För några veckor sedan var vi på Eutychus och mötte keyanska elever som är lika gamla som oss. Två världar, två helt annorlunda skolsystem, två hudfärger... Men kids är alltid kids, det spelar ingen roll vilka förutsättningar vi fått av livet, i grunden är vi likadana. Det är genom sånna möten som man faktiskt upplever afrika, och märker alla skillnade och likheter, genom möten med folket. Även om vi bara sitter tysta och inte får något sagt spelar det ingen roll, för kulturerna möts i alla fall. Det är så lätt att bli klyschig när man ska jämföra det svenska och kenyanska. De sitter på träbänkar i ett plåtskljul med upptrampat jordgolv och många är så fattiga att de knappt har råd med uniformen. Det är inte svårt att skapa kontraster. Men hur ska man sätta ord på det som man knappt själv kan ta in? Hur kan man förklara så tudelade saker. Ingenting är svart och ingenting är vitt, det finns alltid nyanser av allt, andra vinklar att se saken ur. Det är svårt och det blir skevt, men det måste få vara så. Det tar tid. Här är lite högar-av-ord-utan-riktigt-sammanhang, om du orkar läsa. [det är menat att vara en krönika egentligen, men jag är inte så säker på att den uppfyller kriterierna…. Jaja]
Alla sittplatser är upptagna när jag kliver på buss 16 för att åka hem efter skolan. Jag forcerar in min hand mellan armar och ben och lyckas greppa tag i en av de signalgula stolparna just som bussen kör iväg igen. Varenda elev verkar ha trängt sig på just denna buss, för att så fort som möjligt komma bort från skolan. Hela mittgången är full ända fram till den trötta chauffören. Ingenting ovanligt. ”Fan vi har två prov den här veckan. Jag dööööör” ropar någon över mitt huvud på gnällig närkingska. Mina likar från risbergska skolan beter sig omedvetet bortskämt. Ingenting ovanligt med det heller, och jag vet att jag ofta är likadan själv. Vi klagar per automatik, fast vi egentligen inte är särskilt missnöjda. Där jag står och gungar i takt med bussens skakningar kommer tankarna på min tid i Nairobi tillbaka till mig. Det känns så avlägset, nästan som en dröm, men när jag ser på alla dessa elever som vill bort från skolan låter jag tankarna dra iväg med mig. Jag är tillbaka hos de kenyanska skolelever jag fick chansen att möta på Eutychus Secondary School i Nairobi ett halvår tidigare. Tankarna som leder mig är lika tudelade och röriga nu som då.
Det första jag la märke till när vi klev in i det mörka plåtrummet den där dagen var deras uniformer. De små blå slipsarna, fransiga skjortkragarna och noppriga koftorna i marinblått. Kläder som säkert varit svåra att få råd till. De mörka korta håren som var antingen stramt flätade eller slätt bakåtkammade. Hel och ren fick plötsligt en annan innebörd. Efter att jag trängt mig ner mellan två kenyanskor på en av de små träbänkarna längst bak startade vi en trevande konversation byggd på vardagliga frågor som egentligen inte hade någon särskild betydelse. De frågor som till en början kom ur min mun var inte de jag helst ville ha svar på, men saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Efter hand som vi båda vågade öppna upp, blev frågorna också mer relevanta. Jag frågade saker om hennes liv, hon frågade om mitt. Stundtals såg jag mig själv i det hon sa och tänkte på hur lika vi är i många avseenden fast vi har så olika förutsättningar. ”Berätta om ditt liv i Sverige” sade hon sedan. Det är ungefär där jag börjar få problem.Till min hjälp plockar jag upp en halvtrasig penna och en bit papper från bänken framför oss och ritar klumpigt av Sverige. Det blir en ful, ojämn oval med två små prickar bredvid tänkta att representera Gotland och Öland, som för att rädda upp den misslyckade skissen. Precis som att Gotland och Öland skulle göra hela skillnaden. Helt missvisande med andra ord. Men det är Sverige i alla fall, och jag börjar trevande svara och förklara. Tills jag ganska snabbt inser att de inte förstår mig. Plötsligt känns det som nyss knöt oss samman mer avlägset. Istället för likheterna ser jag nu alla skillnader. Jag inte hittar rätt ord. För orden har inte samma betydelse. Skola för mig är inte samma sak som skola för dem. Dyrt för mig är inte samma sak som dyrt för dem. Vi är lika på insidan, men präglade av totalt olika liv på utsidan.
Allting vi har gemensamt till trots kommer vi aldrig att kunna förstå varandra helt, i alla fall inte bara med ordens hjälp. Det är det jag inser där jag sitter och letar efter rätt uttryck. Det är inte våra mänskliga egenskaper det kommer an på. För vi är båda människor med samma behov och i hjärtat är vi lika. Vi vill leva och må bra, se våra barn växa upp och ge dem trygghet och kärlek. Vi vill lyckas med någonting i livet, komma någon vart. Att vi inte har samma drömmar, samma definition av lycka, samma vägar att ta oss dit vi vill har mindre betydelse. Lika liten betydelse som den att vi inte har samma färg på utsidan, eller pratar samma språk. Det som skiljer oss åt är det som finns runtomkring oss, vad vi har sett och vilka spelregler vi har fostrats till att följa.
Eutychus är en mycket fattig skola. Risbergska, Svenska skolan i Nairobi eller vilken svensk skola som helst är jätterik i jämförelse. Men trots de olika förutsättningarna är båda skolor. Båda är en fast punkt i vardagen för sina elever, en plats för undervisning och ett sätt att ta sig vidare i livet för de ungdomar som går där. Och elever är alltid elever. De har också favoritämnen och uppgifter som de måste traggla med, saker som de inte förstår. Precis som vi. De har lärare som de viskar bakom ryggen på och hemligheter som de fnissande viskar till varandra mellan bänkarna. De har också ämnen som de hatar. Precis som vi. Men de är hela tiden positiva och kämpar på utan klagan, med en helt annan grundinställning. För dem är skolan ett privilegium, något att vara stolt över, och framförallt en chans de inte vill missa. Genom att utnyttja varenda liten ledig minut för att lyckas med studierna kan man påverka sin egen framtid. För oss är skolan också vägen framåt, men inte på samma sätt. Skillnaden är att vi tar för givet att vi ska få en bra utbildning. För oss är det en självklarhet att man ska gå i skolan. Det är något som alla gör, och alltid gjort. Vi ser det som vår rätt, och med den rätten anser vi oss också ha rätt att beklaga oss längs vägen. I bästa fall lär vi oss någonting också… När jag tänker ”det löser sig”, är det för att det nästan alltid gör det för mig. På något sätt blir det alltid okej i slutändan. Men för dessa tjejer och killar gör det inte det. De ser människor krossas och drömmar förstöras varje dag och vet att det inte är så enkelt. När man har nästintill ingen trygghet alls måste man lyckas. ”Det löser sig” är inte tillräckligt säkert. Ett högt slutbetyg på Eutychus betyder säkrade framtida studier. Samma mening skulle kunna användas om ett högt betyg på risbergska också. Men det skulle ändå inte betyda samma sak.
Tillbaks till verkligheten. En stark gemensam påtryckning bakifrån väcker mig ur mina dagdrömmar. Det är dags att gå av. Vi har kommit in till centrum och eleverna som nyss stod som packade sillar myllrar ut ur bussen igen, för att fortsätta på sina egna vägar hemåt. Med minnet av det kulturella mötet nära i tanken vandrar jag vidare mot nästa buss, nästa delmål på min väg hemåt. Egentligen är det inte särskilt konstigt- tänker jag för mig själv - att vi klagar på läxor och prov. Folk måste alltid ha något att beklaga sig över. Hur bra man än har det finns det alltid något som är värt att lägga lite av sin energi på att vara missnöjd över. Det är en del av vår kultur lika självklart som att hjälpa varandra när det är svårt är en del av den afrikanska kulturen i Nairobi. Vi kanske inte kan förstå varandra fullt ut, men vi kan faktiskt mötas på lika villkor. För det man ger får man, oftast, tillbaka. Det märkte jag också, den där eftermiddagen i Nairobi. Missförstå mig rätt nu, för det jag försöker få fram saknar allt vad kontenta heter. Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte ifrån våra gemensamheter, inte heller de faktorer som skiljer oss åt. Beroende på hur man väljer att se på det kan vi vara lika - eller totalt olika. Allting är relativt säger man ju och jag konstaterar, som så ofta, att det är sant. När jag sta
rtar min ipod och stoppar in lurarna är det lagom för att höra Bono skråla ”We’re one but we’re not the same” på högsta volym. Också sant. Med de orden fortfarande ringande i öronen dör min tysta, inre reflexion ut, utan kontenta. Men jag är lite gladare resten av vägen hem, precis som alltid efter en stunds flykt bland minnena.
Kenya. Jag är här nu. Ibland glömms det bort mellan skolböcker och frukostmackor som hör internatlivet till. Men det är faktiskt här vi är. Det är alldeles fantastiskt när man inser det. Men det kommer inte av sig själv, konstigt nog, det krävs tankeverksamhet varenda morgon för att man ska fatta. Jag får nyoa mig själv i armarna fler gånger i veckan och verkligen stirra på palmerna utanför förnstret för att se att de är där. Annars skulle man lätt kunna glida runt här inne på internatet utan att uppleva särskilt mycket alls. Repeatrepeat skulle man kunna säga om det. Det är upp till oss hur mycket vi vill få ut av det här halvåret.
Nu ska jag gå och simma några längder i poolen med Emma och Sara, vi har startat upp ett nytt träningsprojekt! Idag ska vi öva på att dyka, hahaha. Hoppas att alla andra råkar vara inne på sina rum och inte titta ut genom fönstrena för det lär inte bli särskilt graciöst :p Sen blir det internatmat och plugg, förhoppningsvis tar det inte hela natten den här gången...
Nu ropar Änders, dags att hoppa i poolen då. Wish me luck hehe.
PÖSS så länge
LovisaMatilda
Sweet home Nairobi
Världen, det är där
Jag bor
Just nu
Så var vi tillbaka på internatet igen. När vi svängde in på Ngong road kändes det verkligen som att komma hem. Den där känslan i magen när man känner igen sig och vet att man snart kommer att vara på den plats som man hör hemma på. Sin säng. Hemma är här för mig nuförtiden. Nairobi har blivit hemma.
