Så vad går snacket om just nu?
Jo, det går löss på svenska skolans internat. Boardingen är fylld av behandlade hår och kammande. Siv, skolsköterskan, har insisterat på att alla luskammas, kollas och prickas av; allt för att bli av med de små odjuren. Hela örebrohuset har hittils undsluppit, men man kan aldrig vara helt säker... ursch!
Vaksamhet med att ligga på andras kuddar från och med nu alltså. Egentligen har lusandet pågått några veckor, ungefär sedan den kvällen då fyra killar helt random rakade av sig allt håret... man kan ju fundera på varför dom gjorde det..?
Vädret är fint iallafall, för att byta samtalsämne! Soligt och varmt, men det inser man nästan inte nu för tiden, man är så van. När det är "kallt" här och vi går i jeans är det egentligen en vanlig svenska sommardagsvärme.... Stört hur fort ens kropp omanpassar sig till miljöer. Precis som du trodde belle ;)
Idag vill jag passa på att hälsa ett EXTRA STORT CONGRATULTIONS till min vän Leonea som idag fyller 18 år därhemma i Örebro. Love you!
Nu ska jag fortsätta med franskpluggandet. Egentligen kom jag bara hit [datasalen] för att skriva ut ett arbete men skrivaren fungerar inte riktigt. Inget ovanligt.
Jaja, livet rullar på. Om en månad lyfter planet, tills dess ska jag utnyttja tiden maxat, var så säker. Stay tuned!
Love/ Lovisa
Mais qu'est-ce que il fait, mais qu'est-ce que il dit?
Bild på mig och Mallan, min bästa rumsgranne, från Haloween, angel/devil-tema på Bluetimes ---
Sitter i datasalen och försöker hitta en bild som sammanstrålar med temat intryck och avtryck och det som jag vill prata om. Imorgon ska vi tala, fem minuter var. Nationellt prov i svenska B.
Som vanligt är jag ute i sista minuten, hela dagen har genomsyrats av en oundviklig söndags-trötthet, och som vanligt har hela långa dagen gått utan att jag har fattat vart tiden har tagit vägen. Och nu är det kväll, igen.
Jag är på sånghumör. Ibland när jag inte har sjungit ordentligt på länge och väl gör det, då är det som att jag inte kan sluta. Det bara bubblar upp melodi efter melodi, utan slut. Jag gillart.
Imorgon är det skola igen, förra veckan kändes nästan som en semester, även fast det var med skolan och inte boardingen som vi gjorde resan.
Igårkväll var vi ute nästan alla på internatet på pavetment. Vissa betaldade VIP-priset på 800 shilling för att komma in, själv betalade jag 400 och slank upp för VIP-trappen ändå med hjälp av ett sockrigt leende och fina internatkvaljerer vid min sida. resten av kvällen pendlade vi mellan uppe och nere, dans och stillasittande. De har ett bra dansgolv och bra partylåtar men de som jobbar i baren är något av de virrigaste. Menmen, man kan inte få allt som folk brukar säga ibland.
Nu känns det som att jag borde gå och försöka öva in mitt talande.... vi får se hur det blir.
Kenya eller Sverige, pluggandet kommer man inte ifrån. Hoppas att allt flyter på bra därhemma. Jag förstår inte att det är mitten på november, det har gått så ofantligt snabbt. Snart är det december, då ska jag börja pumpa julmusik igen. Det är det enda jag gillar riktigt mycket med julen. Angående det utlovade svar-på-frågor-inlägget så kommer det såfort jag och änders har hunnit sätta oss ner och skriva iordning det. Det händer ganska ofta att många dagar går utan att vi spenderar tillräckligt mycket tid på samma plats. Men snart så, jag ska driva det lite :)
Aurevoir sålänge.
Håll i hatten
Här kommer tre av alla hundra bilder vi tog under fältstudierna.... Tre?! tänker du säkert nu, vad är det liksom? Jag vill se meeer! Men tänk då på att tre är bättre än inga alls. På tal om ingenting. Nu ska jag söndagsångestplugga. Stay tuned.
Jag ellen och simone på viktoriasjön i fiskebåt
Änders och melkan snygga som alltid i buss efter diverse långa skakiga timmar
julstämning i kenya? feel it.
Jag ellen och simone på viktoriasjön i fiskebåt
Änders och melkan snygga som alltid i buss efter diverse långa skakiga timmar
julstämning i kenya? feel it.
Back on track
Detta skulle jag egentligen ha velat skriva för mer än en vecka sen, men då fungerade inte internet. alls. Och sen åkte vi på en veckas fältstudier vid lake Victoria. Så det fick vänta tills nu... Vi har varit i en stad som heter Kisumu och en liten fiskeby i den kenyanska bushen som heter Kusa.
Efter att Obama vann valet har det blivit en gladare stäming på gatorna i hela Kenya, men särskilt i Kisumu och områdena däromkring. Obama har blivit det nya jambo. Eller det nya hur mår du? Den nya hälsningsfrasen helt enkelt. Om man inte visste vad man skulle säga till nån påflugen kenyan var det bara att dra till med Obama!, funkar i alla lägen. Kan iochförsig bero på att alla per automatik antar att vi kommer från USA. För många är det också oklart exakt vad USA är och hur mycket av världen som ingår i det... Jag har blivit frågad otaliga gånger "did you vote for Obama?" även efter att jag förklarat att jag kommer från ett land som heter Sverige.
Vi har sett otroligt mycket under veckan, det skulle bli väldigt drygt att försöka hinna skriva ner allt men några nyckelord kan vara: afrikanska barn i mängder, gummistövlar, fiske på viktoriasjön, höga och fulla och fattiga kenyaner, polygami, kvinnogrupper, boda-boda (cykeltaxi), masaimarknad, toymarket, muslimskt hotell, fruktodling, mattvävning, fritid på stan, regn-blixtar-åska, balkonger... listan kan göras lång. Mycket händelserik vecka, men nu är det redigt skönt att vara hemma på internatet, sova i sin egen säng och ordna upp allt sånnt som man inte hunnit med under fältstudierna.
Dagens news; vi såg för några dagar sen (några dagar innan vi åkte alltså) att vi har blivit länkade av skolans hemsida…. Hahah, så nu blir det till att börja skriva ordentligt alltså. Vi hade tänkt skriva ett välkomnande inlägg för länge sen men som alltid har ett antal olika faktorer jobbat emot oss. Men nu så! För alla nytillkomna vill jag bara säga karibu sana (välkomna så mycket!) och att vi uppdaterar ganska sällan, dels för att internet är välsigt seeeegt (This is africa liksom) så det tar tid och dels för att vi anser att det finns ganska många mer värda saker att göra än stirra på en dataskärm när man bor i Nairobi.
Vill man sitta inne och surfa framför en skärm när man kan göra annat? (svar nej.)
Så vi uppdaterar när vi känner för det, kanske att internatlivet går oss på nerverna lite, eller vi inte har snackat med våra föräldrar på flera veckor, eller kanske bara vill ha utlopp för undangömda komplexa känslor som man inte trodde fanns. Eller ja, whatever helt enkelt. Upplevelser också naturligtvis, och intryck. Livet i nairobi.
Om ni vill läsa om nått särskilt, var inte rädda att kommentera, vi blir bara extremt glada för all eventuell kontakt med hemvärlden (även fast det är ganska skönt att vara isolerad också).
Jag heter Lovisa och min vän heter Änders och i vanliga fall går vi i naturtrean på risbergska.
Ps. om ni vill veta mer om varför vi är här och vad vi gör tycker jag ni ska läsa vårt FAQ inlägg som snart kommer. (Vi ska bara lyckas ta oss tid). Genial idé om ni frågar oss, nu slipper vi svara på alla frågor femtioelva gånger. Men ta’t med en nypa salt…Okej, det var nog allt för nu.
aurevoir!
Lovisa och Sara Änders
två grisar på resa
Efter att Obama vann valet har det blivit en gladare stäming på gatorna i hela Kenya, men särskilt i Kisumu och områdena däromkring. Obama har blivit det nya jambo. Eller det nya hur mår du? Den nya hälsningsfrasen helt enkelt. Om man inte visste vad man skulle säga till nån påflugen kenyan var det bara att dra till med Obama!, funkar i alla lägen. Kan iochförsig bero på att alla per automatik antar att vi kommer från USA. För många är det också oklart exakt vad USA är och hur mycket av världen som ingår i det... Jag har blivit frågad otaliga gånger "did you vote for Obama?" även efter att jag förklarat att jag kommer från ett land som heter Sverige.
Vi har sett otroligt mycket under veckan, det skulle bli väldigt drygt att försöka hinna skriva ner allt men några nyckelord kan vara: afrikanska barn i mängder, gummistövlar, fiske på viktoriasjön, höga och fulla och fattiga kenyaner, polygami, kvinnogrupper, boda-boda (cykeltaxi), masaimarknad, toymarket, muslimskt hotell, fruktodling, mattvävning, fritid på stan, regn-blixtar-åska, balkonger... listan kan göras lång. Mycket händelserik vecka, men nu är det redigt skönt att vara hemma på internatet, sova i sin egen säng och ordna upp allt sånnt som man inte hunnit med under fältstudierna.
Dagens news; vi såg för några dagar sen (några dagar innan vi åkte alltså) att vi har blivit länkade av skolans hemsida…. Hahah, så nu blir det till att börja skriva ordentligt alltså. Vi hade tänkt skriva ett välkomnande inlägg för länge sen men som alltid har ett antal olika faktorer jobbat emot oss. Men nu så! För alla nytillkomna vill jag bara säga karibu sana (välkomna så mycket!) och att vi uppdaterar ganska sällan, dels för att internet är välsigt seeeegt (This is africa liksom) så det tar tid och dels för att vi anser att det finns ganska många mer värda saker att göra än stirra på en dataskärm när man bor i Nairobi.
Vill man sitta inne och surfa framför en skärm när man kan göra annat? (svar nej.)
Så vi uppdaterar när vi känner för det, kanske att internatlivet går oss på nerverna lite, eller vi inte har snackat med våra föräldrar på flera veckor, eller kanske bara vill ha utlopp för undangömda komplexa känslor som man inte trodde fanns. Eller ja, whatever helt enkelt. Upplevelser också naturligtvis, och intryck. Livet i nairobi.
Om ni vill läsa om nått särskilt, var inte rädda att kommentera, vi blir bara extremt glada för all eventuell kontakt med hemvärlden (även fast det är ganska skönt att vara isolerad också).
Jag heter Lovisa och min vän heter Änders och i vanliga fall går vi i naturtrean på risbergska.
Ps. om ni vill veta mer om varför vi är här och vad vi gör tycker jag ni ska läsa vårt FAQ inlägg som snart kommer. (Vi ska bara lyckas ta oss tid). Genial idé om ni frågar oss, nu slipper vi svara på alla frågor femtioelva gånger. Men ta’t med en nypa salt…Okej, det var nog allt för nu.
aurevoir!
Lovisa och Sara Änders
två grisar på resa
Raindrops keep falling on my head
Onsdag, en vanlig dag med ett bra avslut!
Det här med internat kan vara allt annat än enkelt, man börjar tröttna på det mesta som hör boarding till. I början finns en sammanhållning som sakta försvinner på något vis. Men så händer det ibland att det gnistrar till.
Den mörka himlen störs av de ilskna blixtarna, regnet vräker ner (och då menar jag verkligen vräker, 55 mm på en natt!) och får luften att kännas kylig. En del av boardingföräldrarnas ungar sitter och fikar i matsalen, som vanligt växer det fram stora högar av melonskal innan man hunnit blinka, det är inte mycket som skiljer sig från andra kvällar. På väg till skolan är två lärare från Örebro, den lilla staden vi faktiskt kallar hem. Vi rusar ut i regnet och beger oss mot vaktbåset för att ta skydd från regnet. Volymen på radion höjs avsevärd och det blir plötsligt svårt att stå stilla, den ena av vakterna visar på exemplariska dansmoves, medan den andra sitter och skrattar. Där står vi alltså blöta, dansandes med ett paraply i väntan på att de ska anlända.
På något sätt blir det vårt första tillfälle att berätta om allt vi har varit med om för någon utomstående. Troligtvis sitter vi alla och tänker för oss själva hur det kommer vara att dra samma veva om och om igen därhemma. Hemma, ett ord som ständigt dyker upp i mitt huvud nuförtiden, både på gott och ont. Just nu är mitt hem här i Kenya det är allt jag vet.
