringar i tv-rummet för att försöka fånga den lilla gnutta av svensk julstämning som går att hitta: julkalendern. Klockan 20:45 kenyansk tid, och sedan dess har det blivit lite av en vana. Även om den är jättetöntig och jag i vanliga fall med största säkerhet skulle ha haft både ett och annat att säga om den, kan jag inte låta bli att svälja den hel och tycka om allt. Det är en av de få saker som ändå är "december-som-vanligt". Allt annat är inte det. På gott och ont såklart, men mest gott! Jag saknar inte mörkret, inte alls.

Något annat som hänt är att vi har börjat shoppa mer intensivt än tidigare. Kanske för att vi snart ska åka hem till dyrt och uppstyrt, eller för att vi har mer koll på vad vi faktiskt vill ha nu än för några veckor sen, men säkert är att vi tar mycket av våra lediga stunder till att åka matato till toy market och förhandla eller strosa runt på diverse handcraft/masaimarknader. Kanske för att hitta julklappar också... Jag blir fortfarande lurad gång på gång, men jag tycker om det ändå. Och kommer att sakna det. Som så mycket annat. Jag kommer att sakna barnen på skolan som vi gjorde vårt projektarbete också. De sötaste små kenyanerna nånsin. Och deras sätt att prata engelska, fyra/femåringar som säger "Me I have..." "Me I go..." hela tiden. Så sött!
Det var bara en parentes.

I helgen var det stoor julbazar igen. Vi hade lite skolbuss problem så vi bestämde oss för att gå stigen längs vägen dit istället för att krångla. Tjugo minuter sa någon att det skulle ta. Hon måste ha menat 20 kenyanska minuter, för det tog ungefär en timme.... Men det var värt det, för vi hittade en massa roliga saker och människor när vi väl kom fram, efter lite vägbeskrivningshjälp.

What else... Jo, en annan sak som är up and coming är lucia. Här på svenska skolan innebär det att alla som är med i kören, vilket vi självklart är (även fast det inte är särskilt party egentligen) sjunger luciasångerna tillsammans med de mindre barnen. På torsdag bär det av till svenska ambassadörens residens, proper klädsel önskas och det kommer en hög utländska diplomater. Det känns verkligen inte luciaaktigt alls att prova ut ett urtvättat vitt linne i solskenet, men vad gör man inte. Det kan bli kul, i alla fall ska vi göra det.

Internatlivet har också haft några ordentliga förändringar den senaste veckan, men det är lite för invecklat för att skriva här. Dessutom hinner jag inte, för nu är lektionen som jag snyltar av slut. Dags för svenska, och sen luciaträning. Igen. Suck.
Jag har så mycket inplanerat nu att jag måste sno lektionstid för att hinna blogga. Illa.
Och dessutom blev det alldeles för långt och skevt, som vanligt, vi skriver för sällan, för mycket hinner hända. Vi är nog inga äkta bloggerskor, helt enkelt. Det där med kort och intresseväckande är inte riktigt vår grej haha.
Kwaheri tills vidare.

Saturday evning - I get by with a little help from my friends

Parentes 2

Okej, man får lov att skriva tre halvskeva inlägg på samma kväll om det är första advent och man inte riktigt vill gå och lägga sig när man har fått låna en dator som faktiskt har internet (a).
Det här läste jag nyss på saras blogg spektakulart.blogspot.com:

Just nu sitter vi flera stycken och myser i "Örebrohuset", det hus som jag, Emma, Lollo Sara + den underbara solstrålen Malin Kyllenbeck blev tilldelade i somras. Även det hus som har blivit "myshuset". Det är här vi har lagar mat när vi inte tycker om den som lagas i köket, det är hit alla kommer efter utgång för att tala om kvällens bravader, trycka i sig nudlar och dricka ännu en grogg eller två. Det är här vi har pyntat med olika målningar, dumlepapper och ljus i olika färger. Det är här vi bor helt enkelt! Ikväll är det full aktivitet. Knäck och kola lagas, ljusen lyser över hela nedervåningen och julmusiken står på högsta volym! På samma gång passar vi på att göra klart läxorna innan nästa vecka tar sin början. Det är bra mysigt! När man inte har sin biologiska familj tillgänglig så får man skaffa sin egen.
Och jag gillar min! :)

Det var fint uttryckt. Instämmer med föregående talare helt klar. Myshuset har vi, that's for sure! Nu har Mallan lämnat oss för sängen, bara Emma och jag kvar och nattugglar. Snart väntar sängen med blommiga, rena lakan. Myspys.
Ta hand om er nu. Puss igen!