Resan tog allt som allt mer än 25 timmar. Bussproblem till att börja med, sen missade vi färgan till Mombasa från Diani beach. Jag har aldrig varit med om en så varm bussresa i hela mitt liv, jag började vakendrömma och höra låtsas konversationer i huvudet för att jag var så utmattad och varm. Änders berättade efteråt att jag sagt helt random grejjer till henne mellan sätena, helt tagna ur fel sammanhang, haha. Weird. Och sen fördröjdes tåget genom en sisådär sex timmas stillastående mitt ute i ingenstans på den kenyanska landsbyggden. Det roliga är att ingen av oss ens bryr sig om att reagera längre. Man är så van liksom, tid är inget bra sätt att mäta hur fort man kommer att komma dit man vill. Saker och ting tar den tid det tar, det enda man kan göra är att go with the flow, chilla och vänta på att något ska hända. För det gör det förr eller senare. Jag, Emma, Simone och Tove sov några timmar till fastklibbade på våra svettiga britsar i vår kupé. Nattåget var verkligen en upplevelse, både på dit- och hemvägen. Sjukt trångt, varmt och fuktigt i luften. Ju närmare kusten, desto klibbigare blev vi. Ett hål i golvet representerade toaletten, men det var faktiskt en av de fräschare public-toilets som vi har sett so far. Det finns mycket mycket värre exempel. Typ på vägen hem från masai mara..... no comments.
När det plingade i en klocka var det dags att åla sig fram genom de smala vagnskorridorerna till retsuarangvagnen och försöka få ett bord. Det var ungefär som att hoppa 30 år bakåt i tiden, tapeterna, porslinet, besticken, kenyanerna, allt kändes surreal. Som i en film ungefär. Äta lite, och sen åla tillbaka och försöka att hitta rätt vagn igen. På ditvägen fungerade inte elen så då satt vi där i mörkret, utanför fönstret susade den keyanska natten förbi. Det sägs att resan dit går fortare för då är det mer nerförsbackar, haha, det kan ge ett hum om vilken fart tåget höll. Lång resa, med andra ord. Det bästa man kunde göra var att sova och låta musiken spela i öronen tills batterierna tog slut.
Och hur var det då när vi kom fram? Helt makalöst vackert. Indiska ocenen några meter från våra hus. Pool utanför dörren. Vi bodde 8 eller 9 i varje hus, lagade vår egen mat och kom och gick i stort sett som vi ville, iallafall dagtid. Nattid hade vi innetider precis som här på internatet, men det var ändå en otroligt stor frihetskänsla att vara där. Sol, bad, vit strand, turkost hav... Underbart! En dag åkte vi på båttur, vi såg delfinerna simma, och snorklade bland koraller. De som tagit certifikat dök också. Sen åkte vi till en vacker ö, åt fisk och hade siesta vid en saltvattenspool. Kvällarna fylldes av strandfester med klänningen fladdrande i vinden och fötterna springandes i vattenbrynet, hoppandes för att undvika krabborna. Detta är ett höstlov som går rakt upp i topp på min lista iallafall. Jag har aldrig varit med om något liknande. Hej östersjön liksom? haha. Så märker man också att vi alla här på internatet har helt olika bakgrunder och upplevt helt olika saker tidigare. Men det är väldigt lärorikt. Det som är så speciellt, för alla, med allt som vi gör nu är just det, att vi gör allt tillsammans med 50 jämnåriga, på egen hand, inte med familj eller bara några vänner. Det är nytt för alla, oavsett hur många gånger man har badat i salta hav innan.
Jag bor
Just nu
Så var vi tillbaka på internatet igen. När vi svängde in på Ngong road kändes det verkligen som att komma hem. Den där känslan i magen när man känner igen sig och vet att man snart kommer att vara på den plats som man hör hemma på. Sin säng. Hemma är här för mig nuförtiden. Nairobi har blivit hemma.
Resan tog allt som allt mer än 25 timmar. Bussproblem till att börja med, sen missade vi färgan till Mombasa från Diani beach. Jag har aldrig varit med om en så varm bussresa i hela mitt liv, jag började vakendrömma och höra låtsas konversationer i huvudet för att jag var så utmattad och varm. Änders berättade efteråt att jag sagt helt random grejjer till henne mellan sätena, helt tagna ur fel sammanhang, haha. Weird. Och sen fördröjdes tåget genom en sisådär sex timmas stillastående mitt ute i ingenstans på den kenyanska landsbyggden. Det roliga är att ingen av oss ens bryr sig om att reagera längre. Man är så van liksom, tid är inget bra sätt att mäta hur fort man kommer att komma dit man vill. Saker och ting tar den tid det tar, det enda man kan göra är att go with the flow, chilla och vänta på att något ska hända. För det gör det förr eller senare. Jag, Emma, Simone och Tove sov några timmar till fastklibbade på våra svettiga britsar i vår kupé. Nattåget var verkligen en upplevelse, både på dit- och hemvägen. Sjukt trångt, varmt och fuktigt i luften. Ju närmare kusten, desto klibbigare blev vi. Ett hål i golvet representerade toaletten, men det var faktiskt en av de fräschare public-toilets som vi har sett so far. Det finns mycket mycket värre exempel. Typ på vägen hem från masai mara..... no comments.
När det plingade i en klocka var det dags att åla sig fram genom de smala vagnskorridorerna till retsuarangvagnen och försöka få ett bord. Det var ungefär som att hoppa 30 år bakåt i tiden, tapeterna, porslinet, besticken, kenyanerna, allt kändes surreal. Som i en film ungefär. Äta lite, och sen åla tillbaka och försöka att hitta rätt vagn igen. På ditvägen fungerade inte elen så då satt vi där i mörkret, utanför fönstret susade den keyanska natten förbi. Det sägs att resan dit går fortare för då är det mer nerförsbackar, haha, det kan ge ett hum om vilken fart tåget höll. Lång resa, med andra ord. Det bästa man kunde göra var att sova och låta musiken spela i öronen tills batterierna tog slut.
Och hur var det då när vi kom fram? Helt makalöst vackert. Indiska ocenen några meter från våra hus. Pool utanför dörren. Vi bodde 8 eller 9 i varje hus, lagade vår egen mat och kom och gick i stort sett som vi ville, iallafall dagtid. Nattid hade vi innetider precis som här på internatet, men det var ändå en otroligt stor frihetskänsla att vara där. Sol, bad, vit strand, turkost hav... Underbart! En dag åkte vi på båttur, vi såg delfinerna simma, och snorklade bland koraller. De som tagit certifikat dök också. Sen åkte vi till en vacker ö, åt fisk och hade siesta vid en saltvattenspool. Kvällarna fylldes av strandfester med klänningen fladdrande i vinden och fötterna springandes i vattenbrynet, hoppandes för att undvika krabborna. Detta är ett höstlov som går rakt upp i topp på min lista iallafall. Jag har aldrig varit med om något liknande. Hej östersjön liksom? haha. Så märker man också att vi alla här på internatet har helt olika bakgrunder och upplevt helt olika saker tidigare. Men det är väldigt lärorikt. Det som är så speciellt, för alla, med allt som vi gör nu är just det, att vi gör allt tillsammans med 50 jämnåriga, på egen hand, inte med familj eller bara några vänner. Det är nytt för alla, oavsett hur många gånger man har badat i salta hav innan.
Ändersbaby fyllde aderton år, så nu är vi lika gamla igen, och Malin min rumsgranne från sthlm fyllde 20 dagen efter, så vi slog på stort och firade dem båda två! Nu håller batterierna på att ta slut på min dator, jag har satt mig under ett träd utanför boardingen för att kunna få igång internet, men nackdelen med det är att man inte kan ha i laddningssladden. Så detta får bli en lam och skev avslutning, som vanligt. Det är svårt att få med allt man vill ha sagt, men vissa saker kanske inte behöver sägas heller. Denna söndag känns lugn och skön iallafall. Endel är ute och springer Nairobi maraton i detta nu, jag undrar hur det går för dem... 40 kilometer är inte fy skam, men de flesta går en mil. Det är iallafall perfekt spring-väder, mulet och inte jättevarmt. Nu ska jag traska bort till mitt rum. Får se om jag stöter på sköldpaddorna på vägen :)
Stay tuned vetja!
Polepole/
Lovisan
Stay tuned vetja!
Polepole/
Lovisan
Oh my little bird what have you done
Mombasa is coming up!
Igår hade vi ännu ett av de ökända boardingmötena, och fick lite mer info om den kommande lovveckan. På fredag tar vi nattåget mot kusten och när vi kliver av på morgonen är vi där!
En plugg-paus kunde inte vara mer efterlängtad, vi betar av proven ett efter ett och snart är det bara ett par dagar kvar.
Igår när jag satt och läste franska vid vårt bord i "örebrohuset" som det så klyshigt kallas på internatet ser jag en fågel flyga in genom dörren. Jag tänker inte så mycket mer på det, utan fortsätter läsa, tills jag plötligt hör ett gallskrik uppifrån Emmas och askers trappa. Jag skyndar upp med dubbla steg för att se vad som hänt och ser Emma ligga med kudden över huvudet i Saras säng och sara ståendes i dörröppningen med skräckblandadskratt-blick. Jag kikar in i Emmas rum, och ser... Fågeln! Som nu sitter och skiter på fönsterkarmen och försöker komma ut genom glasrutan (ingen succé). Och den var inte liten heller!
Jag stämmer in i saras skratt men rädslan från Emma smittar av sig och istället för att öppna fönstret och släppa ut stackarn stänger vi dörren och försöker med den ena efter den andra planen få ut den på andra sätt. Tillslut kvarstår bara en sak att göra: hämta internatföreståndarna. Hahaha. Så stört att den flyger in i Emmas rum, av alla, när det är hon som har fågelfobi. Hon darrade i flera minuter efteråt, men jag tror iförsig inte att jag skulle varit så morsk själv om jag vaknat av att en fågel flaxade runt i mitt rum :p
I söndags hade elevrådet annordnat aktivitetsdag ¨på ordförande Sara Askers initiativ (vem är frvånad?) Vi risbergare kände igen konceptet. Det roligaste var mattävlingarna som ledde till en del kräkningar... Vi hängde vid poolen större delen av dagen, och eftersom att högtalarna var utsläpade och Hampus villigt Dj:ade kändes det som att leva i en fin musikvideo med poolparty ungefär. Livet blir alltid så mycket finare när man lägger på bakrundsmusik!