En av alla saker som ett internat livnär sig på är rykten, det började sprida sig att folk här på internat hade gått och snaggat sig, folk vaknar till liv och börjar svärma runt de nysnaggade. När 4 unga män väljer att klippa av sig sin hårmanar som nöje för att "internet inte fungerade", ja då vet man att man bor isolerat. En viss person drar undan mig och säger att ”visst är han sexig i snaggat”, jag skrattar så att jag får ont i kinderna. Det börjar disskuteras vilt om vilka som passar bäst respektive sämst i det. Smeknamn som oliven och liknelser som ”det ser ut som han har mördat en hel familj, till och med hunden” växer fram. Det surras och tas kort, det pillas och klappas i det lilla hår som finns kvar på deras huvuden, det är som på den gamla goda tiden, i början av vår vistelse när allt involverade alla och man inte hade hunnit tröttnat på det. (Lollo har fortfarande inte tröttnat på det... :p)
När jag är på väg att gå och lägga mig börjar det väsnas däruppe vid den andra trappan. Jag kommer in i rummet och där på bordet står den mest gigantiska godispåse jag någonsin sett. Det är Emmas, medtagen av lärarna från schweeden, självklart är den fylld med sådant äckligt godis som salt och surt, NOT!! Jag blir alldeles lyrisk och av någon okänd anledning börjar jag hoppa upp och ner i ren glädje. Lyckan är fullständig, Emmas mamma måste verkligen älska henne hör jag någon säga. Att lite godis, eller väldigt mycket godis rättare sagt kan innefatta så mycket kärlek, kärlek som fort skulle förbrännas enligt vissa. Ett träningspass av något slag tar from, medan jag sitter på sängen med gott samvete över det godis jag inte allt för länge sedan proppat i mig.
Internatet är hatat och älskat på samma gång, det är en hatkärlek som alla borde prova på.Man lär sig massor om sig själv,och om människors beteende i trångboddhet... :) Jag förseglar irriterat myggnätet precis som alla andra kvällar och för första gången på ett bra tag tänker jag att det här med internat inte är så tokigt iallafall./ Änders
Det här med internat kan vara allt annat än enkelt, man börjar tröttna på det mesta som hör boarding till. I början finns en sammanhållning som sakta försvinner på något vis. Men så händer det ibland att det gnistrar till.
Den mörka himlen störs av de ilskna blixtarna, regnet vräker ner (och då menar jag verkligen vräker, 55 mm på en natt!) och får luften att kännas kylig. En del av boardingföräldrarnas ungar sitter och fikar i matsalen, som vanligt växer det fram stora högar av melonskal innan man hunnit blinka, det är inte mycket som skiljer sig från andra kvällar. På väg till skolan är två lärare från Örebro, den lilla staden vi faktiskt kallar hem. Vi rusar ut i regnet och beger oss mot vaktbåset för att ta skydd från regnet. Volymen på radion höjs avsevärd och det blir plötsligt svårt att stå stilla, den ena av vakterna visar på exemplariska dansmoves, medan den andra sitter och skrattar. Där står vi alltså blöta, dansandes med ett paraply i väntan på att de ska anlända.
På något sätt blir det vårt första tillfälle att berätta om allt vi har varit med om för någon utomstående. Troligtvis sitter vi alla och tänker för oss själva hur det kommer vara att dra samma veva om och om igen därhemma. Hemma, ett ord som ständigt dyker upp i mitt huvud nuförtiden, både på gott och ont. Just nu är mitt hem här i Kenya det är allt jag vet.
En av alla saker som ett internat livnär sig på är rykten, det började sprida sig att folk här på internat hade gått och snaggat sig, folk vaknar till liv och börjar svärma runt de nysnaggade. När 4 unga män väljer att klippa av sig sin hårmanar som nöje för att "internet inte fungerade", ja då vet man att man bor isolerat. En viss person drar undan mig och säger att ”visst är han sexig i snaggat”, jag skrattar så att jag får ont i kinderna. Det börjar disskuteras vilt om vilka som passar bäst respektive sämst i det. Smeknamn som oliven och liknelser som ”det ser ut som han har mördat en hel familj, till och med hunden” växer fram. Det surras och tas kort, det pillas och klappas i det lilla hår som finns kvar på deras huvuden, det är som på den gamla goda tiden, i början av vår vistelse när allt involverade alla och man inte hade hunnit tröttnat på det. (Lollo har fortfarande inte tröttnat på det... :p)
När jag är på väg att gå och lägga mig börjar det väsnas däruppe vid den andra trappan. Jag kommer in i rummet och där på bordet står den mest gigantiska godispåse jag någonsin sett. Det är Emmas, medtagen av lärarna från schweeden, självklart är den fylld med sådant äckligt godis som salt och surt, NOT!! Jag blir alldeles lyrisk och av någon okänd anledning börjar jag hoppa upp och ner i ren glädje. Lyckan är fullständig, Emmas mamma måste verkligen älska henne hör jag någon säga. Att lite godis, eller väldigt mycket godis rättare sagt kan innefatta så mycket kärlek, kärlek som fort skulle förbrännas enligt vissa. Ett träningspass av något slag tar from, medan jag sitter på sängen med gott samvete över det godis jag inte allt för länge sedan proppat i mig.
Internatet är hatat och älskat på samma gång, det är en hatkärlek som alla borde prova på.Man lär sig massor om sig själv,och om människors beteende i trångboddhet... :) Jag förseglar irriterat myggnätet precis som alla andra kvällar och för första gången på ett bra tag tänker jag att det här med internat inte är så tokigt iallafall./ Änders
Fyra bugg och en cocacola
Det är fredag, familjen grek dansar som aldrig förr. Höftrörelserna är skrämmande imponerande, vi äger dansgolvet och dansgolvet äger oss. Okej jag ska sluta larva mig, men det var ungefär så det var, sjukt roligt hade vi, en av de bästa kvällarna hittills. På Halloween då händer det grejjer.Långa inlägg är inte mitt signum, inlägg i huvudtaget verkar inte vara min grej. Det kommer, ta det lugnt jag lever. Mellanfasen här i Afrika är faktum, jag känner mig ganska instängd och det känns som tiden bara rinner iväg, tråkigt men sant. Det är inte många veckor, helger kvar nu och allt man vill är att ta vara på vartenda tillfälle man får att göra någonting annat som inte har med internat och skola att göra. Nu lever jag för helgerna, för den lilla fritid man får, allt annat känns mest som bortkastad tid.
Stay tuned, FAQ kommer snart... :)
/ Sara Änderz
Rien de nouvelle sous le soleil?
[Detta skrev jag igår, söndag, men då hade jag inte möjlighet att ladda upp det... så jag gör det nu iställlet. Let's pretend that it's sunday ;)]
Söndag.
Alltis lika segt, skevt och välbehövt. Vad skulle man göra utan denna mellandag fylld av trötthet, läxor som man skjutit upp under hela veckan och tänkt det-hinner-jag-göra-på-söndag, ignorerande den lilla rösten i huvudet som ropar ”du är alltid jättetrött på söndagar och kommer inte få något gjort”. Samma sak varje vecka. Om jag inte visste att det var söndag (av nån konstig anledning) så skulle jag lätt kunna lista ut det bara genom aktivitetsnivån och tystnaden på internatet. Det är lugnt med andra ord. Men söndagar är ett bra tillfälle att kila in i sitt eget rum, stänga till dörren med namnskylten utåt, sätta på lite musik och ägna några timmar åt sig själv och sina tankar. För sånnt behöver man också, det är lätt att missa dom där timmarna här, har jag märkt. Det är så lätt att bara umgås, skratta, och vara social, hela tiden. Men självtid är fint, och behövs det också. Och om man aldrig hade tråkigt skulle det roliga inte vara roligt längre, som man ju brukar säga. Så söndagar är okej. Tristessens dag.
En grej som jag gärna skulle vilja göra är att ladda upp en massa bilder så att ni fick se hur otroligt fint det är här, där vi bor. Och se lite mer vad vi gör… Men det tar så sjukt lång tid så jag låter det alltid bli ett senare projekt. Någon dag, när jag verkligen inte har mycket för mig, och hittar internet. Då!
Nu sitter jag här igen i alla fall, och försöker trycka in några ord på skärmen, något som ska få er att förstå någon liten del av det jag vill förklara och berätta om. Det är inte lätt. Särskilt inte när det går en vecka i übertempo, och sen ska jag plötsligt berätta allt som hänt under den veckan. Ibland har inte mycket hänt som jag ser det, men jämfört med vad ni gör har det ju det. Sånnt som börjar bli vardag för mig, är fortfarande oförståeliga äventyrshandlingar för er, eftersom att jag fortfarande inte har lyckats förklara. Kanske eftersom att det är detaljerna som bygger helheten, och vi har varit rätt lousy på att ge er detaljer. Isabell sa att hon skulle göra en lista när det har gått tre månader och skriva upp alla saker hon inte har gjort på 90 dagar.
Det kan bli en lång lista. Vi har tex inte:
Gått på en asfalterad trottoar
Sett några rödljus…
Handlat utan att försöka pruta (nakumatt räknas inte dock)
Dammsugit (vi sopar)
Packat ner varorna när vi har handlat (det är ett yrke)
Kollat på tv
Ätit knäckebröd (och en massa annat som inte finns här, såklart)
Druckit vatten ur kranen
Gått ut själva efter sju och mörkrets inbrott
Levt i fler rum än ett; det vi pluggar, hänger, klär på oss, skrattar, och förvarar alla våra ägodelar i.
Skulle som sagt kunna fortsätta ett bra tag till. Det är ett annorlunda liv, internatlivet. Men det har otroligt många fördelar, och jag älskar de flesta aspekterna av det.
I fredags var vi ute på våra riktiga u-landsprakitkplatser själva för första gången.
Ayany School i Kibera har jag valt. Det är jag, Sara Asker och Aksel som ska vara där ett par gånger, men aksel var inte med denna gången för han hade fotbollsmatch minsan. Så det var jag och sara som traskade in genom grindarna tillsammans. Det är en stor statlig primary school med flera tusen elever. Klasserna är stora, uppemot 50-60 elever på en lärare och det är trångt i träbänkarna. Principal’s kontor består av ett skrivbord i hörnet av ett rum som också är bibliotek. Det märks att han, George, är stolt över skolan och vad man har lyckas åstakomma. Han är också mycket positiv till utbyten av den sort vi gör nu, nästa gång ska vi vara med i klassrummen och även undervisa lite själva. Det ska bli väldigt spännande!
Denna gången hade det precis varit föräldramöte och de flesta eleverna hade redan gått hem när vi kom vid två-tiden, men ett tjugotal av de äldsta eleverna, 13-15 yrs, stannade kvar och visade oss runt på skolområdet och berättade om sig själva, om skolan och frågade oss saker. Ännu ett möte med elever, det är lika givande varje gång. För ju fler gånger man försöker förklara allt det där som är så svårt att förklara och förstå, och själv förstå allt det där som är så svårt att ta in och begripa, så blir man lite bättre på det. Man känner igen sig i resonemangen, vet lite mer hur reaktionerna blir.
Vi stannade där en lång stund och bara pratade. På alla väggar är budskap och motton skrivna med stora bokstäver, ackompanjerade av bilder i klara färger.
En vägg beskriver hur HIV/aids sprids. En annan hur man blir sjuk av att dricka smutsigt vatten. En vägg kallas math-corner, där finns alla matematiska storheter tecknade på logiskt, pedagogiskt vis. Ett annat hörn av skolområdet kallas social-sience, där har en sten målats som nairobis karta, en annan som kenyas.
Jag tänkte lite på det, att många av dessa barn aldrig kommer utanför Kibera. De lever alla sina minuter på samma labyrintmässigt uppbyggda plåthusområde.
De kan tänka sig hela Nairobi. De kan tänka sig hela Kenya, för många kommer från andra delar av landet. Men kan de tänka sig Sverige? Jag tror inte det.
Lika lite som vi kunde föreställa oss Kenya korrekt innan vi kom hit, lika lite måste de kunna se Sverige framför sig. Vissa saker kan inte förklaras med ordens hjälp.
”Är majoriteten av sveriges folk rika eller fattiga?”