Parentes

En grej till:

Jag saknar er jättemycket därhemma.
Ni vet exakt vilka ni är. Snart ses vi!!!
Det är så tudelat, detta med hemfärden.
Hatkärlek på den fronten också, I guess.

Bredvis mig sitter Emma och Mallan och gör massage.
Änders och Asker är duktiga och sover.
Det ska jag med göra nu. I mitt rum är det totalt mörker, alla lampor har helt random valt att gå sönder. Så det blir en mörk natt, men det gör inte så mycket. Får ta och fylla i en repair-form imorgon så jag kan få lite steg-klättrings-assistans.
Stay tuned, pöss på er.

Julefrid i vår lilla stuga

Söndagkväll. Första advent kom och gick även i Nairobi.
Sol, varmt och segt internat -dagen stack inte ut så mycket i mängden av söndagar. Allting är så likadant här på många sätt. Lika ljust varje morgon, lika mörkt varje kväll. Värme och lite regn, men mest värme. Denna dagen, inget undantag. Men ändå inser man på något lite bakvänt vis att det faktiskt är december imorgon. Oundvikligt att tänka på hemma, riktiga hemma. Advent är mörker och kyla.... Nja. Inte riktigt. Den som skrev det bodde inte i afrika, det är obvious.
Men i brist på annat har vi iallafall försökt skapa x-mas stämning i Örebrohuset så gott vi kunnat. Julmusik à la Carola för att vara riktigt svenska och godisbak har vi ändå hunnit med. Och så eldade vi lite ljus, för sakens skull.

Jag fortsätter att knarka mina mediciner. Det är mycket att svälja, men det hjälper så jag fortsätter. Imorgon är sista piller-sväljar-dagen iallafall.

I fredags var vi och såg premiären av High School Musical 3 på westgate. Om jag och Änders hade oroat oss för att vara de enda som var tillräckligt töntiga för att insistera på att se den, så hade var det helt i onödan. Det är inte själva filmen jag gillar, snarare känslan man får. Glädje och musik. Bättre kan det knappt bli. Dessutom åt vi pizza och skrattade massor. Fin kväll i lagom lugnt tillstånd.

... Och igårkväll var det event på blue times, sexy saturday. Massor av folk, lite färre från swedish school part crew än vanlligt (ca hälften var på övernattningssafari i Nakuru), men bra drag. När det är så mycket folk och bra musik känns det ännu segare än vanligt att behöva rycka tag i varandra på dansgolvet och skrika att det är dags att smita ut till swe-school-bussen och åka hem till vakterna och signa in sig för kvällen. Det är många minnen man kommer ha från de bussturerna haha. Igår var en sånn kväll när man bara ville stanna. Men regler finns, och vi har inte så mycket annat att göra än att försöka följa dom.... Sammanfattningsvis var det en fin helg i alla fall. På dagen tog jag och Änders på african handcraft-mässa. Jag köpte några julklappar, änders köpte dubbelt så många för hälften så mycket, precis som vanligt. Prisförhandlande och prutande kommer nog aldrig att bli min grej, jag är alldeles för snäll och lättlurad haha. Efter en väldigt tveksam lunch åkte vi tillbaks till internatet och här var det jul-bazar annordnad av svensk-föreningen. Vi köpte en påse svenskt godis för 500 shilling, men det var det värt.