Nog om detta, nu ska jag fortsätta med u-landskunskapen, vilket är den lektion jag sitter på just nu. Hörs!
Kram LW.
Igår hade vi ännu ett av de ökända boardingmötena, och fick lite mer info om den kommande lovveckan. På fredag tar vi nattåget mot kusten och när vi kliver av på morgonen är vi där!
En plugg-paus kunde inte vara mer efterlängtad, vi betar av proven ett efter ett och snart är det bara ett par dagar kvar.
Igår när jag satt och läste franska vid vårt bord i "örebrohuset" som det så klyshigt kallas på internatet ser jag en fågel flyga in genom dörren. Jag tänker inte så mycket mer på det, utan fortsätter läsa, tills jag plötligt hör ett gallskrik uppifrån Emmas och askers trappa. Jag skyndar upp med dubbla steg för att se vad som hänt och ser Emma ligga med kudden över huvudet i Saras säng och sara ståendes i dörröppningen med skräckblandadskratt-blick. Jag kikar in i Emmas rum, och ser... Fågeln! Som nu sitter och skiter på fönsterkarmen och försöker komma ut genom glasrutan (ingen succé). Och den var inte liten heller!
Jag stämmer in i saras skratt men rädslan från Emma smittar av sig och istället för att öppna fönstret och släppa ut stackarn stänger vi dörren och försöker med den ena efter den andra planen få ut den på andra sätt. Tillslut kvarstår bara en sak att göra: hämta internatföreståndarna. Hahaha. Så stört att den flyger in i Emmas rum, av alla, när det är hon som har fågelfobi. Hon darrade i flera minuter efteråt, men jag tror iförsig inte att jag skulle varit så morsk själv om jag vaknat av att en fågel flaxade runt i mitt rum :p
I söndags hade elevrådet annordnat aktivitetsdag ¨på ordförande Sara Askers initiativ (vem är frvånad?) Vi risbergare kände igen konceptet. Det roligaste var mattävlingarna som ledde till en del kräkningar... Vi hängde vid poolen större delen av dagen, och eftersom att högtalarna var utsläpade och Hampus villigt Dj:ade kändes det som att leva i en fin musikvideo med poolparty ungefär. Livet blir alltid så mycket finare när man lägger på bakrundsmusik!
Nog om detta, nu ska jag fortsätta med u-landskunskapen, vilket är den lektion jag sitter på just nu. Hörs!
Kram LW.
What a day my friend
Nairobi
Igår var det Moi-day vilket innebar att vi var lediga, dags för Nairobi-down-town. Det var minsann på tiden att vi tog oss in till stan. Man är trött på att bara traska omkring i samma område runtom skolan. Vi har varit här i en dryg månad men inte varit inne i Nairobi på riktigt, vilket känns konstigt. Väl framme kändes det som att man bara ville se mer och mer. Vi kändes oss som ett gäng med turister, framförallt såg vi ut som det. Det spelade ingen roll hur långt bort man var från exempelvis citymarket kom det hela tiden fram folk och ville ta med oss dit. Det var tänkt att vi skulle till Biasharastreet – tyggatan men i stortsätt alla affärer var stängda så vi fortsatte att gå vidare.
Längs med de stora avenyerna blommar Jakarandaträden, något som färgar staden lila. Vi blev nästan påkörda ett antal gånger men nuförtiden är det något som hör till (inget allvarligt det är bara något som ingår när man ska ta sig över gatan). Medan de flesta av oss slog sig ner på Java för att fika fortsatte jag, Emma och Mikaela vidare för att se omkring. Vi hittade ett riktigt trevligt coffeehouse Kahawa, som tyvärr var stängt men som vi definitivt kommer att besöka någon gång. Vi var inne på en biograf, till Mikaela förtjusning var Zac Efron där som hon villigt posade med, dock kändes han en aning stel, hehe. Alla våra tonårshjärtan slog några extra slag när vi upptäckte att den har premiär den 29 November, då kommer vi självfallet gå på den. Precis som de övriga tog vi en fika, men på ett annat ställe, vi kände att Java har man ju varit på x antal gånger och att det var dags för något nytt. Vi lämnade några riktigt fina rumpmärken i sofforna innan vi gick för att träffa de andra.
Det visade sig att en del folk från skolan skulle gå på teater på eftermiddagen, så jag, Emma och Malin började gå på National Theatre medan de andra tog City Hoppa hem. Vi tog oss en titt runtom universitetet som låg på vägen dit. Efter en stund efter började vi höra musik och vi slank in på en utomhusshow, det dröjde ett litet tag innan vi fattade att vi satt precis utanför teatern. Det var dans, musisk och akrobatik. Vi satt och njöt och tänkte för oss själv att det är på det här viset det ska vara, mer Afrika tack. De små barnen och det lite äldre höll på med akrobatik, dom voltade och gjorde olika pyramider och grejer, dom var verkligen grymma. Det var svårt att dra sig därifrån vilket gjorde att vi blev ungefär tjugo minuter sena till föreställningen, vilket inte gjorde så mkt visade det sig. Vi satt kvar en halv timme innan vi gick ut igen.
Dom hade börjat att packa ihop sina grejer men alla barnen var kvar. Från början hade vi trott att det var ”rika” barn som varit med på akrobatiken men det visade sig var barn från slummen. Vi började dansa och busa lite med dom. En av danserna visade oss runt teatern och vi hälsade på alla som medverkat under dagen, riktigt sköna reagge snubbar.
Det här är definitivt en av dom bästa dagarna hittills, och det kommer bara mera det kan jag lova. Det är genom människorna man upplever Afrika.
Ska nog gå ut och lägga mig vid poolen för att plugga lite samtidigt som man kan kolla på de som tar dykcert. Deras tajta dräkter och snygga dykglajjor är något man inte får missa.
Ta hand om er!
Igår var det Moi-day vilket innebar att vi var lediga, dags för Nairobi-down-town. Det var minsann på tiden att vi tog oss in till stan. Man är trött på att bara traska omkring i samma område runtom skolan. Vi har varit här i en dryg månad men inte varit inne i Nairobi på riktigt, vilket känns konstigt. Väl framme kändes det som att man bara ville se mer och mer. Vi kändes oss som ett gäng med turister, framförallt såg vi ut som det. Det spelade ingen roll hur långt bort man var från exempelvis citymarket kom det hela tiden fram folk och ville ta med oss dit. Det var tänkt att vi skulle till Biasharastreet – tyggatan men i stortsätt alla affärer var stängda så vi fortsatte att gå vidare.
Längs med de stora avenyerna blommar Jakarandaträden, något som färgar staden lila. Vi blev nästan påkörda ett antal gånger men nuförtiden är det något som hör till (inget allvarligt det är bara något som ingår när man ska ta sig över gatan). Medan de flesta av oss slog sig ner på Java för att fika fortsatte jag, Emma och Mikaela vidare för att se omkring. Vi hittade ett riktigt trevligt coffeehouse Kahawa, som tyvärr var stängt men som vi definitivt kommer att besöka någon gång. Vi var inne på en biograf, till Mikaela förtjusning var Zac Efron där som hon villigt posade med, dock kändes han en aning stel, hehe. Alla våra tonårshjärtan slog några extra slag när vi upptäckte att den har premiär den 29 November, då kommer vi självfallet gå på den. Precis som de övriga tog vi en fika, men på ett annat ställe, vi kände att Java har man ju varit på x antal gånger och att det var dags för något nytt. Vi lämnade några riktigt fina rumpmärken i sofforna innan vi gick för att träffa de andra.
Det visade sig att en del folk från skolan skulle gå på teater på eftermiddagen, så jag, Emma och Malin började gå på National Theatre medan de andra tog City Hoppa hem. Vi tog oss en titt runtom universitetet som låg på vägen dit. Efter en stund efter började vi höra musik och vi slank in på en utomhusshow, det dröjde ett litet tag innan vi fattade att vi satt precis utanför teatern. Det var dans, musisk och akrobatik. Vi satt och njöt och tänkte för oss själv att det är på det här viset det ska vara, mer Afrika tack. De små barnen och det lite äldre höll på med akrobatik, dom voltade och gjorde olika pyramider och grejer, dom var verkligen grymma. Det var svårt att dra sig därifrån vilket gjorde att vi blev ungefär tjugo minuter sena till föreställningen, vilket inte gjorde så mkt visade det sig. Vi satt kvar en halv timme innan vi gick ut igen.
Dom hade börjat att packa ihop sina grejer men alla barnen var kvar. Från början hade vi trott att det var ”rika” barn som varit med på akrobatiken men det visade sig var barn från slummen. Vi började dansa och busa lite med dom. En av danserna visade oss runt teatern och vi hälsade på alla som medverkat under dagen, riktigt sköna reagge snubbar.
Det här är definitivt en av dom bästa dagarna hittills, och det kommer bara mera det kan jag lova. Det är genom människorna man upplever Afrika.
Ska nog gå ut och lägga mig vid poolen för att plugga lite samtidigt som man kan kolla på de som tar dykcert. Deras tajta dräkter och snygga dykglajjor är något man inte får missa.
Ta hand om er!
Parenteser.
Ey! Spana in dessa bloggar om ni vill ha en lite bredare, och mer uppdaterad bild av vad vi gor har, ur andras synvinkel. Jag och anders ar inte precis de flitigaste bloggarna pa internatet om man sager sa...
CHECK UP ON-
spektakulart.blogspot.com (sara askers)
gustafuggla.blogspot.com (gustafs)
lillhoglund.blogg.se (ems)
lite fran min kenyafamiljs synvinklar!
Nu ska jag forsoka dra mig till mitt hus innan natten slar till, helt plotsligt, som den gor varje kvall. Haha fatta nar jag kommer hem mitt i vintern och det blir morkt vid fyra, da kommer jag tro att klockan ar halv sju. For det ar den alltid har, nar det blir morkt.
Bara en sann sak liksom! Det ar sannt som far en att vilja stanna har och uppleva saker. Jag langtar inte hem, men jag saknar er. Puspus.
CHECK UP ON-
spektakulart.blogspot.com (sara askers)
gustafuggla.blogspot.com (gustafs)
lillhoglund.blogg.se (ems)
lite fran min kenyafamiljs synvinklar!
Nu ska jag forsoka dra mig till mitt hus innan natten slar till, helt plotsligt, som den gor varje kvall. Haha fatta nar jag kommer hem mitt i vintern och det blir morkt vid fyra, da kommer jag tro att klockan ar halv sju. For det ar den alltid har, nar det blir morkt.