”Äter ni majs? Vi äter majs varje dag”
”ja vi äter också majs, men inte så mycket som ni”
”vilken föda överlever mest människor på i Sverige?”
”Jag vet inte riktigt, potatis kanske”
”Potatis?! Hahah”
”Människorna i Sverige är så rika, de kan välja vad de vill äta, så alla äter väldigt olika saker…. Samtalet dör ut.
”Har du träffat george Bush?”
”Nej det har jag inte gjort”
”stödjer du Obama?”
”Jag vet inte riktigt om jag stödjer någon”
”Ska du rösta på honom?”
”Nej, jag får inte rösta, jag är ju från Sverige och han försöker bli president i USA. Kenyaner får ju inte rösta i det valet, inte jag heller. De som bor i USA får göra det. Vi kan bara vänta på reslutatet, eller hur?”
”Vilken är din favoritsport?”
”Fotboll gillar jag”
”Kan du ta med en boll till oss?”
”Jag ska försöka”
”Kan du betala så att jag kan komma till Sverige?”
”Jag tror inte att det går… det är väldigt dyrt…”
Några exempel på konversationer... Fast det är svårt att minnas exakt vad vi sa, och egentligen är det inte det som är det viktigaste heller. De är väldigt duktiga på att förstå och prata engelska, även små barn, men jag undrar hur mycket de förstår av det som snurrar i mitt huvud när vi talar med varandra.
Efter en stund gick vi ut i Kibera och de visade oss runt mellan sophögar, plåtbutiker, hus och människor. Alla dessa människor.Vi gick till Power-Women-Group och strålade samman med några av de andra från svenska skolan.
Innan vi skiljdes från eleverna sa vi hejdå och vi ses nästa vecka då och ta hand om er så länge. Sen klev vi på Swedish School bussen och slussades hem, in innanför murarna till vår svenska bubbla igen. Sådant är vårt liv.
Det är som två nya världar när man kommer hit.
En innanför murarna- och en utanför. Internatilivet och Kenya. Jag skulle inte vilja vara utan någon av dem, det är kombinationen som gör det.
Helgen då…Ja det var party för hela slanten, alla var taggade för att gå ut i Nairobi efter veckan på kusten. Det var halloweenparty x 2 som stod på tapeten.
I fredags var vi på en fest, man fick billigare inträde om man var utklädd, så vi var sjävklart utspökade till max innan vi gav oss iväg dit. Det var mycket ungdomar där från ISK och andra internationella skolor, bra drag.
Sen igår var det samma sak, fast på ett annat ställe, då var det angel/devil tema så vi tog en matato till Toymarket på eftermiddagen och köpte varsitt sidennattlinne för en billig peng (efter en stunds prutande). Sen lockade vi håren och knöt om ett litet guldband. Voilá! Kvällen var kanske inte så rolig egentligen, för det var i princip bara vi där, i vanlig ordning. Men jag hade kul ändå, jag antar att det blir vad man gör det till. ;) Kul grej igår vid middagen:
Linnea: Kostar det någonting att komma in?
Isabelle: Nä, bara om man kommer efter elva
Haha, sjukt internt. Som att vi någonsin skulle komma efter elva liksom..?
Det är en av de saker som är riktigt tråkiga med internatreglerna. Och det är ur säkrhetssynpunkt, vilket såklart är förståerligt, men ändå.
Vi måste alltid åka hem 00:3o. Alltid. Och i och med att de flesta ”normala” människor som inte lever på ett internat kommer runt tolv, så har vi ca en halvtimme per utekväll som är riktigt rolig. Den där sista halvtimmen innan vi måste leta på varandra i mängden och dra, och då vill man inte gå. Istället åker vi ut tidigare istället, för att kompensera liksom, och det funkar om man går ut och äter, eller gör något annat innan. Om man åker direkt till utestället kan det bli rätt långdraget om inte alla är pepp…I fredags höll det egentligen på till 6 A.M, stora affischer, men vi åkte hem-halv ett-såklart.
Och att vi skulle åka dit efter elva, finns inte på kartan.
Så inget inträde för oss alltså :p
---
På toymarket stöter man alltid ihop med så mycket folk. Det är trångt, svettigt och kenyanskt. Vissa saker man ser skär verkligen djupt i hjärtat, särskilt när det har med barn att göra. Det finns så otroligt många fattiga människor, det hemska är att det är så många att man nästan inte klarar att se dem som individer utan mer som en fattig massa. Ett fattigt barn hit, ett undernärt barn dit. De är så många och man känner sig så otillräcklig. Man vill hjälpa, men vet inte hur. Om jag köper mat till ett barn, så har han ändå ingen mat imorgon. Och hans bror som sitter bredvid har inte heller någon…
När det kommer fram ett litet barn med trasiga kläder och klänger sig fast vid dig, följer dig som ett plåster och mässar med sin späda röst
”How are you madam? Buy food?”
“How are you madam? I’m hungry. Buy food?”
Vad gör man då?
Springer några steg, svänger in på en ny gång mellan trasig plast och europeiska secondhand-kläder, bara för att möta ett annat barn, eller en berusad gammal man, eller en hög präst som springer runt och skriker med bibeln i handen. Så många livsöden, så liten yta. Det är svårt att sätta ord på komplexa känslor.
Matato är en annan sak som jag inte har berättat om, väl?Det är små bussar, som man kan hoppa på och av, lite som man vill, för några shilling. Bara man håller hårt i väskan brukar det gå bra, men det är lite av ett äventyr varje gång.
Man ställer sig vid vägkanten, sen är det bara att vänta och vinka lite. Om man blir sedd, och det finns plats, får man vara kvick med att hoppa bak några steg när de med en snabb sväng saktar in på den plats man nyss stod, och sen är det bara att knöka sig in mellan svettiga kenyaner och hoppas att man kommer dit man vill.
När man ska gå av får man ropa till, och sen hoppa ut snabbt innan mataton kör vidare mot nya mål på de vältrafikerade vägarna.
Korsa vägar är fortfarande något jag har svårt för även om jag har blivit mycket bättre på det. Några övergångställen finns inte så långt ögat når. Problemet är klassiskt; Jag påbörjar min övergång lite halvhjärtat och ändrar mig precis på mitten, min hjärna ger min kropp två order på samma gång, spring över och stanna och vänta, vilket leder till en tjusig överslagshandling; jag stannar och viftar lite med armarna mitt i vägen. Haha, det är inte klokt vad jag är dålig på det.
Man måste vara bestämd lollo, säger de till mig, nu går jag över tänker man, och sen gör man det. Men så lätt är det inte. Det gäller dock att inte visa sin rädsla utan bara köra på, har jag märkt. Och jag har faktiskt utvecklat en teknik som funkar numera. Jag tror det har att göra med den bilrädsla jag hade när jag var mindre.
Då vågade jag knappt cykla över vägen om man såg en bil vid horisonten. Jag var tvungen att vara helt säker på att jag skulle hinna över utan att bli överkörd.
Bilarna är ju överallt, det är liksom meningen att jag ska gå emellan dem.
Stå lite nonchalant mitt emellan ”filerna” och sedan gå över nästa del av gatan. Lugnt och metodiskt. Det vore lättare om det alltid var likadant bara, men trafiken är inte direkt beräknelig. Man kan inte lite på att den ska vara som man tror, precis som med allt annat här. Men det är en del av charmen. För hur kul blir det om allt alltid är som man tror, och man bara gör saker som man redan vet att man kan?
En annan sak jag vill säga, nu när jag ändå håller på, är: njut av den friska luften! Gå ut, ta ett andetag, och tänk på alla människor i Nairobi (inklusive mig) som lever under ett moln av avgaser, smuts och damm från de jordiga vägarna.Man tar en dusch och känner sig fräsch i… fem minuter? Sen går man ut utanför murarna och blir smutsig igen. Så njut av den friska luften som faktiskt finns i Sverige, det ska jag göra när jag kommer hem till er.Nu ska jag verkligen inte skriva mer idag, jösses vad långt det blev.
Söndagen fortsätter.
Inom en snar framtid kommer jag och Änders att sätta oss och svara på de mest frågade frågorna som vi får om vårt liv här. Det är inte det att vi inte har velat svara tidigare, men internet ni vet… och sen är det ju det här med tid, är det verkligen framför en dataskärm tänkandes på sverige man vill spendera sina räknade kenyanska dagar? (Eh nej.)
Men i alla fall, nu har vi kommit på att vi kan svara en gång för alla, så kan den som vill gå hit och läsa svaren :)
Så håll utkik, FAQ med oss är up an comming alltså.
Take care tills vi hörs igen. Är det snö föresten? Vänligen svara den som känner sig manad. Asante sana/
Lulu
Och by the way, Änders hälsar till er alla, är jag nästan säker på. Hon är med Gustaf och några fler på ett glasbruk där de sysslar med återvinning. Jag ska sova lite nu. Kwaheri!
Söndag.
Alltis lika segt, skevt och välbehövt. Vad skulle man göra utan denna mellandag fylld av trötthet, läxor som man skjutit upp under hela veckan och tänkt det-hinner-jag-göra-på-söndag, ignorerande den lilla rösten i huvudet som ropar ”du är alltid jättetrött på söndagar och kommer inte få något gjort”. Samma sak varje vecka. Om jag inte visste att det var söndag (av nån konstig anledning) så skulle jag lätt kunna lista ut det bara genom aktivitetsnivån och tystnaden på internatet. Det är lugnt med andra ord. Men söndagar är ett bra tillfälle att kila in i sitt eget rum, stänga till dörren med namnskylten utåt, sätta på lite musik och ägna några timmar åt sig själv och sina tankar. För sånnt behöver man också, det är lätt att missa dom där timmarna här, har jag märkt. Det är så lätt att bara umgås, skratta, och vara social, hela tiden. Men självtid är fint, och behövs det också. Och om man aldrig hade tråkigt skulle det roliga inte vara roligt längre, som man ju brukar säga. Så söndagar är okej. Tristessens dag.
En grej som jag gärna skulle vilja göra är att ladda upp en massa bilder så att ni fick se hur otroligt fint det är här, där vi bor. Och se lite mer vad vi gör… Men det tar så sjukt lång tid så jag låter det alltid bli ett senare projekt. Någon dag, när jag verkligen inte har mycket för mig, och hittar internet. Då!
Nu sitter jag här igen i alla fall, och försöker trycka in några ord på skärmen, något som ska få er att förstå någon liten del av det jag vill förklara och berätta om. Det är inte lätt. Särskilt inte när det går en vecka i übertempo, och sen ska jag plötsligt berätta allt som hänt under den veckan. Ibland har inte mycket hänt som jag ser det, men jämfört med vad ni gör har det ju det. Sånnt som börjar bli vardag för mig, är fortfarande oförståeliga äventyrshandlingar för er, eftersom att jag fortfarande inte har lyckats förklara. Kanske eftersom att det är detaljerna som bygger helheten, och vi har varit rätt lousy på att ge er detaljer. Isabell sa att hon skulle göra en lista när det har gått tre månader och skriva upp alla saker hon inte har gjort på 90 dagar.
Det kan bli en lång lista. Vi har tex inte:
Gått på en asfalterad trottoar
Sett några rödljus…
Handlat utan att försöka pruta (nakumatt räknas inte dock)
Dammsugit (vi sopar)
Packat ner varorna när vi har handlat (det är ett yrke)
Kollat på tv
Ätit knäckebröd (och en massa annat som inte finns här, såklart)
Druckit vatten ur kranen
Gått ut själva efter sju och mörkrets inbrott
Levt i fler rum än ett; det vi pluggar, hänger, klär på oss, skrattar, och förvarar alla våra ägodelar i.
Skulle som sagt kunna fortsätta ett bra tag till. Det är ett annorlunda liv, internatlivet. Men det har otroligt många fördelar, och jag älskar de flesta aspekterna av det.
I fredags var vi ute på våra riktiga u-landsprakitkplatser själva för första gången.
Ayany School i Kibera har jag valt. Det är jag, Sara Asker och Aksel som ska vara där ett par gånger, men aksel var inte med denna gången för han hade fotbollsmatch minsan. Så det var jag och sara som traskade in genom grindarna tillsammans. Det är en stor statlig primary school med flera tusen elever. Klasserna är stora, uppemot 50-60 elever på en lärare och det är trångt i träbänkarna. Principal’s kontor består av ett skrivbord i hörnet av ett rum som också är bibliotek. Det märks att han, George, är stolt över skolan och vad man har lyckas åstakomma. Han är också mycket positiv till utbyten av den sort vi gör nu, nästa gång ska vi vara med i klassrummen och även undervisa lite själva. Det ska bli väldigt spännande!