En sak som inte riktigt vill gå in är att det är sista dagen i november idag.
Imorgon är det december. Ju mer jag tänker på det, desto mer obegripligt blir det.
"Ni skulle ju vara där en evighet" sa Belle. En evighet går fort.
Den 20e flyger vi igen.
20 dagar kvar i mitt Kenya som jag har kommit att älska på så många sätt.
20 dagar är ingenting. Samtidigt är det fantastiskt mycket.

hur ska det gå-hur ska det bli-och vad kommer att hända när vi kommer hem?
De eviga frågorna...
Som får sitt svar tids nog, antar jag. Det blir bra. Det blir en jul i Örebro i alla fall. That's certain.
De flesta som inte ska hem till Sverige åker till Mombasa över jul och nyår. Och sen har de en termin till i Nairobi framför sig.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är avundsjuk.
För det är jag. Lite.
Men jag vet att det kommer bli fint att komma hem också. Och kallt. Jösses. Nä, nu ska jag inte virra in mig i alla tankar alltför mycket. Kommer tid, kommer råd :)
Imorgon ska vi kolla på julkalendern, och jag ska öppna första luckan i den kalender som mina älskade farföräldrar skickat ner i ett brev i veckan. Det är nog första året i mitt liv som jag inte har en aning om vad den kommer att handla om i förväg. Man hör det ju alltid nånstans ifrån, eller läser det nånstans. Men inte i år. Isoleringen har gjort sitt (och internet-handikapet antagligen också ;) ). Det blir mysigt.
20 dagar kvar att fylla. Jag kommer att sakna internatlivet.
Hatkärlek som Änders brukar säga. Truly true.

WELOVEYOULONGTIME

I nöden prövas vännen, heter det ju. Och i förrgårkväll fick jag sannerligen bevis på att änders är en riktig vän när hon utan förvarning skippade salsakvällen, följde med mig och fanns vid min sida sex långa timmar på Nairobi hospital. På morgonen mådde jag okej, efter lunch (åt inget alls): suddenly not so ok. überdiaré, magkramp, illamånede, feber, frossa, you name it! Allt kom över mig.
På sjukhuset var jag nära på att svimma av panik och utmattning. Jag förstod att de behövde göra tester för att hitta felet och rätt behandling, men jag har en skräck för sprutor och nålar, jag rår inte för det. När de inte hittade venerna i handen för att ta blodprov och ge dropp, och fick upprepa processen om och om igen, var jag nära på att rycka ut slangen ur handen och stappla därifrån. Än en gång tur att sara var vid min sida, och på något sätt lyckades få mig att lugna ner mig. Jag somnade på något obegripligt sätt till, och när jag vaknade upp en halvtimme senare såg jag först dropppåsen som hänge mitt framför mig och släppt ifrån sig en droppe i taget, i lugn takt genom slangen. Jag följde den med blicken, den ledde in i min hand, och satt kvar. Jag hade alltså inte ryckt ut den. positivt. vred huvudet åt andra hållet och såg sara sitta och läsa i en stol. Och ett lugn kom över mig, paniken hade släppt, vilket var väldigt skönt. Jag kunde slappna av när magen inte krampade och vänta på testresultaten. Efter låång tid (kenya - ingenting går någonsin snabbt, pole pole) fick vi i alla fall veta vad som var fel. Balterieinfektion i magen och positivt test för något mer... Så nu går jag på fyra sorters antibiotika och magpiller tre gånger om dagen och hoppas på snabb tillfrisknad. Inte konstigt att jag inte mådde bra.
De övervägde att låta mig stanna över natten, men så blev det inte, och vi fick tillslut åka tillbaka till vårt kära internat. Dagen efter mådde jag redan mycket bättre och nu är jag bara extremt trött. En upplevelse jag sent kommer glömma.

Idag har jag varit trött mest hela dagen och legat på mitt rum och kikat på sex-and-the-city. Vi har också varit på julbazar i karen och traskat runt bland tälten och spanat in dyra, vackra saker i stekande solsken. Det var nog första gången sen vi kom hit som jag såg så många vita på en gång. Automatiskt tänker man på att komma hem, och hur det kommer att bli. Att plötsligt avar vem som helst, en i mängden igen. Inte sticka ut med varje litet steg man tar. Det blir en omvänjningsprocess det också, men det ska bli skönt på många sätt.
Nu ska jag dra iväg änders från datornbredvid och tvinga henne att följa med bort till matsalen innan vi börjar jobba med kvällens huvuduppgift: projektarbetet. imorgon ska vi vara på förskolan vi har jobbat på för sista gången, så lite planering känns rätt nödvändigt.
Annars hoppas jag mest på snabb tillfrisknad så att inte allt för mycket av min sista tid i afrika går åt till att vara sjuk.
Hörs snart igen, när andan faller på.
Aurevoir!