Bara en sann sak liksom! Det ar sannt som far en att vilja stanna har och uppleva saker. Jag langtar inte hem, men jag saknar er. Puspus.
Secondfloorliving
Jag och Diana pa New-life-home, ett barnhem med mestadels HIV-positiva barn.
Vi var dar pa ulandspraktik och myste forra veckan
Moi-day. Idag efter brunchen åkte vi down town några stycken för att gå en sväng på den omtalade tyg-gatan, eller biasahra street som den heter. Vi kom dit men insåg snabbt att allt var stängt dagen till ära så vi ägnade några timmar åt att traska runt i stadskärnan under stekande sol och se oss omkring istället. Lika uttittade som vanligt, men man börjar vänja sig vid att sticka ut ur mängden. När några av tjejerna var inne i en liten masaimarknadsby stod jag och Isabelle lutade mot en mur en bit bort och väntade. Bara stod där, och betraktade allt som hände runtomkring. Jag skulle kunnat stå sa flera timmar och bara titta, man ser så sjukt mycket om man bara öppnar ögonen lite. Det är otroliga klasskillander i Kenya, det är helt ofattbart innan man sett det själv. Rikaste rika och fattiga går på samma gator med totalt olika förutsättningar för ett bra liv... Och sen har vi oss på sidan av, vita, rika turister som går runt och viftar med en normal kenyans månadslön när vi ska betala vårt fika. Det blir så svårt att koppla ihop allt. Vad vi än gör kommer vi att sticka ut ur mängden, det sitter liksom i hudfärgen. Och sen ar de så otroligt på hela tiden, man blir lite avtrubbad tillslut.
I sverige är allting ungefär likadant men här är ingenting så. Allting är föränderligt och svårt att förutsäga. Man vet inte riktigt vart man hamnar när man kliver på en buss, man vet inte riktigt vad de säger när kiswahili och engelska blandas och man förväntas förstå utan vidare. Nothing is certain. Men det är det som är spännande också.
Efter en stunds planlöst drivande (vilket man förövrigt kan bli arresterad för, lösdriveri....) satte vi oss och fikade. Jag, Asker och några till tog efter en stunds förvirrat kart-turistande en buss hem mot Karen, som är området där swe-school ligger, och Nakumatt Junction. Änders och Em med flera vandrade vidare och nu är de på teaterföreställning. Jag sitter ensam i zebrarummet och är lite glad för att internet fungerar, jag har precis läst några bloggar och insett än en gång hur jag verkligen inte hänger med för fem öre i vad som händer där hemma. Vilket iochförsig är otroligt skönt, men samtidigt förvirrande när man plötsligt får en liten inblick i vad ni har för er, då och då. Livet som vi lever här känns på något sätt lite "för bra för att vara sant", men man kan inte leva på två ställen, så jag väljer att försöka leva här och nu och hoppas att allt annat ar bra, utan att egentligen veta sa mycket om det.
En sak som jag har tänkt på, på tal om ingenting, är ords betydelse. Hur ett ord för mig kan betyda något helt annat för en jämnårig här i kenya. Till exempel "det löser sig". Det tänker jag väldigt ofta, och det beror på att det oftast gör det för mig på ett eller annat sätt. Men för en artonårig tjej i Nairobi är "det löser sig" inte säkert nog. För det löser sig inte alltid, hon ser människor och drömmar krossas omkring sig. Varje dag. Utbildning för mig är inte samma sak som utbildning för dem. Dyrt för mig är inte samma sak som dyrt för dem. På så vis skiljer vi oss åt, och ändå är vi så lika, vi har drömmar och vi har mål, men totalt olika sätt för att ta oss dit. Olika vägar att vandra, olika saker att se, inse och leva med. En tanke.
Mer än halva internatet har idag legat och guppat i poolen, det är dykcert på gång. Några dagars teori och dyk här och några dagar i Mombasa, sen ska de ha sina certifikat. Gustaf och Melkan bland andra. Ikväll blir det chill, girls-night-in har jag hört ryktas om. Och imorgon kväll är det utgang pa ingang, da ska vi tillbaks till blue times! Nu ska jag sluta "slösa bort" min tid, och försöka minska mitt BERG av plugg en liten aning. Wish me luck. Ehm...
Kwaheri sålänge. Puss L!
Dancing in the nights dancing trough the days
Emma och jag i Sverigeuniformen
I elevköket här intill mig steks det bananas ikväll. Vi har precis lyckats baka ihop något som iallfall liknade chokladbollar, och smakade snarlikt också. Ingredienserna hämtade vi från tjejerna i köket.
Idag är det onsdag och imorgon är det sista skoldagen denna veckan, på fredag är det moi-day här i Kenya vilket innebär ledigt för oss, gött det! Långhelger säger vi inte nej till för det är på helgerna man har chansen att göra något, komma ut och se Kenya. "Vanliga" skoldagar är inte lika givande, även om de är nödvändiga... Vi går liksom de tjugo metrarna mellan internatet och lektionerna, tio meter till matsalen, och sen fram och tillbaka några gånger. I bästa fall kommer vi utanför murarna och tar oss till junction eller java men om det är mycket plugg hinner vi kanske inte ens prioritera det, och så har ännu en dag gått, och vi har bara varit på skolområdet. Det är galet hur fort veckorna går, idag frågade justina om jag ska med ut imorrn och då insåg jag att det är torsdag imorgon, det kändes det verkligen, verkligen inte som. Det är svårt att förklara.
Idag är det onsdag och imorgon är det sista skoldagen denna veckan, på fredag är det moi-day här i Kenya vilket innebär ledigt för oss, gött det! Långhelger säger vi inte nej till för det är på helgerna man har chansen att göra något, komma ut och se Kenya. "Vanliga" skoldagar är inte lika givande, även om de är nödvändiga... Vi går liksom de tjugo metrarna mellan internatet och lektionerna, tio meter till matsalen, och sen fram och tillbaka några gånger. I bästa fall kommer vi utanför murarna och tar oss till junction eller java men om det är mycket plugg hinner vi kanske inte ens prioritera det, och så har ännu en dag gått, och vi har bara varit på skolområdet. Det är galet hur fort veckorna går, idag frågade justina om jag ska med ut imorrn och då insåg jag att det är torsdag imorgon, det kändes det verkligen, verkligen inte som. Det är svårt att förklara.
Nu är bananerna klara och min örebro-familj är samlad runt mig, vi har tänt ljus och bara myser. Sånna kvällar som man gillar. Resten av internatet ligger relativt lugnt för tillfället, alla är lite low såhär mitt i veckan. Men skvallret fortsätter att cirkulera, herrejösses, internatlivet kan nog aldrig förstås riktigt om man inte har upplevt det själv.
Efter långhelgen är det en vecka i skolan, och sen är det höstlov och vi drar iväg med nattåget till MOMBASA! Indiska oceanen here we come, det är verkligen något att se fram emot.
Efter långhelgen är det en vecka i skolan, och sen är det höstlov och vi drar iväg med nattåget till MOMBASA! Indiska oceanen here we come, det är verkligen något att se fram emot.
Helgen som gick var swedish-school-party-crew-över-18 ute och tog oss in på bluetimes, efter viss legkontroll. Där träffade vi elever från andra internationella skolor, bland annat från ISK som vi träffat tidigare på dagen, på fotboll/volleybollmatcherna, och sen dansade vi resten av natten tills skolbussen kom och hämtade oss, som vanligt. Nuförtiden har vi fått lite större frihet, eftersom att boardingföräldrarna anser oss vara lite varmare i kläderna nu, vi får gå ut själva när det är ljust, ohc får åka matato och allämna bussar, eller taxi om vi vill ta oss någonstans lite längre bort. Ännu har vi inte utnyttjat detta, men det kommer, kanske till helgen. Vi är sugna på att gå lite i själva centrum, som vi fram tills nu bara har passerat i bussarna.
Idag har vi valt praktikplatser på u-landskunskapen, jag valde en grundskola i Kibera som heter Ayany School, och snart kommer vi igång med den riktiga praktiken vilket känns otroligt kul. Jag längtar efter att komma ut lite mer, internatområdet blir mindre och mindre för varje dag känns det som. Inte för att jag inte gillar det, men om vi bara skulle sitta inne här hela tiden skulle det kännas rätt bortkastat när man har nairobi precis runt husknuten liksom. Jag känner att jag börjar spåra nu, dags att sluta skriva och vara lite social. Tacka Emma för datorutlånandet, och en liten stunds kontakt med omvärlden.
Det är en annan grej jag har tänkt på, hur otroligt isolerade vi är här! Vad som helst skulle kunna hända, och händer säkert, i Sverige utan att jag skulle märka någonting alls. Vid frukosten kan man bläddra igenom DailyNation, Metro och ett gäng andra kenyanska tidningar med skiftande kvalitet, men det säger ingenting om resten av världen. Isolerade på så många sätt, men jag klagar inte. Det är ett underbart sätt att låta tiden driva förbi.
Vi får se när vi skriver nästa gång, och vad vi skriver om då.
Idag har vi valt praktikplatser på u-landskunskapen, jag valde en grundskola i Kibera som heter Ayany School, och snart kommer vi igång med den riktiga praktiken vilket känns otroligt kul. Jag längtar efter att komma ut lite mer, internatområdet blir mindre och mindre för varje dag känns det som. Inte för att jag inte gillar det, men om vi bara skulle sitta inne här hela tiden skulle det kännas rätt bortkastat när man har nairobi precis runt husknuten liksom. Jag känner att jag börjar spåra nu, dags att sluta skriva och vara lite social. Tacka Emma för datorutlånandet, och en liten stunds kontakt med omvärlden.
Det är en annan grej jag har tänkt på, hur otroligt isolerade vi är här! Vad som helst skulle kunna hända, och händer säkert, i Sverige utan att jag skulle märka någonting alls. Vid frukosten kan man bläddra igenom DailyNation, Metro och ett gäng andra kenyanska tidningar med skiftande kvalitet, men det säger ingenting om resten av världen. Isolerade på så många sätt, men jag klagar inte. Det är ett underbart sätt att låta tiden driva förbi.
Vi får se när vi skriver nästa gång, och vad vi skriver om då.
Take care!
Dagens random blir detta, som är saras bästa mening som hon lärt sig på kiswahili lektionerna: Wadudu wanahesabu kutoka moja mpaka mia, lakini wanataka kudjifunza kuhesabu mpaka elfu!