Denna gången hade det precis varit föräldramöte och de flesta eleverna hade redan gått hem när vi kom vid två-tiden, men ett tjugotal av de äldsta eleverna, 13-15 yrs, stannade kvar och visade oss runt på skolområdet och berättade om sig själva, om skolan och frågade oss saker. Ännu ett möte med elever, det är lika givande varje gång. För ju fler gånger man försöker förklara allt det där som är så svårt att förklara och förstå, och själv förstå allt det där som är så svårt att ta in och begripa, så blir man lite bättre på det. Man känner igen sig i resonemangen, vet lite mer hur reaktionerna blir.
Vi stannade där en lång stund och bara pratade. På alla väggar är budskap och motton skrivna med stora bokstäver, ackompanjerade av bilder i klara färger.
En vägg beskriver hur HIV/aids sprids. En annan hur man blir sjuk av att dricka smutsigt vatten. En vägg kallas math-corner, där finns alla matematiska storheter tecknade på logiskt, pedagogiskt vis. Ett annat hörn av skolområdet kallas social-sience, där har en sten målats som nairobis karta, en annan som kenyas.
Jag tänkte lite på det, att många av dessa barn aldrig kommer utanför Kibera. De lever alla sina minuter på samma labyrintmässigt uppbyggda plåthusområde.
De kan tänka sig hela Nairobi. De kan tänka sig hela Kenya, för många kommer från andra delar av landet. Men kan de tänka sig Sverige? Jag tror inte det.
Lika lite som vi kunde föreställa oss Kenya korrekt innan vi kom hit, lika lite måste de kunna se Sverige framför sig. Vissa saker kan inte förklaras med ordens hjälp.
”Är majoriteten av sveriges folk rika eller fattiga?”
”Äter ni majs? Vi äter majs varje dag”
”ja vi äter också majs, men inte så mycket som ni”
”vilken föda överlever mest människor på i Sverige?”
”Jag vet inte riktigt, potatis kanske”
”Potatis?! Hahah”
”Människorna i Sverige är så rika, de kan välja vad de vill äta, så alla äter väldigt olika saker…. Samtalet dör ut.
”Har du träffat george Bush?”
”Nej det har jag inte gjort”
”stödjer du Obama?”
”Jag vet inte riktigt om jag stödjer någon”
”Ska du rösta på honom?”
”Nej, jag får inte rösta, jag är ju från Sverige och han försöker bli president i USA. Kenyaner får ju inte rösta i det valet, inte jag heller. De som bor i USA får göra det. Vi kan bara vänta på reslutatet, eller hur?”
”Vilken är din favoritsport?”
”Fotboll gillar jag”
”Kan du ta med en boll till oss?”
”Jag ska försöka”
”Kan du betala så att jag kan komma till Sverige?”
”Jag tror inte att det går… det är väldigt dyrt…”
Några exempel på konversationer... Fast det är svårt att minnas exakt vad vi sa, och egentligen är det inte det som är det viktigaste heller. De är väldigt duktiga på att förstå och prata engelska, även små barn, men jag undrar hur mycket de förstår av det som snurrar i mitt huvud när vi talar med varandra.
Efter en stund gick vi ut i Kibera och de visade oss runt mellan sophögar, plåtbutiker, hus och människor. Alla dessa människor.Vi gick till Power-Women-Group och strålade samman med några av de andra från svenska skolan.
Innan vi skiljdes från eleverna sa vi hejdå och vi ses nästa vecka då och ta hand om er så länge. Sen klev vi på Swedish School bussen och slussades hem, in innanför murarna till vår svenska bubbla igen. Sådant är vårt liv.
Det är som två nya världar när man kommer hit.
En innanför murarna- och en utanför. Internatilivet och Kenya. Jag skulle inte vilja vara utan någon av dem, det är kombinationen som gör det.
Helgen då…Ja det var party för hela slanten, alla var taggade för att gå ut i Nairobi efter veckan på kusten. Det var halloweenparty x 2 som stod på tapeten.
I fredags var vi på en fest, man fick billigare inträde om man var utklädd, så vi var sjävklart utspökade till max innan vi gav oss iväg dit. Det var mycket ungdomar där från ISK och andra internationella skolor, bra drag.
Sen igår var det samma sak, fast på ett annat ställe, då var det angel/devil tema så vi tog en matato till Toymarket på eftermiddagen och köpte varsitt sidennattlinne för en billig peng (efter en stunds prutande). Sen lockade vi håren och knöt om ett litet guldband. Voilá! Kvällen var kanske inte så rolig egentligen, för det var i princip bara vi där, i vanlig ordning. Men jag hade kul ändå, jag antar att det blir vad man gör det till. ;) Kul grej igår vid middagen:
Linnea: Kostar det någonting att komma in?
Isabelle: Nä, bara om man kommer efter elva
Haha, sjukt internt. Som att vi någonsin skulle komma efter elva liksom..?
Det är en av de saker som är riktigt tråkiga med internatreglerna. Och det är ur säkrhetssynpunkt, vilket såklart är förståerligt, men ändå.
Vi måste alltid åka hem 00:3o. Alltid. Och i och med att de flesta ”normala” människor som inte lever på ett internat kommer runt tolv, så har vi ca en halvtimme per utekväll som är riktigt rolig. Den där sista halvtimmen innan vi måste leta på varandra i mängden och dra, och då vill man inte gå. Istället åker vi ut tidigare istället, för att kompensera liksom, och det funkar om man går ut och äter, eller gör något annat innan. Om man åker direkt till utestället kan det bli rätt långdraget om inte alla är pepp…I fredags höll det egentligen på till 6 A.M, stora affischer, men vi åkte hem-halv ett-såklart.
Och att vi skulle åka dit efter elva, finns inte på kartan.
Så inget inträde för oss alltså :p
---
På toymarket stöter man alltid ihop med så mycket folk. Det är trångt, svettigt och kenyanskt. Vissa saker man ser skär verkligen djupt i hjärtat, särskilt när det har med barn att göra. Det finns så otroligt många fattiga människor, det hemska är att det är så många att man nästan inte klarar att se dem som individer utan mer som en fattig massa. Ett fattigt barn hit, ett undernärt barn dit. De är så många och man känner sig så otillräcklig. Man vill hjälpa, men vet inte hur. Om jag köper mat till ett barn, så har han ändå ingen mat imorgon. Och hans bror som sitter bredvid har inte heller någon…
När det kommer fram ett litet barn med trasiga kläder och klänger sig fast vid dig, följer dig som ett plåster och mässar med sin späda röst
”How are you madam? Buy food?”
“How are you madam? I’m hungry. Buy food?”
Vad gör man då?
Springer några steg, svänger in på en ny gång mellan trasig plast och europeiska secondhand-kläder, bara för att möta ett annat barn, eller en berusad gammal man, eller en hög präst som springer runt och skriker med bibeln i handen. Så många livsöden, så liten yta. Det är svårt att sätta ord på komplexa känslor.
Matato är en annan sak som jag inte har berättat om, väl?Det är små bussar, som man kan hoppa på och av, lite som man vill, för några shilling. Bara man håller hårt i väskan brukar det gå bra, men det är lite av ett äventyr varje gång.
Man ställer sig vid vägkanten, sen är det bara att vänta och vinka lite. Om man blir sedd, och det finns plats, får man vara kvick med att hoppa bak några steg när de med en snabb sväng saktar in på den plats man nyss stod, och sen är det bara att knöka sig in mellan svettiga kenyaner och hoppas att man kommer dit man vill.
När man ska gå av får man ropa till, och sen hoppa ut snabbt innan mataton kör vidare mot nya mål på de vältrafikerade vägarna.
Korsa vägar är fortfarande något jag har svårt för även om jag har blivit mycket bättre på det. Några övergångställen finns inte så långt ögat når. Problemet är klassiskt; Jag påbörjar min övergång lite halvhjärtat och ändrar mig precis på mitten, min hjärna ger min kropp två order på samma gång, spring över och stanna och vänta, vilket leder till en tjusig överslagshandling; jag stannar och viftar lite med armarna mitt i vägen. Haha, det är inte klokt vad jag är dålig på det.
Man måste vara bestämd lollo, säger de till mig, nu går jag över tänker man, och sen gör man det. Men så lätt är det inte. Det gäller dock att inte visa sin rädsla utan bara köra på, har jag märkt. Och jag har faktiskt utvecklat en teknik som funkar numera. Jag tror det har att göra med den bilrädsla jag hade när jag var mindre.
Då vågade jag knappt cykla över vägen om man såg en bil vid horisonten. Jag var tvungen att vara helt säker på att jag skulle hinna över utan att bli överkörd.
Bilarna är ju överallt, det är liksom meningen att jag ska gå emellan dem.
Stå lite nonchalant mitt emellan ”filerna” och sedan gå över nästa del av gatan. Lugnt och metodiskt. Det vore lättare om det alltid var likadant bara, men trafiken är inte direkt beräknelig. Man kan inte lite på att den ska vara som man tror, precis som med allt annat här. Men det är en del av charmen. För hur kul blir det om allt alltid är som man tror, och man bara gör saker som man redan vet att man kan?
En annan sak jag vill säga, nu när jag ändå håller på, är: njut av den friska luften! Gå ut, ta ett andetag, och tänk på alla människor i Nairobi (inklusive mig) som lever under ett moln av avgaser, smuts och damm från de jordiga vägarna.Man tar en dusch och känner sig fräsch i… fem minuter? Sen går man ut utanför murarna och blir smutsig igen. Så njut av den friska luften som faktiskt finns i Sverige, det ska jag göra när jag kommer hem till er.Nu ska jag verkligen inte skriva mer idag, jösses vad långt det blev.
Söndagen fortsätter.
Inom en snar framtid kommer jag och Änders att sätta oss och svara på de mest frågade frågorna som vi får om vårt liv här. Det är inte det att vi inte har velat svara tidigare, men internet ni vet… och sen är det ju det här med tid, är det verkligen framför en dataskärm tänkandes på sverige man vill spendera sina räknade kenyanska dagar? (Eh nej.)
Men i alla fall, nu har vi kommit på att vi kan svara en gång för alla, så kan den som vill gå hit och läsa svaren :)
Så håll utkik, FAQ med oss är up an comming alltså.
Take care tills vi hörs igen. Är det snö föresten? Vänligen svara den som känner sig manad. Asante sana/
Lulu
Och by the way, Änders hälsar till er alla, är jag nästan säker på. Hon är med Gustaf och några fler på ett glasbruk där de sysslar med återvinning. Jag ska sova lite nu. Kwaheri!
Foam of thoughts
För några veckor sedan var vi på Eutychus och mötte keyanska elever som är lika gamla som oss. Två världar, två helt annorlunda skolsystem, två hudfärger... Men kids är alltid kids, det spelar ingen roll vilka förutsättningar vi fått av livet, i grunden är vi likadana. Det är genom sånna möten som man faktiskt upplever afrika, och märker alla skillnade och likheter, genom möten med folket. Även om vi bara sitter tysta och inte får något sagt spelar det ingen roll, för kulturerna möts i alla fall. Det är så lätt att bli klyschig när man ska jämföra det svenska och kenyanska. De sitter på träbänkar i ett plåtskljul med upptrampat jordgolv och många är så fattiga att de knappt har råd med uniformen. Det är inte svårt att skapa kontraster. Men hur ska man sätta ord på det som man knappt själv kan ta in? Hur kan man förklara så tudelade saker. Ingenting är svart och ingenting är vitt, det finns alltid nyanser av allt, andra vinklar att se saken ur. Det är svårt och det blir skevt, men det måste få vara så. Det tar tid. Här är lite högar-av-ord-utan-riktigt-sammanhang, om du orkar läsa. [det är menat att vara en krönika egentligen, men jag är inte så säker på att den uppfyller kriterierna…. Jaja]
Alla sittplatser är upptagna när jag kliver på buss 16 för att åka hem efter skolan. Jag forcerar in min hand mellan armar och ben och lyckas greppa tag i en av de signalgula stolparna just som bussen kör iväg igen. Varenda elev verkar ha trängt sig på just denna buss, för att så fort som möjligt komma bort från skolan. Hela mittgången är full ända fram till den trötta chauffören. Ingenting ovanligt. ”Fan vi har två prov den här veckan. Jag dööööör” ropar någon över mitt huvud på gnällig närkingska. Mina likar från risbergska skolan beter sig omedvetet bortskämt. Ingenting ovanligt med det heller, och jag vet att jag ofta är likadan själv. Vi klagar per automatik, fast vi egentligen inte är särskilt missnöjda. Där jag står och gungar i takt med bussens skakningar kommer tankarna på min tid i Nairobi tillbaka till mig. Det känns så avlägset, nästan som en dröm, men när jag ser på alla dessa elever som vill bort från skolan låter jag tankarna dra iväg med mig. Jag är tillbaka hos de kenyanska skolelever jag fick chansen att möta på Eutychus Secondary School i Nairobi ett halvår tidigare. Tankarna som leder mig är lika tudelade och röriga nu som då.