Lushysteri

Så vad går snacket om just nu?
Jo, det går löss på svenska skolans internat. Boardingen är fylld av behandlade hår och kammande. Siv, skolsköterskan, har insisterat på att alla luskammas, kollas och prickas av; allt för att bli av med de små odjuren. Hela örebrohuset har hittils undsluppit, men man kan aldrig vara helt säker... ursch!
Vaksamhet med att ligga på andras kuddar från och med nu alltså. Egentligen har lusandet pågått några veckor, ungefär sedan den kvällen då fyra killar helt random rakade av sig allt håret... man kan ju fundera på varför dom gjorde det..?

Vädret är fint iallafall, för att byta samtalsämne! Soligt och varmt, men det inser man nästan inte nu för tiden, man är så van. När det är "kallt" här och vi går i jeans är det egentligen en vanlig svenska sommardagsvärme.... Stört hur fort ens kropp omanpassar sig till miljöer. Precis som du trodde belle ;)

Idag vill jag passa på att hälsa ett EXTRA STORT CONGRATULTIONS till min vän Leonea som idag fyller 18 år därhemma i Örebro. Love you!

Nu ska jag fortsätta med franskpluggandet. Egentligen kom jag bara hit [datasalen] för att skriva ut ett arbete men skrivaren fungerar inte riktigt. Inget ovanligt.
Jaja, livet rullar på. Om en månad lyfter planet, tills dess ska jag utnyttja tiden maxat, var så säker. Stay tuned!
Love/ Lovisa

Mais qu'est-ce que il fait, mais qu'est-ce que il dit?

Bild på mig och Mallan, min bästa rumsgranne, från Haloween, angel/devil-tema på Bluetimes ---
Sitter i datasalen och försöker hitta en bild som sammanstrålar med temat intryck och avtryck och det som jag vill prata om. Imorgon ska vi tala, fem minuter var. Nationellt prov i svenska B.
Som vanligt är jag ute i sista minuten, hela dagen har genomsyrats av en oundviklig söndags-trötthet, och som vanligt har hela långa dagen gått utan att jag har fattat vart tiden har tagit vägen. Och nu är det kväll, igen.

Jag är på sånghumör. Ibland när jag inte har sjungit ordentligt på länge och väl gör det, då är det som att jag inte kan sluta. Det bara bubblar upp melodi efter melodi, utan slut. Jag gillart.
Imorgon är det skola igen, förra veckan kändes nästan som en semester, även fast det var med skolan och inte boardingen som vi gjorde resan.

Igårkväll var vi ute nästan alla på internatet på pavetment. Vissa betaldade VIP-priset på 800 shilling för att komma in, själv betalade jag 400 och slank upp för VIP-trappen ändå med hjälp av ett sockrigt leende och fina internatkvaljerer vid min sida. resten av kvällen pendlade vi mellan uppe och nere, dans och stillasittande. De har ett bra dansgolv och bra partylåtar men de som jobbar i baren är något av de virrigaste. Menmen, man kan inte få allt som folk brukar säga ibland.

Nu känns det som att jag borde gå och försöka öva in mitt talande.... vi får se hur det blir.
Kenya eller Sverige, pluggandet kommer man inte ifrån. Hoppas att allt flyter på bra därhemma. Jag förstår inte att det är mitten på november, det har gått så ofantligt snabbt. Snart är det december, då ska jag börja pumpa julmusik igen. Det är det enda jag gillar riktigt mycket med julen. Angående det utlovade svar-på-frågor-inlägget så kommer det såfort jag och änders har hunnit sätta oss ner och skriva iordning det. Det händer ganska ofta att många dagar går utan att vi spenderar tillräckligt mycket tid på samma plats. Men snart så, jag ska driva det lite :)
Aurevoir sålänge.