Snacka om att de går fort framåt med gramatiken, haha.
Vad det betyder behåller vi för oss själva sålänge.
PS. Förövrigt går vår nystartade förening R.S.I.R.K. starkt frammåt, men det får jag inte säga mer om nu. Men vi har haft ett maxat fotoskjut kan jag avslöja. Over and out. Sisi ni uchi na chafu. hahahaha, intern swahili när den är som bäst. Och förresten, sorry för att varje inlägg blir så extremlångt och spretigt men det är svårt att hitta rätt tankar när man helt plötsligt får en oväntad chans att dela med sig av lite upplevelser. Man vet aldrig när nästa internetchans kommer liksom. Hörs!
UPDATE!
Hujambo! Jösses vad länge sen vi delgav något, tiden går så snabbt och dagarna bara strömmar förbi. Det är konstigt hur fort det går egentligen, men det gör inte så mycket när varje dag är så otroligt mycket mer värd här. Vad vi än gör den dagen så blir det en bra dag liksom.
Okej, förra veckan... Vad hände?
Vi var på en secondary school som ligger här i närheten och är en av de fattigare skolorna, som är privatstartad och knappt har råd med lärarlöner men håller modet uppe ändå och ser till att över 1000 ungdomar får undervisning. Skolan är uppdelad i en pojk- och flickdel, och vi delades upp i små grupper som fick vara med på olika lektioner och prata med eleverna. Det ger så otroligt mycket insikt, dessa utfykter, för man inser saker om sig själv och om världen. Det låter klyschigt men det är verkligen så. När jag satt där längst bak i klassrummet, inträngd på en smal träbänk mellan fem kenyanska tjejer i min egen ålder insåg jag hur lika vi är fast våra livsförutsättningar inte ens finns med på samma karta. Plåtskjul eller lyxskola, det spelar liksom ingen roll. Först var de ganska tysta och fnittriga men efter hand som vi lärde känna varandra bättre började slappna av och fråga och berätta. När jag såg mig omkring i rummet efter mina svenska vänner såg jag att alla var omringade av kenyaner och uppe i livliga samtal. Det slutade med att vi alla fick våra "oh so beautiful" hår kammade och frisserade av flinka fingrar. Hårmodet här är något annorlunda än hemma... precis som allt annat :p
Det var en väldigt fin eftermiddag, jag tror det var på onsdagen.
På torsdagen efter lektionerna gick jag och Justina iväg längs Ngong road tills vi kom till en rondell efter ca femton minuter. Då sicksackade vi över vägen mellan minibussar och bilar och gick en bit till tills vi kom fram till Toimarket. Tänk dig marknadsafton på stortorget men byt ut allt som är tyg och fint mot plast och smuts och gör det sedan typ tio gånger så stort, trängre och mycket mer människor. Byt ut kullerstenarna på stortorget mot röd sprucken jord, trånga passager och trasiga plastpåsar. Och så en massa secondhand kläder i högar och människor som i desperat behov av pengar tar försäljningsknep till en ny nivå. Lite prutande på det. Där har du tiomarket. Vi vandrade runt i de smala gångarna i några timmar och köpte några små saker för små summor Ksh. Knasigt. Kläder som uppenbart är från europa som skänks säljs av afrikaner till europeiska turister som vill ha billiga kläder....
Mycket av den gångna vardagsveckan spenderades vid poolen i solen. Det är otroligt skönt att bara kunna gå ut ocxh chilla några timmar när man har hål, sen ha en lektion eller två, sen gå ut i solen igen. Man fattar inte riktigt att det är skoldag på samma sätt som hemma, när man när som helst kan gå "hem" de tio metrarna man har till sitt rum liksom. Skola/fritid/hemma flyter ihop helt, det går inte riktigt att hålla isär, särskilt inte när man umgås med samma personer hela tiden. Förövrigt väldigt trevliga personer.
Fredag tidig morgon satte vi oss i bussarna igen och åkte iväg mot en weekend i Masai mara vid tanzanias gräns i sydvästra Kenya. Sex timmar på en av de gropigaste, dammigaste och längsta vägarna genom landet men vi roade oss så gott det gick där vi skumpade runt, och utsikten var helt kolosalt vacker! Vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta när de sa "tält, men med toalett, dusch och pool". Jag såg framför mig något i stil med de tält vi hade på teambuildingen, kallt och campingkänsla, men detta var snarare någon form av lyxhotell i safaritältsformat. Utifrån såg man att det var ett tält, men inuti känndes det mer som ett fint rum med sängar. Jag, Änders, Emma och Sara Asker trängde ihop oss fyra stycken i ett tält. En dubbel och en enkelsäng, mysiga nätter. Vi var på tre safariturer och besökte en masaiby i nationalparken. På turerna fällde vi upp taket i bussen och stog och tittade ut över savannen och alla dessa djur. Lejonkungen feeling all over! Jag tyckte bäst om morgonsafarin, vi gick upp i soluppgången och såg djuren vakna till liv, coola grejer. På hemvägen möttes vi av diverse problem, motorstopp, punktering och boskapsjordar men allt går och tillslut kom vi utmattade hem till internatet igen efter en händelserik helg i masai mara.
Idag är det tisdag och jag ska snart gå iväg på u-landskunskapslektion, sen ikväll ska vi gå ut fast det är tisdag, för att vi är lediga imorgon då det är helgdag här i Kenya när muslimerna firar slutet på sin fasta. Skönt med en ledig dag mitt i veckan, jag tror vi ska försöka ta oss till en annan marknad liknande toimarket fast ryktesvis (ännu) billigare.
Sen har vi spelat mycket fotboll på sista tiden, askul, jag får glädjekickar varje gång för att det är så roligt. Jag har inte insett att jag saknar det så mycket förrns nu. På lördag är är tjejerna inbjudna till fotbollscup av ISK, internationella skolan här i Nairobi. Det blir 6-mannafotboll, american style, hoppas på en kul dag där. Killarna ska spela volleybollturnering samtidigt.
Nu måste jag kila ut i solskent, hoppas ni har fina höstdagar i Örebro!
Take care, and stay tuned.
Pussar
Lovisa
Okej, förra veckan... Vad hände?
Vi var på en secondary school som ligger här i närheten och är en av de fattigare skolorna, som är privatstartad och knappt har råd med lärarlöner men håller modet uppe ändå och ser till att över 1000 ungdomar får undervisning. Skolan är uppdelad i en pojk- och flickdel, och vi delades upp i små grupper som fick vara med på olika lektioner och prata med eleverna. Det ger så otroligt mycket insikt, dessa utfykter, för man inser saker om sig själv och om världen. Det låter klyschigt men det är verkligen så. När jag satt där längst bak i klassrummet, inträngd på en smal träbänk mellan fem kenyanska tjejer i min egen ålder insåg jag hur lika vi är fast våra livsförutsättningar inte ens finns med på samma karta. Plåtskjul eller lyxskola, det spelar liksom ingen roll. Först var de ganska tysta och fnittriga men efter hand som vi lärde känna varandra bättre började slappna av och fråga och berätta. När jag såg mig omkring i rummet efter mina svenska vänner såg jag att alla var omringade av kenyaner och uppe i livliga samtal. Det slutade med att vi alla fick våra "oh so beautiful" hår kammade och frisserade av flinka fingrar. Hårmodet här är något annorlunda än hemma... precis som allt annat :p
Det var en väldigt fin eftermiddag, jag tror det var på onsdagen.
På torsdagen efter lektionerna gick jag och Justina iväg längs Ngong road tills vi kom till en rondell efter ca femton minuter. Då sicksackade vi över vägen mellan minibussar och bilar och gick en bit till tills vi kom fram till Toimarket. Tänk dig marknadsafton på stortorget men byt ut allt som är tyg och fint mot plast och smuts och gör det sedan typ tio gånger så stort, trängre och mycket mer människor. Byt ut kullerstenarna på stortorget mot röd sprucken jord, trånga passager och trasiga plastpåsar. Och så en massa secondhand kläder i högar och människor som i desperat behov av pengar tar försäljningsknep till en ny nivå. Lite prutande på det. Där har du tiomarket. Vi vandrade runt i de smala gångarna i några timmar och köpte några små saker för små summor Ksh. Knasigt. Kläder som uppenbart är från europa som skänks säljs av afrikaner till europeiska turister som vill ha billiga kläder....
Mycket av den gångna vardagsveckan spenderades vid poolen i solen. Det är otroligt skönt att bara kunna gå ut ocxh chilla några timmar när man har hål, sen ha en lektion eller två, sen gå ut i solen igen. Man fattar inte riktigt att det är skoldag på samma sätt som hemma, när man när som helst kan gå "hem" de tio metrarna man har till sitt rum liksom. Skola/fritid/hemma flyter ihop helt, det går inte riktigt att hålla isär, särskilt inte när man umgås med samma personer hela tiden. Förövrigt väldigt trevliga personer.
Fredag tidig morgon satte vi oss i bussarna igen och åkte iväg mot en weekend i Masai mara vid tanzanias gräns i sydvästra Kenya. Sex timmar på en av de gropigaste, dammigaste och längsta vägarna genom landet men vi roade oss så gott det gick där vi skumpade runt, och utsikten var helt kolosalt vacker! Vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta när de sa "tält, men med toalett, dusch och pool". Jag såg framför mig något i stil med de tält vi hade på teambuildingen, kallt och campingkänsla, men detta var snarare någon form av lyxhotell i safaritältsformat. Utifrån såg man att det var ett tält, men inuti känndes det mer som ett fint rum med sängar. Jag, Änders, Emma och Sara Asker trängde ihop oss fyra stycken i ett tält. En dubbel och en enkelsäng, mysiga nätter. Vi var på tre safariturer och besökte en masaiby i nationalparken. På turerna fällde vi upp taket i bussen och stog och tittade ut över savannen och alla dessa djur. Lejonkungen feeling all over! Jag tyckte bäst om morgonsafarin, vi gick upp i soluppgången och såg djuren vakna till liv, coola grejer. På hemvägen möttes vi av diverse problem, motorstopp, punktering och boskapsjordar men allt går och tillslut kom vi utmattade hem till internatet igen efter en händelserik helg i masai mara.
Idag är det tisdag och jag ska snart gå iväg på u-landskunskapslektion, sen ikväll ska vi gå ut fast det är tisdag, för att vi är lediga imorgon då det är helgdag här i Kenya när muslimerna firar slutet på sin fasta. Skönt med en ledig dag mitt i veckan, jag tror vi ska försöka ta oss till en annan marknad liknande toimarket fast ryktesvis (ännu) billigare.