Det första jag la märke till när vi klev in i det mörka plåtrummet den där dagen var deras uniformer. De små blå slipsarna, fransiga skjortkragarna och noppriga koftorna i marinblått. Kläder som säkert varit svåra att få råd till. De mörka korta håren som var antingen stramt flätade eller slätt bakåtkammade. Hel och ren fick plötsligt en annan innebörd. Efter att jag trängt mig ner mellan två kenyanskor på en av de små träbänkarna längst bak startade vi en trevande konversation byggd på vardagliga frågor som egentligen inte hade någon särskild betydelse. De frågor som till en början kom ur min mun var inte de jag helst ville ha svar på, men saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Efter hand som vi båda vågade öppna upp, blev frågorna också mer relevanta. Jag frågade saker om hennes liv, hon frågade om mitt. Stundtals såg jag mig själv i det hon sa och tänkte på hur lika vi är i många avseenden fast vi har så olika förutsättningar. ”Berätta om ditt liv i Sverige” sade hon sedan. Det är ungefär där jag börjar få problem.Till min hjälp plockar jag upp en halvtrasig penna och en bit papper från bänken framför oss och ritar klumpigt av Sverige. Det blir en ful, ojämn oval med två små prickar bredvid tänkta att representera Gotland och Öland, som för att rädda upp den misslyckade skissen. Precis som att Gotland och Öland skulle göra hela skillnaden. Helt missvisande med andra ord. Men det är Sverige i alla fall, och jag börjar trevande svara och förklara. Tills jag ganska snabbt inser att de inte förstår mig. Plötsligt känns det som nyss knöt oss samman mer avlägset. Istället för likheterna ser jag nu alla skillnader. Jag inte hittar rätt ord. För orden har inte samma betydelse. Skola för mig är inte samma sak som skola för dem. Dyrt för mig är inte samma sak som dyrt för dem. Vi är lika på insidan, men präglade av totalt olika liv på utsidan.
Allting vi har gemensamt till trots kommer vi aldrig att kunna förstå varandra helt, i alla fall inte bara med ordens hjälp. Det är det jag inser där jag sitter och letar efter rätt uttryck. Det är inte våra mänskliga egenskaper det kommer an på. För vi är båda människor med samma behov och i hjärtat är vi lika. Vi vill leva och må bra, se våra barn växa upp och ge dem trygghet och kärlek. Vi vill lyckas med någonting i livet, komma någon vart. Att vi inte har samma drömmar, samma definition av lycka, samma vägar att ta oss dit vi vill har mindre betydelse. Lika liten betydelse som den att vi inte har samma färg på utsidan, eller pratar samma språk. Det som skiljer oss åt är det som finns runtomkring oss, vad vi har sett och vilka spelregler vi har fostrats till att följa.
Eutychus är en mycket fattig skola. Risbergska, Svenska skolan i Nairobi eller vilken svensk skola som helst är jätterik i jämförelse. Men trots de olika förutsättningarna är båda skolor. Båda är en fast punkt i vardagen för sina elever, en plats för undervisning och ett sätt att ta sig vidare i livet för de ungdomar som går där. Och elever är alltid elever. De har också favoritämnen och uppgifter som de måste traggla med, saker som de inte förstår. Precis som vi. De har lärare som de viskar bakom ryggen på och hemligheter som de fnissande viskar till varandra mellan bänkarna. De har också ämnen som de hatar. Precis som vi. Men de är hela tiden positiva och kämpar på utan klagan, med en helt annan grundinställning. För dem är skolan ett privilegium, något att vara stolt över, och framförallt en chans de inte vill missa. Genom att utnyttja varenda liten ledig minut för att lyckas med studierna kan man påverka sin egen framtid. För oss är skolan också vägen framåt, men inte på samma sätt. Skillnaden är att vi tar för givet att vi ska få en bra utbildning. För oss är det en självklarhet att man ska gå i skolan. Det är något som alla gör, och alltid gjort. Vi ser det som vår rätt, och med den rätten anser vi oss också ha rätt att beklaga oss längs vägen. I bästa fall lär vi oss någonting också… När jag tänker ”det löser sig”, är det för att det nästan alltid gör det för mig. På något sätt blir det alltid okej i slutändan. Men för dessa tjejer och killar gör det inte det. De ser människor krossas och drömmar förstöras varje dag och vet att det inte är så enkelt. När man har nästintill ingen trygghet alls måste man lyckas. ”Det löser sig” är inte tillräckligt säkert. Ett högt slutbetyg på Eutychus betyder säkrade framtida studier. Samma mening skulle kunna användas om ett högt betyg på risbergska också. Men det skulle ändå inte betyda samma sak.
Tillbaks till verkligheten. En stark gemensam påtryckning bakifrån väcker mig ur mina dagdrömmar. Det är dags att gå av. Vi har kommit in till centrum och eleverna som nyss stod som packade sillar myllrar ut ur bussen igen, för att fortsätta på sina egna vägar hemåt. Med minnet av det kulturella mötet nära i tanken vandrar jag vidare mot nästa buss, nästa delmål på min väg hemåt. Egentligen är det inte särskilt konstigt- tänker jag för mig själv - att vi klagar på läxor och prov. Folk måste alltid ha något att beklaga sig över. Hur bra man än har det finns det alltid något som är värt att lägga lite av sin energi på att vara missnöjd över. Det är en del av vår kultur lika självklart som att hjälpa varandra när det är svårt är en del av den afrikanska kulturen i Nairobi. Vi kanske inte kan förstå varandra fullt ut, men vi kan faktiskt mötas på lika villkor. För det man ger får man, oftast, tillbaka. Det märkte jag också, den där eftermiddagen i Nairobi. Missförstå mig rätt nu, för det jag försöker få fram saknar allt vad kontenta heter. Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte ifrån våra gemensamheter, inte heller de faktorer som skiljer oss åt. Beroende på hur man väljer att se på det kan vi vara lika - eller totalt olika. Allting är relativt säger man ju och jag konstaterar, som så ofta, att det är sant. När jag sta
rtar min ipod och stoppar in lurarna är det lagom för att höra Bono skråla ”We’re one but we’re not the same” på högsta volym. Också sant. Med de orden fortfarande ringande i öronen dör min tysta, inre reflexion ut, utan kontenta. Men jag är lite gladare resten av vägen hem, precis som alltid efter en stunds flykt bland minnena.
Kenya. Jag är här nu. Ibland glömms det bort mellan skolböcker och frukostmackor som hör internatlivet till. Men det är faktiskt här vi är. Det är alldeles fantastiskt när man inser det. Men det kommer inte av sig själv, konstigt nog, det krävs tankeverksamhet varenda morgon för att man ska fatta. Jag får nyoa mig själv i armarna fler gånger i veckan och verkligen stirra på palmerna utanför förnstret för att se att de är där. Annars skulle man lätt kunna glida runt här inne på internatet utan att uppleva särskilt mycket alls. Repeatrepeat skulle man kunna säga om det. Det är upp till oss hur mycket vi vill få ut av det här halvåret.
Nu ska jag gå och simma några längder i poolen med Emma och Sara, vi har startat upp ett nytt träningsprojekt! Idag ska vi öva på att dyka, hahaha. Hoppas att alla andra råkar vara inne på sina rum och inte titta ut genom fönstrena för det lär inte bli särskilt graciöst :p Sen blir det internatmat och plugg, förhoppningsvis tar det inte hela natten den här gången...
Nu ropar Änders, dags att hoppa i poolen då. Wish me luck hehe.
PÖSS så länge
LovisaMatilda
Alla sittplatser är upptagna när jag kliver på buss 16 för att åka hem efter skolan. Jag forcerar in min hand mellan armar och ben och lyckas greppa tag i en av de signalgula stolparna just som bussen kör iväg igen. Varenda elev verkar ha trängt sig på just denna buss, för att så fort som möjligt komma bort från skolan. Hela mittgången är full ända fram till den trötta chauffören. Ingenting ovanligt. ”Fan vi har två prov den här veckan. Jag dööööör” ropar någon över mitt huvud på gnällig närkingska. Mina likar från risbergska skolan beter sig omedvetet bortskämt. Ingenting ovanligt med det heller, och jag vet att jag ofta är likadan själv. Vi klagar per automatik, fast vi egentligen inte är särskilt missnöjda. Där jag står och gungar i takt med bussens skakningar kommer tankarna på min tid i Nairobi tillbaka till mig. Det känns så avlägset, nästan som en dröm, men när jag ser på alla dessa elever som vill bort från skolan låter jag tankarna dra iväg med mig. Jag är tillbaka hos de kenyanska skolelever jag fick chansen att möta på Eutychus Secondary School i Nairobi ett halvår tidigare. Tankarna som leder mig är lika tudelade och röriga nu som då.
Det första jag la märke till när vi klev in i det mörka plåtrummet den där dagen var deras uniformer. De små blå slipsarna, fransiga skjortkragarna och noppriga koftorna i marinblått. Kläder som säkert varit svåra att få råd till. De mörka korta håren som var antingen stramt flätade eller slätt bakåtkammade. Hel och ren fick plötsligt en annan innebörd. Efter att jag trängt mig ner mellan två kenyanskor på en av de små träbänkarna längst bak startade vi en trevande konversation byggd på vardagliga frågor som egentligen inte hade någon särskild betydelse. De frågor som till en början kom ur min mun var inte de jag helst ville ha svar på, men saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Efter hand som vi båda vågade öppna upp, blev frågorna också mer relevanta. Jag frågade saker om hennes liv, hon frågade om mitt. Stundtals såg jag mig själv i det hon sa och tänkte på hur lika vi är i många avseenden fast vi har så olika förutsättningar. ”Berätta om ditt liv i Sverige” sade hon sedan. Det är ungefär där jag börjar få problem.Till min hjälp plockar jag upp en halvtrasig penna och en bit papper från bänken framför oss och ritar klumpigt av Sverige. Det blir en ful, ojämn oval med två små prickar bredvid tänkta att representera Gotland och Öland, som för att rädda upp den misslyckade skissen. Precis som att Gotland och Öland skulle göra hela skillnaden. Helt missvisande med andra ord. Men det är Sverige i alla fall, och jag börjar trevande svara och förklara. Tills jag ganska snabbt inser att de inte förstår mig. Plötsligt känns det som nyss knöt oss samman mer avlägset. Istället för likheterna ser jag nu alla skillnader. Jag inte hittar rätt ord. För orden har inte samma betydelse. Skola för mig är inte samma sak som skola för dem. Dyrt för mig är inte samma sak som dyrt för dem. Vi är lika på insidan, men präglade av totalt olika liv på utsidan.
Allting vi har gemensamt till trots kommer vi aldrig att kunna förstå varandra helt, i alla fall inte bara med ordens hjälp. Det är det jag inser där jag sitter och letar efter rätt uttryck. Det är inte våra mänskliga egenskaper det kommer an på. För vi är båda människor med samma behov och i hjärtat är vi lika. Vi vill leva och må bra, se våra barn växa upp och ge dem trygghet och kärlek. Vi vill lyckas med någonting i livet, komma någon vart. Att vi inte har samma drömmar, samma definition av lycka, samma vägar att ta oss dit vi vill har mindre betydelse. Lika liten betydelse som den att vi inte har samma färg på utsidan, eller pratar samma språk. Det som skiljer oss åt är det som finns runtomkring oss, vad vi har sett och vilka spelregler vi har fostrats till att följa.