Håll i hatten

Här kommer tre av alla hundra bilder vi tog under fältstudierna.... Tre?! tänker du säkert nu, vad är det liksom? Jag vill se meeer! Men tänk då på att tre är bättre än inga alls. På tal om ingenting. Nu ska jag söndagsångestplugga. Stay tuned.

Jag ellen och simone på viktoriasjön i fiskebåt

Änders och melkan snygga som alltid i buss efter diverse långa skakiga timmar

julstämning i kenya? feel it.

Dagens citat

'LIFE IS A TEACHER
THE MORE YOU LIVE
THE MORE YOU LEARN'

Back on track

Detta skulle jag egentligen ha velat skriva för mer än en vecka sen, men då fungerade inte internet. alls. Och sen åkte vi på en veckas fältstudier vid lake Victoria. Så det fick vänta tills nu... Vi har varit i en stad som heter Kisumu och en liten fiskeby i den kenyanska bushen som heter Kusa.
Efter att Obama vann valet har det blivit en gladare stäming på gatorna i hela Kenya, men särskilt i Kisumu och områdena däromkring. Obama har blivit det nya jambo. Eller det nya hur mår du? Den nya hälsningsfrasen helt enkelt. Om man inte visste vad man skulle säga till nån påflugen kenyan var det bara att dra till med Obama!, funkar i alla lägen. Kan iochförsig bero på att alla per automatik antar att vi kommer från USA. För många är det också oklart exakt vad USA är och hur mycket av världen som ingår i det... Jag har blivit frågad otaliga gånger "did you vote for Obama?" även efter att jag förklarat att jag kommer från ett land som heter Sverige.
Vi har sett otroligt mycket under veckan, det skulle bli väldigt drygt att försöka hinna skriva ner allt men några nyckelord kan vara: afrikanska barn i mängder, gummistövlar, fiske på viktoriasjön, höga och fulla och fattiga kenyaner, polygami, kvinnogrupper, boda-boda (cykeltaxi), masaimarknad, toymarket, muslimskt hotell, fruktodling, mattvävning, fritid på stan, regn-blixtar-åska, balkonger... listan kan göras lång. Mycket händelserik vecka, men nu är det redigt skönt att vara hemma på internatet, sova i sin egen säng och ordna upp allt sånnt som man inte hunnit med under fältstudierna.

Dagens news; vi såg för några dagar sen (några dagar innan vi åkte alltså) att vi har blivit länkade av skolans hemsida…. Hahah, så nu blir det till att börja skriva ordentligt alltså. Vi hade tänkt skriva ett välkomnande inlägg för länge sen men som alltid har ett antal olika faktorer jobbat emot oss. Men nu så! För alla nytillkomna vill jag bara säga karibu sana (välkomna så mycket!) och att vi uppdaterar ganska sällan, dels för att internet är välsigt seeeegt (This is africa liksom) så det tar tid och dels för att vi anser att det finns ganska många mer värda saker att göra än stirra på en dataskärm när man bor i Nairobi.
Vill man sitta inne och surfa framför en skärm när man kan göra annat? (svar nej.)
Så vi uppdaterar när vi känner för det, kanske att internatlivet går oss på nerverna lite, eller vi inte har snackat med våra föräldrar på flera veckor, eller kanske bara vill ha utlopp för undangömda komplexa känslor som man inte trodde fanns. Eller ja, whatever helt enkelt. Upplevelser också naturligtvis, och intryck. Livet i nairobi.
Om ni vill läsa om nått särskilt, var inte rädda att kommentera, vi blir bara extremt glada för all eventuell kontakt med hemvärlden (även fast det är ganska skönt att vara isolerad också).
Jag heter Lovisa och min vän heter Änders och i vanliga fall går vi i naturtrean på risbergska.

Ps. om ni vill veta mer om varför vi är här och vad vi gör tycker jag ni ska läsa vårt FAQ inlägg som snart kommer. (Vi ska bara lyckas ta oss tid). Genial idé om ni frågar oss, nu slipper vi svara på alla frågor femtioelva gånger. Men ta’t med en nypa salt…Okej, det var nog allt för nu.
aurevoir!

Lovisa och Sara Änders
två grisar på resa