Sen har vi spelat mycket fotboll på sista tiden, askul, jag får glädjekickar varje gång för att det är så roligt. Jag har inte insett att jag saknar det så mycket förrns nu. På lördag är är tjejerna inbjudna till fotbollscup av ISK, internationella skolan här i Nairobi. Det blir 6-mannafotboll, american style, hoppas på en kul dag där. Killarna ska spela volleybollturnering samtidigt.
Nu måste jag kila ut i solskent, hoppas ni har fina höstdagar i Örebro!
Take care, and stay tuned.
Pussar
Lovisa
If you love me won´t you let me know
I fredags var dets å dags för Kibera. Vi skumpade fram i den svenska skolbussen medan plåthusen tätnade. I huvudet snurrade allt möjligt, man förökte föreställa sig hur det skulle se ut, om människorna och om ens reaktion.
Vi går in i ett större plåthus, en skola, på några få bänkar mitt i rummet sitter en massa barn, deras ögon lyser och vi står förundrade och bara tittar leendes mot dom. Dom är så vackra, hjärtat stannar för några sekunder och hela själen vill ta med dom hem.
Kibera, Afrikas största slum, deprimerande skulle många säga, men det var inte det största intrycket man fick. Visst var det hemstk, skitigt, fattigt och smutsigt, och man försökte att inte tänka på hur eländigt det måste vara efter det regnat eller hur fattig den lilla pojkens familj måste vara med tanke på de söndertrasade kläderna. Det som slog en var människorna, glädjen, dom vackra ansikten och skratten, de små barnen som ropade "How are you, how are you, how are you" i kör och dom inspirerande kvinnorna med HIV/aids som engagerat driver ett kvinnokoperativ för att försörja sig.
Trippen till Kibera var det bästa vi gjort hitills, jag längtar till praktiken drar igång på allvar och vi får komma dit på fredagrna, frågan är bara vilket ställe man ska välja.
Kontrasterna här är stora vilket inte är svårt att konstatera.
På kvällen drog vi till Black Diamond, där dansade vi sönder. Jag skrek mig hes till riktigt underbara discosängor, ni skulle skrattat om ni visste hur jag dansar nuförtiden, den afrikanska dansen har satt sin prägel mer finns det inte att säga.
Till sist har jag kommit fram till att Melker borde bli buktalare, tandborstningen kräver det. Han borstar tänderna i en evighet och under tiden ska han alltid försöka prata med en om en massa saker och man förstår ingenting. Nu är det dags för mig att borsta gaddarna, säga godnatt till sködpaddan och sedan falla in i djup dvala.
Sov sött!
Vi går in i ett större plåthus, en skola, på några få bänkar mitt i rummet sitter en massa barn, deras ögon lyser och vi står förundrade och bara tittar leendes mot dom. Dom är så vackra, hjärtat stannar för några sekunder och hela själen vill ta med dom hem.
Kibera, Afrikas största slum, deprimerande skulle många säga, men det var inte det största intrycket man fick. Visst var det hemstk, skitigt, fattigt och smutsigt, och man försökte att inte tänka på hur eländigt det måste vara efter det regnat eller hur fattig den lilla pojkens familj måste vara med tanke på de söndertrasade kläderna. Det som slog en var människorna, glädjen, dom vackra ansikten och skratten, de små barnen som ropade "How are you, how are you, how are you" i kör och dom inspirerande kvinnorna med HIV/aids som engagerat driver ett kvinnokoperativ för att försörja sig.
Trippen till Kibera var det bästa vi gjort hitills, jag längtar till praktiken drar igång på allvar och vi får komma dit på fredagrna, frågan är bara vilket ställe man ska välja.
Kontrasterna här är stora vilket inte är svårt att konstatera.
På kvällen drog vi till Black Diamond, där dansade vi sönder. Jag skrek mig hes till riktigt underbara discosängor, ni skulle skrattat om ni visste hur jag dansar nuförtiden, den afrikanska dansen har satt sin prägel mer finns det inte att säga.
Till sist har jag kommit fram till att Melker borde bli buktalare, tandborstningen kräver det. Han borstar tänderna i en evighet och under tiden ska han alltid försöka prata med en om en massa saker och man förstår ingenting. Nu är det dags för mig att borsta gaddarna, säga godnatt till sködpaddan och sedan falla in i djup dvala.
Sov sött!
If you were an ocean I'd learn to float
Nu var det bra länge sen vi skrev nått och det beror
1) på att vi bor på internat och har tusen andra saker att göra. Plus att skolan har kommit igång ordentligt nu och
1) på att vi bor på internat och har tusen andra saker att göra. Plus att skolan har kommit igång ordentligt nu och
2) Internet är fortfarande africanstyle. Det har varit internetkaos i flera dagar, men nu har jag ett lååångt hål fram till 11:00. 'Om internet funkar är det läge att skriva lite idag' tänkte jag när jag vaknade, så nu gör jag det.
Helgen ja... Vi var ute, det var kul att komma utanför murarna och äta, umgås, dansa och snacka skit med alla de andra. Dagen efter var skvallret i full gång, en viss gossip boy har anonymt lämnat ut följande meddelande i alla korridorer.
* Emma strulade med Marc vid bardisken. Är Marc och Emmas förhållande fortfarande hemligt?*Emma strulade också med M som kanske inte längre är lika oskyldig med tanke på att de spenderade natten tillsamans.
* Emma lade även handskarna på Martin... det verkar som om hon gillar killar som börjar på M
*Martin hånglade med Elin, vart ska detta leda?
*Efter lång väntan, med många timmar spenderandes i varera rum strulade C och D, mitt på dansgolvet. Trots att D inte ens gillar att dansa.
*I korridor elva verkade det hetta till mellan L och J, vad hände egentligen under täcket??
* Emma strulade med Marc vid bardisken. Är Marc och Emmas förhållande fortfarande hemligt?*Emma strulade också med M som kanske inte längre är lika oskyldig med tanke på att de spenderade natten tillsamans.
* Emma lade även handskarna på Martin... det verkar som om hon gillar killar som börjar på M
*Martin hånglade med Elin, vart ska detta leda?
*Efter lång väntan, med många timmar spenderandes i varera rum strulade C och D, mitt på dansgolvet. Trots att D inte ens gillar att dansa.
*I korridor elva verkade det hetta till mellan L och J, vad hände egentligen under täcket??
*Mikaela spenderade inte natten i sitt eget rum utan sågs komma från reggiemannens rum, vilken lek hade de lekt?
*En av skånemaffians medlemmar fick sitt hjärta krossat när han fick reda på att hans S inte räcker till för "the love of his life". Vad händer nu, går han tillbaka till L eller stannar han hos S?*Vad händer egentligen mellan D&M?
* Linnea söp till riktigt ordentligt och fick en varning, betyder detta av vi andra ligger bra till?*Alla väntar på att en viss någon ska göra sitt avgörande drag när det kommer till rektorns dotter.
* En viss skåning verkar kunna hålla sig, frågan är hur länge till?
*Undrar om Siri och John hittar varanda, eller ligger de lågt?
xoxo
Gossip Boy
*En av skånemaffians medlemmar fick sitt hjärta krossat när han fick reda på att hans S inte räcker till för "the love of his life". Vad händer nu, går han tillbaka till L eller stannar han hos S?*Vad händer egentligen mellan D&M?
* Linnea söp till riktigt ordentligt och fick en varning, betyder detta av vi andra ligger bra till?*Alla väntar på att en viss någon ska göra sitt avgörande drag när det kommer till rektorns dotter.
* En viss skåning verkar kunna hålla sig, frågan är hur länge till?
*Undrar om Siri och John hittar varanda, eller ligger de lågt?
xoxo
Gossip Boy
Haha, det känns som att detta har hänt förrut några hundra mil härifrån i ett visst Örebro... Och Emma är inte örebroemma, bara så att ni vet ;) Ja, det är mycket nya erfarenheter här på internatet. Man är alltid alltid omgiven av människor. Och vi får se varandra från så otroligt många sidor. Morgontrötta vid frukosten, mer eller mindre seriösa på lektionerna, taggade på idrottsaktiviteterna, på myshumör i tvsoffan, glada på kvällsfikat, på partyhumör på fredakvällarna... listan kan göras oändlig. Det har för och nackdelar, precis som allting. Gossip boy eller inte, men man är alltid omringad av människor och därav också av bra skvaller. Som vi alla älskar..? mer eller mindre haha.
På lördagen åkte de som ville till ett giraffcenter och blev pussade av giraffer. Jag stannade här och tvättade. Tvättstugan ligger i poolhuset och med Gustafs vägledning har jag blivit en riktigt skillad tvättare. Hängningen är den delen jag tycker bäst om för då kan man tala lite med folk som spelar biljard under tvättlinorna, det är det nästan alltid någon som gör.
Varje helg har vi städkontroller innan vi får gå ut, den som inte har moppat ordentligt får inte gå ut den kvällen... Det är kul när man inser hur olika uppfostran och bakgrund vi alla har. Jag säger som Emma, tack mamma för att jag har fått lära mig att städa och ta hand om mig själv, det är det inte alla här som har kan jag säga utan att hänga ut någon särskild...
Varje helg har vi städkontroller innan vi får gå ut, den som inte har moppat ordentligt får inte gå ut den kvällen... Det är kul när man inser hur olika uppfostran och bakgrund vi alla har. Jag säger som Emma, tack mamma för att jag har fått lära mig att städa och ta hand om mig själv, det är det inte alla här som har kan jag säga utan att hänga ut någon särskild...
På söndagar är det masaimarknad för de som vill. "sister, over here sister", "have a look sister", "hey sister". Man är så ovan vid att bli sliten i och uppmärksammad på det sättet. Många av sakerna de tillverkar och säljer är otroligt vackra, vilket hantverk. Så mycket kunskap. Skills that kills. På kvällen åkte vi till Village market, där vi hängde resten av kvällen. Jag åt italienska glass, kikade när några bowlade och såg batman på bio.
Jag och "örebrofamiljen" håller fortfrarande ihop, det är en enorm trygghet att ha dem bakom mig. Samtidigt är det otroligt kul att lära känna alla nya. You always change your mind about people har nått en ny nivå. Man inser saker varje dag. Både om internatfolket, det kenyanska folket, miljön, och framförallt sig själv. Jag längtar inte hem. Men jag saknar er.