Eutychus är en mycket fattig skola. Risbergska, Svenska skolan i Nairobi eller vilken svensk skola som helst är jätterik i jämförelse. Men trots de olika förutsättningarna är båda skolor. Båda är en fast punkt i vardagen för sina elever, en plats för undervisning och ett sätt att ta sig vidare i livet för de ungdomar som går där. Och elever är alltid elever. De har också favoritämnen och uppgifter som de måste traggla med, saker som de inte förstår. Precis som vi. De har lärare som de viskar bakom ryggen på och hemligheter som de fnissande viskar till varandra mellan bänkarna. De har också ämnen som de hatar. Precis som vi. Men de är hela tiden positiva och kämpar på utan klagan, med en helt annan grundinställning. För dem är skolan ett privilegium, något att vara stolt över, och framförallt en chans de inte vill missa. Genom att utnyttja varenda liten ledig minut för att lyckas med studierna kan man påverka sin egen framtid. För oss är skolan också vägen framåt, men inte på samma sätt. Skillnaden är att vi tar för givet att vi ska få en bra utbildning. För oss är det en självklarhet att man ska gå i skolan. Det är något som alla gör, och alltid gjort. Vi ser det som vår rätt, och med den rätten anser vi oss också ha rätt att beklaga oss längs vägen. I bästa fall lär vi oss någonting också… När jag tänker ”det löser sig”, är det för att det nästan alltid gör det för mig. På något sätt blir det alltid okej i slutändan. Men för dessa tjejer och killar gör det inte det. De ser människor krossas och drömmar förstöras varje dag och vet att det inte är så enkelt. När man har nästintill ingen trygghet alls måste man lyckas. ”Det löser sig” är inte tillräckligt säkert. Ett högt slutbetyg på Eutychus betyder säkrade framtida studier. Samma mening skulle kunna användas om ett högt betyg på risbergska också. Men det skulle ändå inte betyda samma sak.
Tillbaks till verkligheten. En stark gemensam påtryckning bakifrån väcker mig ur mina dagdrömmar. Det är dags att gå av. Vi har kommit in till centrum och eleverna som nyss stod som packade sillar myllrar ut ur bussen igen, för att fortsätta på sina egna vägar hemåt. Med minnet av det kulturella mötet nära i tanken vandrar jag vidare mot nästa buss, nästa delmål på min väg hemåt. Egentligen är det inte särskilt konstigt- tänker jag för mig själv - att vi klagar på läxor och prov. Folk måste alltid ha något att beklaga sig över. Hur bra man än har det finns det alltid något som är värt att lägga lite av sin energi på att vara missnöjd över. Det är en del av vår kultur lika självklart som att hjälpa varandra när det är svårt är en del av den afrikanska kulturen i Nairobi. Vi kanske inte kan förstå varandra fullt ut, men vi kan faktiskt mötas på lika villkor. För det man ger får man, oftast, tillbaka. Det märkte jag också, den där eftermiddagen i Nairobi. Missförstå mig rätt nu, för det jag försöker få fram saknar allt vad kontenta heter. Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte ifrån våra gemensamheter, inte heller de faktorer som skiljer oss åt. Beroende på hur man väljer att se på det kan vi vara lika - eller totalt olika. Allting är relativt säger man ju och jag konstaterar, som så ofta, att det är sant. När jag sta
rtar min ipod och stoppar in lurarna är det lagom för att höra Bono skråla ”We’re one but we’re not the same” på högsta volym. Också sant. Med de orden fortfarande ringande i öronen dör min tysta, inre reflexion ut, utan kontenta. Men jag är lite gladare resten av vägen hem, precis som alltid efter en stunds flykt bland minnena.
Kenya. Jag är här nu. Ibland glömms det bort mellan skolböcker och frukostmackor som hör internatlivet till. Men det är faktiskt här vi är. Det är alldeles fantastiskt när man inser det. Men det kommer inte av sig själv, konstigt nog, det krävs tankeverksamhet varenda morgon för att man ska fatta. Jag får nyoa mig själv i armarna fler gånger i veckan och verkligen stirra på palmerna utanför förnstret för att se att de är där. Annars skulle man lätt kunna glida runt här inne på internatet utan att uppleva särskilt mycket alls. Repeatrepeat skulle man kunna säga om det. Det är upp till oss hur mycket vi vill få ut av det här halvåret.
Nu ska jag gå och simma några längder i poolen med Emma och Sara, vi har startat upp ett nytt träningsprojekt! Idag ska vi öva på att dyka, hahaha. Hoppas att alla andra råkar vara inne på sina rum och inte titta ut genom fönstrena för det lär inte bli särskilt graciöst :p Sen blir det internatmat och plugg, förhoppningsvis tar det inte hela natten den här gången...
Nu ropar Änders, dags att hoppa i poolen då. Wish me luck hehe.
PÖSS så länge
LovisaMatilda
Sweet home Nairobi
Världen, det är där
Jag bor
Just nu
Så var vi tillbaka på internatet igen. När vi svängde in på Ngong road kändes det verkligen som att komma hem. Den där känslan i magen när man känner igen sig och vet att man snart kommer att vara på den plats som man hör hemma på. Sin säng. Hemma är här för mig nuförtiden. Nairobi har blivit hemma.
Resan tog allt som allt mer än 25 timmar. Bussproblem till att börja med, sen missade vi färgan till Mombasa från Diani beach. Jag har aldrig varit med om en så varm bussresa i hela mitt liv, jag började vakendrömma och höra låtsas konversationer i huvudet för att jag var så utmattad och varm. Änders berättade efteråt att jag sagt helt random grejjer till henne mellan sätena, helt tagna ur fel sammanhang, haha. Weird. Och sen fördröjdes tåget genom en sisådär sex timmas stillastående mitt ute i ingenstans på den kenyanska landsbyggden. Det roliga är att ingen av oss ens bryr sig om att reagera längre. Man är så van liksom, tid är inget bra sätt att mäta hur fort man kommer att komma dit man vill. Saker och ting tar den tid det tar, det enda man kan göra är att go with the flow, chilla och vänta på att något ska hända. För det gör det förr eller senare. Jag, Emma, Simone och Tove sov några timmar till fastklibbade på våra svettiga britsar i vår kupé. Nattåget var verkligen en upplevelse, både på dit- och hemvägen. Sjukt trångt, varmt och fuktigt i luften. Ju närmare kusten, desto klibbigare blev vi. Ett hål i golvet representerade toaletten, men det var faktiskt en av de fräschare public-toilets som vi har sett so far. Det finns mycket mycket värre exempel. Typ på vägen hem från masai mara..... no comments.
När det plingade i en klocka var det dags att åla sig fram genom de smala vagnskorridorerna till retsuarangvagnen och försöka få ett bord. Det var ungefär som att hoppa 30 år bakåt i tiden, tapeterna, porslinet, besticken, kenyanerna, allt kändes surreal. Som i en film ungefär. Äta lite, och sen åla tillbaka och försöka att hitta rätt vagn igen. På ditvägen fungerade inte elen så då satt vi där i mörkret, utanför fönstret susade den keyanska natten förbi. Det sägs att resan dit går fortare för då är det mer nerförsbackar, haha, det kan ge ett hum om vilken fart tåget höll. Lång resa, med andra ord. Det bästa man kunde göra var att sova och låta musiken spela i öronen tills batterierna tog slut.
Och hur var det då när vi kom fram? Helt makalöst vackert. Indiska ocenen några meter från våra hus. Pool utanför dörren. Vi bodde 8 eller 9 i varje hus, lagade vår egen mat och kom och gick i stort sett som vi ville, iallafall dagtid. Nattid hade vi innetider precis som här på internatet, men det var ändå en otroligt stor frihetskänsla att vara där. Sol, bad, vit strand, turkost hav... Underbart! En dag åkte vi på båttur, vi såg delfinerna simma, och snorklade bland koraller. De som tagit certifikat dök också. Sen åkte vi till en vacker ö, åt fisk och hade siesta vid en saltvattenspool. Kvällarna fylldes av strandfester med klänningen fladdrande i vinden och fötterna springandes i vattenbrynet, hoppandes för att undvika krabborna. Detta är ett höstlov som går rakt upp i topp på min lista iallafall. Jag har aldrig varit med om något liknande. Hej östersjön liksom? haha. Så märker man också att vi alla här på internatet har helt olika bakgrunder och upplevt helt olika saker tidigare. Men det är väldigt lärorikt. Det som är så speciellt, för alla, med allt som vi gör nu är just det, att vi gör allt tillsammans med 50 jämnåriga, på egen hand, inte med familj eller bara några vänner. Det är nytt för alla, oavsett hur många gånger man har badat i salta hav innan.
Jag bor
Just nu
Så var vi tillbaka på internatet igen. När vi svängde in på Ngong road kändes det verkligen som att komma hem. Den där känslan i magen när man känner igen sig och vet att man snart kommer att vara på den plats som man hör hemma på. Sin säng. Hemma är här för mig nuförtiden. Nairobi har blivit hemma.
Resan tog allt som allt mer än 25 timmar. Bussproblem till att börja med, sen missade vi färgan till Mombasa från Diani beach. Jag har aldrig varit med om en så varm bussresa i hela mitt liv, jag började vakendrömma och höra låtsas konversationer i huvudet för att jag var så utmattad och varm. Änders berättade efteråt att jag sagt helt random grejjer till henne mellan sätena, helt tagna ur fel sammanhang, haha. Weird. Och sen fördröjdes tåget genom en sisådär sex timmas stillastående mitt ute i ingenstans på den kenyanska landsbyggden. Det roliga är att ingen av oss ens bryr sig om att reagera längre. Man är så van liksom, tid är inget bra sätt att mäta hur fort man kommer att komma dit man vill. Saker och ting tar den tid det tar, det enda man kan göra är att go with the flow, chilla och vänta på att något ska hända. För det gör det förr eller senare. Jag, Emma, Simone och Tove sov några timmar till fastklibbade på våra svettiga britsar i vår kupé. Nattåget var verkligen en upplevelse, både på dit- och hemvägen. Sjukt trångt, varmt och fuktigt i luften. Ju närmare kusten, desto klibbigare blev vi. Ett hål i golvet representerade toaletten, men det var faktiskt en av de fräschare public-toilets som vi har sett so far. Det finns mycket mycket värre exempel. Typ på vägen hem från masai mara..... no comments.
När det plingade i en klocka var det dags att åla sig fram genom de smala vagnskorridorerna till retsuarangvagnen och försöka få ett bord. Det var ungefär som att hoppa 30 år bakåt i tiden, tapeterna, porslinet, besticken, kenyanerna, allt kändes surreal. Som i en film ungefär. Äta lite, och sen åla tillbaka och försöka att hitta rätt vagn igen. På ditvägen fungerade inte elen så då satt vi där i mörkret, utanför fönstret susade den keyanska natten förbi. Det sägs att resan dit går fortare för då är det mer nerförsbackar, haha, det kan ge ett hum om vilken fart tåget höll. Lång resa, med andra ord. Det bästa man kunde göra var att sova och låta musiken spela i öronen tills batterierna tog slut.
Och hur var det då när vi kom fram? Helt makalöst vackert. Indiska ocenen några meter från våra hus. Pool utanför dörren. Vi bodde 8 eller 9 i varje hus, lagade vår egen mat och kom och gick i stort sett som vi ville, iallafall dagtid. Nattid hade vi innetider precis som här på internatet, men det var ändå en otroligt stor frihetskänsla att vara där. Sol, bad, vit strand, turkost hav... Underbart! En dag åkte vi på båttur, vi såg delfinerna simma, och snorklade bland koraller. De som tagit certifikat dök också. Sen åkte vi till en vacker ö, åt fisk och hade siesta vid en saltvattenspool. Kvällarna fylldes av strandfester med klänningen fladdrande i vinden och fötterna springandes i vattenbrynet, hoppandes för att undvika krabborna. Detta är ett höstlov som går rakt upp i topp på min lista iallafall. Jag har aldrig varit med om något liknande. Hej östersjön liksom? haha. Så märker man också att vi alla här på internatet har helt olika bakgrunder och upplevt helt olika saker tidigare. Men det är väldigt lärorikt. Det som är så speciellt, för alla, med allt som vi gör nu är just det, att vi gör allt tillsammans med 50 jämnåriga, på egen hand, inte med familj eller bara några vänner. Det är nytt för alla, oavsett hur många gånger man har badat i salta hav innan.
Ändersbaby fyllde aderton år, så nu är vi lika gamla igen, och Malin min rumsgranne från sthlm fyllde 20 dagen efter, så vi slog på stort och firade dem båda två! Nu håller batterierna på att ta slut på min dator, jag har satt mig under ett träd utanför boardingen för att kunna få igång internet, men nackdelen med det är att man inte kan ha i laddningssladden. Så detta får bli en lam och skev avslutning, som vanligt. Det är svårt att få med allt man vill ha sagt, men vissa saker kanske inte behöver sägas heller. Denna söndag känns lugn och skön iallafall. Endel är ute och springer Nairobi maraton i detta nu, jag undrar hur det går för dem... 40 kilometer är inte fy skam, men de flesta går en mil. Det är iallafall perfekt spring-väder, mulet och inte jättevarmt. Nu ska jag traska bort till mitt rum. Får se om jag stöter på sköldpaddorna på vägen :)
Stay tuned vetja!
Polepole/
Lovisan
Stay tuned vetja!
Polepole/
Lovisan
Oh my little bird what have you done
Mombasa is coming up!
Igår hade vi ännu ett av de ökända boardingmötena, och fick lite mer info om den kommande lovveckan. På fredag tar vi nattåget mot kusten och när vi kliver av på morgonen är vi där!
En plugg-paus kunde inte vara mer efterlängtad, vi betar av proven ett efter ett och snart är det bara ett par dagar kvar.
Igår när jag satt och läste franska vid vårt bord i "örebrohuset" som det så klyshigt kallas på internatet ser jag en fågel flyga in genom dörren. Jag tänker inte så mycket mer på det, utan fortsätter läsa, tills jag plötligt hör ett gallskrik uppifrån Emmas och askers trappa. Jag skyndar upp med dubbla steg för att se vad som hänt och ser Emma ligga med kudden över huvudet i Saras säng och sara ståendes i dörröppningen med skräckblandadskratt-blick. Jag kikar in i Emmas rum, och ser... Fågeln! Som nu sitter och skiter på fönsterkarmen och försöker komma ut genom glasrutan (ingen succé). Och den var inte liten heller!
Jag stämmer in i saras skratt men rädslan från Emma smittar av sig och istället för att öppna fönstret och släppa ut stackarn stänger vi dörren och försöker med den ena efter den andra planen få ut den på andra sätt. Tillslut kvarstår bara en sak att göra: hämta internatföreståndarna. Hahaha. Så stört att den flyger in i Emmas rum, av alla, när det är hon som har fågelfobi. Hon darrade i flera minuter efteråt, men jag tror iförsig inte att jag skulle varit så morsk själv om jag vaknat av att en fågel flaxade runt i mitt rum :p
I söndags hade elevrådet annordnat aktivitetsdag ¨på ordförande Sara Askers initiativ (vem är frvånad?) Vi risbergare kände igen konceptet. Det roligaste var mattävlingarna som ledde till en del kräkningar... Vi hängde vid poolen större delen av dagen, och eftersom att högtalarna var utsläpade och Hampus villigt Dj:ade kändes det som att leva i en fin musikvideo med poolparty ungefär. Livet blir alltid så mycket finare när man lägger på bakrundsmusik!
Nog om detta, nu ska jag fortsätta med u-landskunskapen, vilket är den lektion jag sitter på just nu. Hörs!
Kram LW.
Igår hade vi ännu ett av de ökända boardingmötena, och fick lite mer info om den kommande lovveckan. På fredag tar vi nattåget mot kusten och när vi kliver av på morgonen är vi där!
En plugg-paus kunde inte vara mer efterlängtad, vi betar av proven ett efter ett och snart är det bara ett par dagar kvar.
Igår när jag satt och läste franska vid vårt bord i "örebrohuset" som det så klyshigt kallas på internatet ser jag en fågel flyga in genom dörren. Jag tänker inte så mycket mer på det, utan fortsätter läsa, tills jag plötligt hör ett gallskrik uppifrån Emmas och askers trappa. Jag skyndar upp med dubbla steg för att se vad som hänt och ser Emma ligga med kudden över huvudet i Saras säng och sara ståendes i dörröppningen med skräckblandadskratt-blick. Jag kikar in i Emmas rum, och ser... Fågeln! Som nu sitter och skiter på fönsterkarmen och försöker komma ut genom glasrutan (ingen succé). Och den var inte liten heller!
Jag stämmer in i saras skratt men rädslan från Emma smittar av sig och istället för att öppna fönstret och släppa ut stackarn stänger vi dörren och försöker med den ena efter den andra planen få ut den på andra sätt. Tillslut kvarstår bara en sak att göra: hämta internatföreståndarna. Hahaha. Så stört att den flyger in i Emmas rum, av alla, när det är hon som har fågelfobi. Hon darrade i flera minuter efteråt, men jag tror iförsig inte att jag skulle varit så morsk själv om jag vaknat av att en fågel flaxade runt i mitt rum :p
I söndags hade elevrådet annordnat aktivitetsdag ¨på ordförande Sara Askers initiativ (vem är frvånad?) Vi risbergare kände igen konceptet. Det roligaste var mattävlingarna som ledde till en del kräkningar... Vi hängde vid poolen större delen av dagen, och eftersom att högtalarna var utsläpade och Hampus villigt Dj:ade kändes det som att leva i en fin musikvideo med poolparty ungefär. Livet blir alltid så mycket finare när man lägger på bakrundsmusik!
Nog om detta, nu ska jag fortsätta med u-landskunskapen, vilket är den lektion jag sitter på just nu. Hörs!
Kram LW.
What a day my friend
Nairobi
Igår var det Moi-day vilket innebar att vi var lediga, dags för Nairobi-down-town. Det var minsann på tiden att vi tog oss in till stan. Man är trött på att bara traska omkring i samma område runtom skolan. Vi har varit här i en dryg månad men inte varit inne i Nairobi på riktigt, vilket känns konstigt. Väl framme kändes det som att man bara ville se mer och mer. Vi kändes oss som ett gäng med turister, framförallt såg vi ut som det. Det spelade ingen roll hur långt bort man var från exempelvis citymarket kom det hela tiden fram folk och ville ta med oss dit. Det var tänkt att vi skulle till Biasharastreet – tyggatan men i stortsätt alla affärer var stängda så vi fortsatte att gå vidare.
Längs med de stora avenyerna blommar Jakarandaträden, något som färgar staden lila. Vi blev nästan påkörda ett antal gånger men nuförtiden är det något som hör till (inget allvarligt det är bara något som ingår när man ska ta sig över gatan). Medan de flesta av oss slog sig ner på Java för att fika fortsatte jag, Emma och Mikaela vidare för att se omkring. Vi hittade ett riktigt trevligt coffeehouse Kahawa, som tyvärr var stängt men som vi definitivt kommer att besöka någon gång. Vi var inne på en biograf, till Mikaela förtjusning var Zac Efron där som hon villigt posade med, dock kändes han en aning stel, hehe. Alla våra tonårshjärtan slog några extra slag när vi upptäckte att den har premiär den 29 November, då kommer vi självfallet gå på den. Precis som de övriga tog vi en fika, men på ett annat ställe, vi kände att Java har man ju varit på x antal gånger och att det var dags för något nytt. Vi lämnade några riktigt fina rumpmärken i sofforna innan vi gick för att träffa de andra.
Det visade sig att en del folk från skolan skulle gå på teater på eftermiddagen, så jag, Emma och Malin började gå på National Theatre medan de andra tog City Hoppa hem. Vi tog oss en titt runtom universitetet som låg på vägen dit. Efter en stund efter började vi höra musik och vi slank in på en utomhusshow, det dröjde ett litet tag innan vi fattade att vi satt precis utanför teatern. Det var dans, musisk och akrobatik. Vi satt och njöt och tänkte för oss själv att det är på det här viset det ska vara, mer Afrika tack. De små barnen och det lite äldre höll på med akrobatik, dom voltade och gjorde olika pyramider och grejer, dom var verkligen grymma. Det var svårt att dra sig därifrån vilket gjorde att vi blev ungefär tjugo minuter sena till föreställningen, vilket inte gjorde så mkt visade det sig. Vi satt kvar en halv timme innan vi gick ut igen.
Dom hade börjat att packa ihop sina grejer men alla barnen var kvar. Från början hade vi trott att det var ”rika” barn som varit med på akrobatiken men det visade sig var barn från slummen. Vi började dansa och busa lite med dom. En av danserna visade oss runt teatern och vi hälsade på alla som medverkat under dagen, riktigt sköna reagge snubbar.
Det här är definitivt en av dom bästa dagarna hittills, och det kommer bara mera det kan jag lova. Det är genom människorna man upplever Afrika.
Ska nog gå ut och lägga mig vid poolen för att plugga lite samtidigt som man kan kolla på de som tar dykcert. Deras tajta dräkter och snygga dykglajjor är något man inte får missa.
Ta hand om er!
Igår var det Moi-day vilket innebar att vi var lediga, dags för Nairobi-down-town. Det var minsann på tiden att vi tog oss in till stan. Man är trött på att bara traska omkring i samma område runtom skolan. Vi har varit här i en dryg månad men inte varit inne i Nairobi på riktigt, vilket känns konstigt. Väl framme kändes det som att man bara ville se mer och mer. Vi kändes oss som ett gäng med turister, framförallt såg vi ut som det. Det spelade ingen roll hur långt bort man var från exempelvis citymarket kom det hela tiden fram folk och ville ta med oss dit. Det var tänkt att vi skulle till Biasharastreet – tyggatan men i stortsätt alla affärer var stängda så vi fortsatte att gå vidare.
Längs med de stora avenyerna blommar Jakarandaträden, något som färgar staden lila. Vi blev nästan påkörda ett antal gånger men nuförtiden är det något som hör till (inget allvarligt det är bara något som ingår när man ska ta sig över gatan). Medan de flesta av oss slog sig ner på Java för att fika fortsatte jag, Emma och Mikaela vidare för att se omkring. Vi hittade ett riktigt trevligt coffeehouse Kahawa, som tyvärr var stängt men som vi definitivt kommer att besöka någon gång. Vi var inne på en biograf, till Mikaela förtjusning var Zac Efron där som hon villigt posade med, dock kändes han en aning stel, hehe. Alla våra tonårshjärtan slog några extra slag när vi upptäckte att den har premiär den 29 November, då kommer vi självfallet gå på den. Precis som de övriga tog vi en fika, men på ett annat ställe, vi kände att Java har man ju varit på x antal gånger och att det var dags för något nytt. Vi lämnade några riktigt fina rumpmärken i sofforna innan vi gick för att träffa de andra.
Det visade sig att en del folk från skolan skulle gå på teater på eftermiddagen, så jag, Emma och Malin började gå på National Theatre medan de andra tog City Hoppa hem. Vi tog oss en titt runtom universitetet som låg på vägen dit. Efter en stund efter började vi höra musik och vi slank in på en utomhusshow, det dröjde ett litet tag innan vi fattade att vi satt precis utanför teatern. Det var dans, musisk och akrobatik. Vi satt och njöt och tänkte för oss själv att det är på det här viset det ska vara, mer Afrika tack. De små barnen och det lite äldre höll på med akrobatik, dom voltade och gjorde olika pyramider och grejer, dom var verkligen grymma. Det var svårt att dra sig därifrån vilket gjorde att vi blev ungefär tjugo minuter sena till föreställningen, vilket inte gjorde så mkt visade det sig. Vi satt kvar en halv timme innan vi gick ut igen.
Dom hade börjat att packa ihop sina grejer men alla barnen var kvar. Från början hade vi trott att det var ”rika” barn som varit med på akrobatiken men det visade sig var barn från slummen. Vi började dansa och busa lite med dom. En av danserna visade oss runt teatern och vi hälsade på alla som medverkat under dagen, riktigt sköna reagge snubbar.
Det här är definitivt en av dom bästa dagarna hittills, och det kommer bara mera det kan jag lova. Det är genom människorna man upplever Afrika.
Ska nog gå ut och lägga mig vid poolen för att plugga lite samtidigt som man kan kolla på de som tar dykcert. Deras tajta dräkter och snygga dykglajjor är något man inte får missa.
Ta hand om er!
Parenteser.