Pusspåkinden till alla därhemma.
Jag och "örebrofamiljen" håller fortfrarande ihop, det är en enorm trygghet att ha dem bakom mig. Samtidigt är det otroligt kul att lära känna alla nya. You always change your mind about people har nått en ny nivå. Man inser saker varje dag. Både om internatfolket, det kenyanska folket, miljön, och framförallt sig själv. Jag längtar inte hem. Men jag saknar er.
Pusspåkinden till alla därhemma.
/ Lovisan
Vädret är forstatt gått och lite regnigt. Här är en after-rain-pic.
WHEN MUSIC HITS YOU, YOU FEEL NO PAIN
Idag skulle vi ha åkt till slummen för första gången.
Till Kibera. Ingen vet exakt hur många människor som finns och lever sina liv här, men man uppsakattar det till ca. 1 miljon. 1 000 000 människor på en yta jämförbar med en golfbana.
Det är inget som man planerat, det har bara växt fram för att människor har behövt tak över huvudet, någonstans att bo och gemenskap. Plåttak, plastboxar, kartong, allt används för att försöka lappa ihop de trasiga väggarna och hålla kyla, smuts och regn ute så gott det går.
Kibera är ett av de ställen vi kan välja att utföra vårt volontärarbete/praktik på. Vi skulle ha åkt dit idag för att få en uppfattning och gå runt i området men pga de senaste dagarnas eftermiddagsskurar har marken blivit ännu lerigare och sörjigare än vad den redan var, och gjort det nästintill omöjligt att ta sig fram på de smala gångarna mellan "husen". Nu blir det uppskjutet till nästa vecka, så vi kan fortsätta att omedvetet låta bli att tänka på det, låta bli att se dem som människor och att detta är deras liv och hela deras verklighet, men någon gång kommer vi att behöva ta tag i det och se sanningen. Det går inte att blunda förevigt nu när vi är här. Att våga ta in, som änders skrev, kommer bli en av de största utmaningarna. Det kommer att bli tufft och det kommer att kännas väldigt "krockande" att vi å ena sidan ska ha roligt, gå ut och göra kul grejer för vår egen skull och å andra sidan sätta oss in i detta totalt främmande, uppröraande och extremfattiga liv, men jag är säker på att det också kommer att vara otroligt givande och utvecklande.
Ikväll ska vi ut för första gången, och efter 3 väldigt isolerade veckor på internatet går det inte att att miste på allas entusiasm och pepp. Vi är några stycken som ska käka på etiopisk resaturang först, sedan strålar vi samman med de andra på Casablanca som är kvällens huvuddestination. Internatlivet är perfekt för förbredelser,det finns alltid någon som har en väska att låna ut eller en sjal i rätt färg. Som att ha en massa syskon liksom. Plus att allting blir mycket roligare när man gör det tillsammans. (Sen måste man ju självklart ta tid för sig själv också, vi går redan varandra på nerverna titt som tätt, men that's life).
Jag har kommit på att detta med rutiner passar mig väldigt bra, att vi äter frukost varje morgon innan vi går över gården till skolbyggnaden, att vi har "läxis" mellan den och den tiden... för även om man inte pluggar just då, eller fikar samtidigt som de andra så gör det ändå att man känner en slags trygghetskänsla, eller inte trygghet men jag vet inte hur jag ska beskriva den... som att man får tid till det man måste ta sig tid till liksom. Det är rätt skönt. Sen får vi se om jag tycker likadant om några månader haha. Det finns en gräns för allt liksom.
Förkylningen har gått från stadiet täppt-hostig-och-matt-i-kroppen till extremt-hes-och-snorig-men-i-övrigt-piggare, vilket jag ändå ser som en positiv utveckling även fast det låter mycket värre. Jag kan absolut inte sjunga en enda ton, vilket är det som brukar göra mig mest nedstämd vid sjukdom. Att jag tappar förmågan att göra det jag tycker om mest. Men jag har iallafall inte feber, vilket är tur för då skulle jag inte kunna hänga med ut ikväll, och det har jag längtat efter.
Vi hade bara en enda lektion idag och nu börjar alla planera inför kvällen. Vissa ska till yaya, ett större shoppingcenter i närheten, andra ska till Toy-market där det finns mycket secondhand och annat till billiga priser och andra ska väl traska bort till Juction, men det är så vardagligt så det räknas nästan inte. Jag funderar på att stanna här och äta halstabletter så att jag orkar ikväll. Både Douglas och Axel har skänkt mig resterna av sina mediciner som de använde när de var sjuka innan. Sweet. Nu ska jag kila iallafall, änders höll på och skrev ett till inlägg förrut men internet la av när hon kommit halvägs. Konstigt hur van man är med det nu. This is africa for sure. Helt acklimatiserade är vi väl inte än, men internatanpassade? Svar ja.
Dagens kiswahili: Habari ya jioni (GOODEVENING)
Till Kibera. Ingen vet exakt hur många människor som finns och lever sina liv här, men man uppsakattar det till ca. 1 miljon. 1 000 000 människor på en yta jämförbar med en golfbana.
Det är inget som man planerat, det har bara växt fram för att människor har behövt tak över huvudet, någonstans att bo och gemenskap. Plåttak, plastboxar, kartong, allt används för att försöka lappa ihop de trasiga väggarna och hålla kyla, smuts och regn ute så gott det går.
Kibera är ett av de ställen vi kan välja att utföra vårt volontärarbete/praktik på. Vi skulle ha åkt dit idag för att få en uppfattning och gå runt i området men pga de senaste dagarnas eftermiddagsskurar har marken blivit ännu lerigare och sörjigare än vad den redan var, och gjort det nästintill omöjligt att ta sig fram på de smala gångarna mellan "husen". Nu blir det uppskjutet till nästa vecka, så vi kan fortsätta att omedvetet låta bli att tänka på det, låta bli att se dem som människor och att detta är deras liv och hela deras verklighet, men någon gång kommer vi att behöva ta tag i det och se sanningen. Det går inte att blunda förevigt nu när vi är här. Att våga ta in, som änders skrev, kommer bli en av de största utmaningarna. Det kommer att bli tufft och det kommer att kännas väldigt "krockande" att vi å ena sidan ska ha roligt, gå ut och göra kul grejer för vår egen skull och å andra sidan sätta oss in i detta totalt främmande, uppröraande och extremfattiga liv, men jag är säker på att det också kommer att vara otroligt givande och utvecklande.
Ikväll ska vi ut för första gången, och efter 3 väldigt isolerade veckor på internatet går det inte att att miste på allas entusiasm och pepp. Vi är några stycken som ska käka på etiopisk resaturang först, sedan strålar vi samman med de andra på Casablanca som är kvällens huvuddestination. Internatlivet är perfekt för förbredelser,det finns alltid någon som har en väska att låna ut eller en sjal i rätt färg. Som att ha en massa syskon liksom. Plus att allting blir mycket roligare när man gör det tillsammans. (Sen måste man ju självklart ta tid för sig själv också, vi går redan varandra på nerverna titt som tätt, men that's life).
Jag har kommit på att detta med rutiner passar mig väldigt bra, att vi äter frukost varje morgon innan vi går över gården till skolbyggnaden, att vi har "läxis" mellan den och den tiden... för även om man inte pluggar just då, eller fikar samtidigt som de andra så gör det ändå att man känner en slags trygghetskänsla, eller inte trygghet men jag vet inte hur jag ska beskriva den... som att man får tid till det man måste ta sig tid till liksom. Det är rätt skönt. Sen får vi se om jag tycker likadant om några månader haha. Det finns en gräns för allt liksom.
Förkylningen har gått från stadiet täppt-hostig-och-matt-i-kroppen till extremt-hes-och-snorig-men-i-övrigt-piggare, vilket jag ändå ser som en positiv utveckling även fast det låter mycket värre. Jag kan absolut inte sjunga en enda ton, vilket är det som brukar göra mig mest nedstämd vid sjukdom. Att jag tappar förmågan att göra det jag tycker om mest. Men jag har iallafall inte feber, vilket är tur för då skulle jag inte kunna hänga med ut ikväll, och det har jag längtat efter.
Vi hade bara en enda lektion idag och nu börjar alla planera inför kvällen. Vissa ska till yaya, ett större shoppingcenter i närheten, andra ska till Toy-market där det finns mycket secondhand och annat till billiga priser och andra ska väl traska bort till Juction, men det är så vardagligt så det räknas nästan inte. Jag funderar på att stanna här och äta halstabletter så att jag orkar ikväll. Både Douglas och Axel har skänkt mig resterna av sina mediciner som de använde när de var sjuka innan. Sweet. Nu ska jag kila iallafall, änders höll på och skrev ett till inlägg förrut men internet la av när hon kommit halvägs. Konstigt hur van man är med det nu. This is africa for sure. Helt acklimatiserade är vi väl inte än, men internatanpassade? Svar ja.
Dagens kiswahili: Habari ya jioni (GOODEVENING)
Tårar skadar inte dom läker
Jag hörde på honom att han var fylld av känslor, jag hörde tårarna inombords.
Det handlar om att vilja veta mer, sträcka sig utanför dit man aldrig tidigare varit. Det är inte lätt att se så mycket svårt, dom är precis som vi, alla har dom framtidsdrömmar och känslor, det är något man glömmer när det fastnar på bild men inget mer. Det trasiga barnet kunde faktiskt vara jag och tvärtom. Det handlar om att våga inse.
Det handlar om att vilja veta mer, sträcka sig utanför dit man aldrig tidigare varit. Det är inte lätt att se så mycket svårt, dom är precis som vi, alla har dom framtidsdrömmar och känslor, det är något man glömmer när det fastnar på bild men inget mer. Det trasiga barnet kunde faktiskt vara jag och tvärtom. Det handlar om att våga inse.
Perfect situations must go wrong
Jag är sjuk. Sådär jättegenomförkyld och igentäppt som man bara blir efter flera timmars rainyrain. Jag tror iochförsig att själva förkylningen redan fanns i kroppen och bara väntade på att få bryta ut. På detta internatet är det alltid nån som är krasslig, det är som en hoppande förbannelse.Tog nyss en alvedon men jag vet inte om det hjälper så noga.