Ey! Spana in dessa bloggar om ni vill ha en lite bredare, och mer uppdaterad bild av vad vi gor har, ur andras synvinkel. Jag och anders ar inte precis de flitigaste bloggarna pa internatet om man sager sa...
CHECK UP ON-
spektakulart.blogspot.com (sara askers)
gustafuggla.blogspot.com (gustafs)
lillhoglund.blogg.se (ems)
lite fran min kenyafamiljs synvinklar!
Nu ska jag forsoka dra mig till mitt hus innan natten slar till, helt plotsligt, som den gor varje kvall. Haha fatta nar jag kommer hem mitt i vintern och det blir morkt vid fyra, da kommer jag tro att klockan ar halv sju. For det ar den alltid har, nar det blir morkt.
Bara en sann sak liksom! Det ar sannt som far en att vilja stanna har och uppleva saker. Jag langtar inte hem, men jag saknar er. Puspus.
CHECK UP ON-
spektakulart.blogspot.com (sara askers)
gustafuggla.blogspot.com (gustafs)
lillhoglund.blogg.se (ems)
lite fran min kenyafamiljs synvinklar!
Nu ska jag forsoka dra mig till mitt hus innan natten slar till, helt plotsligt, som den gor varje kvall. Haha fatta nar jag kommer hem mitt i vintern och det blir morkt vid fyra, da kommer jag tro att klockan ar halv sju. For det ar den alltid har, nar det blir morkt.
Bara en sann sak liksom! Det ar sannt som far en att vilja stanna har och uppleva saker. Jag langtar inte hem, men jag saknar er. Puspus.
Secondfloorliving
Jag och Diana pa New-life-home, ett barnhem med mestadels HIV-positiva barn.
Vi var dar pa ulandspraktik och myste forra veckan
Moi-day. Idag efter brunchen åkte vi down town några stycken för att gå en sväng på den omtalade tyg-gatan, eller biasahra street som den heter. Vi kom dit men insåg snabbt att allt var stängt dagen till ära så vi ägnade några timmar åt att traska runt i stadskärnan under stekande sol och se oss omkring istället. Lika uttittade som vanligt, men man börjar vänja sig vid att sticka ut ur mängden. När några av tjejerna var inne i en liten masaimarknadsby stod jag och Isabelle lutade mot en mur en bit bort och väntade. Bara stod där, och betraktade allt som hände runtomkring. Jag skulle kunnat stå sa flera timmar och bara titta, man ser så sjukt mycket om man bara öppnar ögonen lite. Det är otroliga klasskillander i Kenya, det är helt ofattbart innan man sett det själv. Rikaste rika och fattiga går på samma gator med totalt olika förutsättningar för ett bra liv... Och sen har vi oss på sidan av, vita, rika turister som går runt och viftar med en normal kenyans månadslön när vi ska betala vårt fika. Det blir så svårt att koppla ihop allt. Vad vi än gör kommer vi att sticka ut ur mängden, det sitter liksom i hudfärgen. Och sen ar de så otroligt på hela tiden, man blir lite avtrubbad tillslut.
I sverige är allting ungefär likadant men här är ingenting så. Allting är föränderligt och svårt att förutsäga. Man vet inte riktigt vart man hamnar när man kliver på en buss, man vet inte riktigt vad de säger när kiswahili och engelska blandas och man förväntas förstå utan vidare. Nothing is certain. Men det är det som är spännande också.
Efter en stunds planlöst drivande (vilket man förövrigt kan bli arresterad för, lösdriveri....) satte vi oss och fikade. Jag, Asker och några till tog efter en stunds förvirrat kart-turistande en buss hem mot Karen, som är området där swe-school ligger, och Nakumatt Junction. Änders och Em med flera vandrade vidare och nu är de på teaterföreställning. Jag sitter ensam i zebrarummet och är lite glad för att internet fungerar, jag har precis läst några bloggar och insett än en gång hur jag verkligen inte hänger med för fem öre i vad som händer där hemma. Vilket iochförsig är otroligt skönt, men samtidigt förvirrande när man plötsligt får en liten inblick i vad ni har för er, då och då. Livet som vi lever här känns på något sätt lite "för bra för att vara sant", men man kan inte leva på två ställen, så jag väljer att försöka leva här och nu och hoppas att allt annat ar bra, utan att egentligen veta sa mycket om det.
En sak som jag har tänkt på, på tal om ingenting, är ords betydelse. Hur ett ord för mig kan betyda något helt annat för en jämnårig här i kenya. Till exempel "det löser sig". Det tänker jag väldigt ofta, och det beror på att det oftast gör det för mig på ett eller annat sätt. Men för en artonårig tjej i Nairobi är "det löser sig" inte säkert nog. För det löser sig inte alltid, hon ser människor och drömmar krossas omkring sig. Varje dag. Utbildning för mig är inte samma sak som utbildning för dem. Dyrt för mig är inte samma sak som dyrt för dem. På så vis skiljer vi oss åt, och ändå är vi så lika, vi har drömmar och vi har mål, men totalt olika sätt för att ta oss dit. Olika vägar att vandra, olika saker att se, inse och leva med. En tanke.
Mer än halva internatet har idag legat och guppat i poolen, det är dykcert på gång. Några dagars teori och dyk här och några dagar i Mombasa, sen ska de ha sina certifikat. Gustaf och Melkan bland andra. Ikväll blir det chill, girls-night-in har jag hört ryktas om. Och imorgon kväll är det utgang pa ingang, da ska vi tillbaks till blue times! Nu ska jag sluta "slösa bort" min tid, och försöka minska mitt BERG av plugg en liten aning. Wish me luck. Ehm...
Kwaheri sålänge. Puss L!
Dancing in the nights dancing trough the days
Emma och jag i Sverigeuniformen
I elevköket här intill mig steks det bananas ikväll. Vi har precis lyckats baka ihop något som iallfall liknade chokladbollar, och smakade snarlikt också. Ingredienserna hämtade vi från tjejerna i köket.
Idag är det onsdag och imorgon är det sista skoldagen denna veckan, på fredag är det moi-day här i Kenya vilket innebär ledigt för oss, gött det! Långhelger säger vi inte nej till för det är på helgerna man har chansen att göra något, komma ut och se Kenya. "Vanliga" skoldagar är inte lika givande, även om de är nödvändiga... Vi går liksom de tjugo metrarna mellan internatet och lektionerna, tio meter till matsalen, och sen fram och tillbaka några gånger. I bästa fall kommer vi utanför murarna och tar oss till junction eller java men om det är mycket plugg hinner vi kanske inte ens prioritera det, och så har ännu en dag gått, och vi har bara varit på skolområdet. Det är galet hur fort veckorna går, idag frågade justina om jag ska med ut imorrn och då insåg jag att det är torsdag imorgon, det kändes det verkligen, verkligen inte som. Det är svårt att förklara.
Idag är det onsdag och imorgon är det sista skoldagen denna veckan, på fredag är det moi-day här i Kenya vilket innebär ledigt för oss, gött det! Långhelger säger vi inte nej till för det är på helgerna man har chansen att göra något, komma ut och se Kenya. "Vanliga" skoldagar är inte lika givande, även om de är nödvändiga... Vi går liksom de tjugo metrarna mellan internatet och lektionerna, tio meter till matsalen, och sen fram och tillbaka några gånger. I bästa fall kommer vi utanför murarna och tar oss till junction eller java men om det är mycket plugg hinner vi kanske inte ens prioritera det, och så har ännu en dag gått, och vi har bara varit på skolområdet. Det är galet hur fort veckorna går, idag frågade justina om jag ska med ut imorrn och då insåg jag att det är torsdag imorgon, det kändes det verkligen, verkligen inte som. Det är svårt att förklara.
Nu är bananerna klara och min örebro-familj är samlad runt mig, vi har tänt ljus och bara myser. Sånna kvällar som man gillar. Resten av internatet ligger relativt lugnt för tillfället, alla är lite low såhär mitt i veckan. Men skvallret fortsätter att cirkulera, herrejösses, internatlivet kan nog aldrig förstås riktigt om man inte har upplevt det själv.
Efter långhelgen är det en vecka i skolan, och sen är det höstlov och vi drar iväg med nattåget till MOMBASA! Indiska oceanen here we come, det är verkligen något att se fram emot.
Efter långhelgen är det en vecka i skolan, och sen är det höstlov och vi drar iväg med nattåget till MOMBASA! Indiska oceanen here we come, det är verkligen något att se fram emot.
Helgen som gick var swedish-school-party-crew-över-18 ute och tog oss in på bluetimes, efter viss legkontroll. Där träffade vi elever från andra internationella skolor, bland annat från ISK som vi träffat tidigare på dagen, på fotboll/volleybollmatcherna, och sen dansade vi resten av natten tills skolbussen kom och hämtade oss, som vanligt. Nuförtiden har vi fått lite större frihet, eftersom att boardingföräldrarna anser oss vara lite varmare i kläderna nu, vi får gå ut själva när det är ljust, ohc får åka matato och allämna bussar, eller taxi om vi vill ta oss någonstans lite längre bort. Ännu har vi inte utnyttjat detta, men det kommer, kanske till helgen. Vi är sugna på att gå lite i själva centrum, som vi fram tills nu bara har passerat i bussarna.
Idag har vi valt praktikplatser på u-landskunskapen, jag valde en grundskola i Kibera som heter Ayany School, och snart kommer vi igång med den riktiga praktiken vilket känns otroligt kul. Jag längtar efter att komma ut lite mer, internatområdet blir mindre och mindre för varje dag känns det som. Inte för att jag inte gillar det, men om vi bara skulle sitta inne här hela tiden skulle det kännas rätt bortkastat när man har nairobi precis runt husknuten liksom. Jag känner att jag börjar spåra nu, dags att sluta skriva och vara lite social. Tacka Emma för datorutlånandet, och en liten stunds kontakt med omvärlden.
Det är en annan grej jag har tänkt på, hur otroligt isolerade vi är här! Vad som helst skulle kunna hända, och händer säkert, i Sverige utan att jag skulle märka någonting alls. Vid frukosten kan man bläddra igenom DailyNation, Metro och ett gäng andra kenyanska tidningar med skiftande kvalitet, men det säger ingenting om resten av världen. Isolerade på så många sätt, men jag klagar inte. Det är ett underbart sätt att låta tiden driva förbi.
Vi får se när vi skriver nästa gång, och vad vi skriver om då.
Idag har vi valt praktikplatser på u-landskunskapen, jag valde en grundskola i Kibera som heter Ayany School, och snart kommer vi igång med den riktiga praktiken vilket känns otroligt kul. Jag längtar efter att komma ut lite mer, internatområdet blir mindre och mindre för varje dag känns det som. Inte för att jag inte gillar det, men om vi bara skulle sitta inne här hela tiden skulle det kännas rätt bortkastat när man har nairobi precis runt husknuten liksom. Jag känner att jag börjar spåra nu, dags att sluta skriva och vara lite social. Tacka Emma för datorutlånandet, och en liten stunds kontakt med omvärlden.
Det är en annan grej jag har tänkt på, hur otroligt isolerade vi är här! Vad som helst skulle kunna hända, och händer säkert, i Sverige utan att jag skulle märka någonting alls. Vid frukosten kan man bläddra igenom DailyNation, Metro och ett gäng andra kenyanska tidningar med skiftande kvalitet, men det säger ingenting om resten av världen. Isolerade på så många sätt, men jag klagar inte. Det är ett underbart sätt att låta tiden driva förbi.
Vi får se när vi skriver nästa gång, och vad vi skriver om då.
Take care!
Dagens random blir detta, som är saras bästa mening som hon lärt sig på kiswahili lektionerna: Wadudu wanahesabu kutoka moja mpaka mia, lakini wanataka kudjifunza kuhesabu mpaka elfu!
Snacka om att de går fort framåt med gramatiken, haha.
Vad det betyder behåller vi för oss själva sålänge.
PS. Förövrigt går vår nystartade förening R.S.I.R.K. starkt frammåt, men det får jag inte säga mer om nu. Men vi har haft ett maxat fotoskjut kan jag avslöja. Over and out. Sisi ni uchi na chafu. hahahaha, intern swahili när den är som bäst. Och förresten, sorry för att varje inlägg blir så extremlångt och spretigt men det är svårt att hitta rätt tankar när man helt plötsligt får en oväntad chans att dela med sig av lite upplevelser. Man vet aldrig när nästa internetchans kommer liksom. Hörs!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