Idag har jag legat lite efter med allt från start, från det att jag vaknade hostande, varje lektion och tillsist till maten menmen, alla dagar kan inte vara på topp. Nu ska jag kurera mig med nässpray och skriva ett personporträtt om en av mina närmsta internatare, Emma. Vi intervjuade varann idag så nu blir det till att skriva. Deadline är på onsdag men om jag känner mig själv rätt så kommer jag att skjuta upp det till sista stund även om jag säger att jag ska börja i god tid. Så då kan jag lika gärna säga det och lita på min allt-ordnar-sig-förr-eller-senare-inställning som brukar funka. Lite ska jag väl kunna pränta ner på ett papper.
Imorgon funderar vi på att skippa internatfrukosten och traska kvarteret bort till Java och käka frukost där. Det ligger precis vid junction/nakumatt som förövrigt har skönaste sloganen: "Nakumat: You need it, we've got it". Där finns allt från skor och elektronik till frukt till kläder till badrumsgrejer. Vi har sovmorgon till elva imorgon, men frukosten här är "bara" öppen mellan 07:30 - 08:30 så om man ska hinna med den måste man gå upp tidigt iallfall. Genom detta skulle vi kunna styra en ordentlig sovmorgon för en gångs skull. Det vore riktigt nice. Hoppas på snabb tillfrisknad sålänge, jag hatar den där sortens seghet och tycka-synd-om-mig-själv-feeling som jag alltid får när jag blir sjuk. Take care and stay tuned! Puss Lovisa
Ps. Killarna hade match idag igen, och vann idag igen, denna gången med 4-1. Det kunde man aldrig ha trott, men så är det iallfall, kul grej! En annan kul grej som hänt är att resten av mina tjejer här i huset har gjort iordning och hängt upp tyg i vårt gemensamma rum nedanför trapporna. Mysmys, där blir det hängkvällar sen. Ikväll blir det nog across the universe tittande med Änders. Och sömn. Lala salama betyder på tal om ingenting godnatt på kiswahili. Vi kanske borde börja med ett Dagens Ord eller nått haha. Kwaheri
Idag har jag legat lite efter med allt från start, från det att jag vaknade hostande, varje lektion och tillsist till maten menmen, alla dagar kan inte vara på topp. Nu ska jag kurera mig med nässpray och skriva ett personporträtt om en av mina närmsta internatare, Emma. Vi intervjuade varann idag så nu blir det till att skriva. Deadline är på onsdag men om jag känner mig själv rätt så kommer jag att skjuta upp det till sista stund även om jag säger att jag ska börja i god tid. Så då kan jag lika gärna säga det och lita på min allt-ordnar-sig-förr-eller-senare-inställning som brukar funka. Lite ska jag väl kunna pränta ner på ett papper.
Imorgon funderar vi på att skippa internatfrukosten och traska kvarteret bort till Java och käka frukost där. Det ligger precis vid junction/nakumatt som förövrigt har skönaste sloganen: "Nakumat: You need it, we've got it". Där finns allt från skor och elektronik till frukt till kläder till badrumsgrejer. Vi har sovmorgon till elva imorgon, men frukosten här är "bara" öppen mellan 07:30 - 08:30 så om man ska hinna med den måste man gå upp tidigt iallfall. Genom detta skulle vi kunna styra en ordentlig sovmorgon för en gångs skull. Det vore riktigt nice. Hoppas på snabb tillfrisknad sålänge, jag hatar den där sortens seghet och tycka-synd-om-mig-själv-feeling som jag alltid får när jag blir sjuk. Take care and stay tuned! Puss Lovisa
Ps. Killarna hade match idag igen, och vann idag igen, denna gången med 4-1. Det kunde man aldrig ha trott, men så är det iallfall, kul grej! En annan kul grej som hänt är att resten av mina tjejer här i huset har gjort iordning och hängt upp tyg i vårt gemensamma rum nedanför trapporna. Mysmys, där blir det hängkvällar sen. Ikväll blir det nog across the universe tittande med Änders. Och sömn. Lala salama betyder på tal om ingenting godnatt på kiswahili. Vi kanske borde börja med ett Dagens Ord eller nått haha. Kwaheri
Living is easy with eyes closed
Killarna vann matchen med 1-0, tro det eller ej! Första vinsten på fyra år. Matchen spelades på Indiska skolans område, värsta palatset. Regnet öste ner konstant från start till sista avblåsningen och vi tappra supportrar stod och huttrade i den rödbruna geggan på sidan och sjöng kampsånger. Mikaela och Julia (sthlmare) gjorde om en AIK-sång som vi sjöng om och om igen tills vi blev alldeles hesa.
'Vi är gul och blå
tillsammans är vi sweeeedisch school
Vi är överallt
och krigar för vårt lag
och vi går rakt in i striden'
Jag, en av Axlarna (det finns tre) och Änders gick runt/hoppade på stället/satt och sjöng med så gott vi kunde, tillslut var vi helt genomblöta och väldigt kalla, det regnade konstant med en och annan åskknall. Men det var värt det, vi vann ju! Och vi fick några riktigt fina regnbilder också. Det som är lite synd är att killarna spelar sin liga nu på hösten och tjejerna inte förrns på våren och då är ju jag enligt planerna inte här. Men ingenting är väl helt spikat...
När vi satte oss i minibussen hem tog det tre timmar innan vi kom tillbaka hit. Vägarna var helt igenkorkade av bilköer och regnet fortsatte att falla. Inne i bussen ångade det orentligt av alla genomblöta, svettiga killar och tillsut regnade det inne i bussen också när vattendropparna kondenserade. Vi satt och sjöng och försökte fördriva tiden, hungern och glömma att vi var helt dyngsura och förkylda. Det var riktigt gött att äta när vi kom tillbaka hit tillsist och ta en varm dusch, nu hänger typ hälften av mina kläder på tork, jag lyckas alltid gå ut just då det plötsligt svartnar och börjar regna. Men jag börjar känna igen symtomen, känna när det ligger i luften. Tropiska regn är i en helt annan liga än våra vanliga svenska.
Varje gång det regnar, och det har det gjort nästan varje dag på eftermiddagen de senaste dagarna, så tänker jag på alla de mäniskor här runt knuten som inte har tak över huvudet, och om de har det, ett plåttak som vattenmassorna strömmar rakt igenom och drar med sig all skit rakt in i det de kallar sina hem. Så ofattbart många. Vi är så otroligt lyckligt lottade, och vi påminns om det varje dag. Nu ska jag plugga, eftersom att vi missade dagens "läxis" på vår lilla tripp och Änders ska skypa med sina päron. Stay tuned!
Lala salama!/ Lovisa (och Änders lite)
'Vi är gul och blå
tillsammans är vi sweeeedisch school
Vi är överallt
och krigar för vårt lag
och vi går rakt in i striden'
Jag, en av Axlarna (det finns tre) och Änders gick runt/hoppade på stället/satt och sjöng med så gott vi kunde, tillslut var vi helt genomblöta och väldigt kalla, det regnade konstant med en och annan åskknall. Men det var värt det, vi vann ju! Och vi fick några riktigt fina regnbilder också. Det som är lite synd är att killarna spelar sin liga nu på hösten och tjejerna inte förrns på våren och då är ju jag enligt planerna inte här. Men ingenting är väl helt spikat...
När vi satte oss i minibussen hem tog det tre timmar innan vi kom tillbaka hit. Vägarna var helt igenkorkade av bilköer och regnet fortsatte att falla. Inne i bussen ångade det orentligt av alla genomblöta, svettiga killar och tillsut regnade det inne i bussen också när vattendropparna kondenserade. Vi satt och sjöng och försökte fördriva tiden, hungern och glömma att vi var helt dyngsura och förkylda. Det var riktigt gött att äta när vi kom tillbaka hit tillsist och ta en varm dusch, nu hänger typ hälften av mina kläder på tork, jag lyckas alltid gå ut just då det plötsligt svartnar och börjar regna. Men jag börjar känna igen symtomen, känna när det ligger i luften. Tropiska regn är i en helt annan liga än våra vanliga svenska.
Varje gång det regnar, och det har det gjort nästan varje dag på eftermiddagen de senaste dagarna, så tänker jag på alla de mäniskor här runt knuten som inte har tak över huvudet, och om de har det, ett plåttak som vattenmassorna strömmar rakt igenom och drar med sig all skit rakt in i det de kallar sina hem. Så ofattbart många. Vi är så otroligt lyckligt lottade, och vi påminns om det varje dag. Nu ska jag plugga, eftersom att vi missade dagens "läxis" på vår lilla tripp och Änders ska skypa med sina päron. Stay tuned!
Lala salama!/ Lovisa (och Änders lite)
Mjukiselefant
Shu. Nu sitter jag utanför vårt hus och huttrar, idag är det kyligt och lite moln. Det bor en sköldpadda bakom vårt hus och en fågel ovanför. Emma har fågelfobi så hon har bestämt sig för att gå runt varje gång hon ska in istället för att gå den mycket närmare vägen rakt fram. Alla har vi våra egenheter. Dom andra är på lektion nu och jag ska snart kila iväg till U-landskunskapen jag med. Igårkväll var det väldigt lugnt här på internatet, alla var trötta efter helgen tror jag bestämt. Jag var glad, för internet betämde sig helt oväntat för att fungera i mitt rum. Vi fick skypekontakt, både med föräldrar och Belle, så fint att höra deras röster. Även om fördröjningen gjorde det svårt att få till något vettigt samtal, jag tror vi stannade på hör-du-mig-nu/ser-du-mig-nu-stadiet i minst tio minuter haha. Man har så mycket man vill säga, berätta, förklara. Vill att de ska förstå. Att vi är här och dom är kvar, där, blev plötsligt väldigt påtagligt igen. Allting går i vågor. Jag är veckovärd denna veckan, gustaf var förra, och änders veckan innan. Det innebär att man hjälper till i köket vid måltiderna och plockar undan alla te-koppar och fruktskal efter kvällsfikat på kvällarna. Igår glömde jag bort det... men idag ska jag vara där och hjälpa till! Sen efter skolan ska vi iväg, vårt otroooligt skillade kill-lag ska spela fotollsmatch mot indiska pojkar (tror jag att det var), nån internationell skola iallfall. Svenska skolans killag har inte vunnit nån match de senaste fyra åren hörde jag haha, så det blir nog kul. Hoppas att ni mår bra därhemma, eller var ni nu är. Stay tuned! Puz
Ovanför molnen är det alltid soligt.
Ovanför molnen är det alltid soligt.
Jag, Änders och Asker leker med barnen på Arise & Shine skolans gårdsplan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
