SKRUTT och jag är ensamma hemma.
Ensam hemma. Alena. ALL ALONE.
I detta huset en mycket ovanlig företelse.
I detta huset en mycket ovanlig företelse.
Det är alltid någon/nånting som låter, skrattar, skriker, rör sig, andas, lever...
Alltid någon att visa hänsyn till och någon att tala med. Någon att låta sin inneboende irritation gå ut över, någon att sjunga för, någon att äta med, någon att lyssna på.
Alltid någon att visa hänsyn till och någon att tala med. Någon att låta sin inneboende irritation gå ut över, någon att sjunga för, någon att äta med, någon att lyssna på.
Jag har bott här själv förut, så det är inte min ovana det kommer an på
Snarare oanpassning, det går ett år i stoj och stim och livlighet och sen ska jag helt plötligt vara anpassad och fit for ensamhet när högsommarn kommer. Jag jobbar ju nu. Stor. Kanske är jag mitt i övergångsperioden, jag så är det.
Första dagen; lite lagom ivrig och förväntansfull, när jag ser den fullpackade saaben svänga runt hörnet med hela min familj + kevin och all semesterpackning innuti. Vinkvink. Hejdå älskade familjen. Hejhej nu-ska-jag-göra-som-jag-vill-frihet!
De första timmarnas känsla av total, och ovanlig, ensamhet brukar leda till att jag gör allt sånnt som jag vanligtvis inte brukar kunna. Som att spela piano i precis så hårt och högt och länge som jag vill och ta upp hela köket bara för att jag känner för att baka lite. En dag går och det känns fint! Men sen kommer nätterna. Jag går runt och släcker och låser och torkar bänkar och är liksom sådär huslig som jag aldrig är annars. Ställer iordning skorna också när jag ändå håller på. Matar katten. Det är tyst. När man alltid alltid sover med tevetittande precis nedanför trappen och röster som diskuterar mer eller mindre livligt, kranar som spolar, steg som smyger inser man nu att 1) det är svårt att sova när det är helt tyst
Snarare oanpassning, det går ett år i stoj och stim och livlighet och sen ska jag helt plötligt vara anpassad och fit for ensamhet när högsommarn kommer. Jag jobbar ju nu. Stor. Kanske är jag mitt i övergångsperioden, jag så är det.
Första dagen; lite lagom ivrig och förväntansfull, när jag ser den fullpackade saaben svänga runt hörnet med hela min familj + kevin och all semesterpackning innuti. Vinkvink. Hejdå älskade familjen. Hejhej nu-ska-jag-göra-som-jag-vill-frihet!
De första timmarnas känsla av total, och ovanlig, ensamhet brukar leda till att jag gör allt sånnt som jag vanligtvis inte brukar kunna. Som att spela piano i precis så hårt och högt och länge som jag vill och ta upp hela köket bara för att jag känner för att baka lite. En dag går och det känns fint! Men sen kommer nätterna. Jag går runt och släcker och låser och torkar bänkar och är liksom sådär huslig som jag aldrig är annars. Ställer iordning skorna också när jag ändå håller på. Matar katten. Det är tyst. När man alltid alltid sover med tevetittande precis nedanför trappen och röster som diskuterar mer eller mindre livligt, kranar som spolar, steg som smyger inser man nu att 1) det är svårt att sova när det är helt tyst
och 2) man borde sluta klaga på att man vill att det ska vara helt tyst i vanliga fall, när det uppenbarligen inte är sant.
Ensam hemma. Alena. ALL ALONE. Jag kan göra vad jag vill, när jag vill.
Men när jag än väljer att göra det så får jag lov att göra det själv. Egna rutiner. När alla är här känns huset oftast väldigt litet, nu är det gigantiskt. I mitten på förra sommaren uttalade jag mig om detta när jag befann mig i en liknande situation. "Det går bra och jag kan göra vad jag vill, men jag saknar ljudet av min familj lite....". That's it.
Men när jag än väljer att göra det så får jag lov att göra det själv. Egna rutiner. När alla är här känns huset oftast väldigt litet, nu är det gigantiskt. I mitten på förra sommaren uttalade jag mig om detta när jag befann mig i en liknande situation. "Det går bra och jag kan göra vad jag vill, men jag saknar ljudet av min familj lite....". That's it.
Idag har jag ritat och målat mycket, lyssnat på musik, bakat bröd och umgåttslite med vildkatten. Och så blev det så att jag hittade och tittade på "tillsammans" på en gammal VHS-film, den är fin. Ironiskt nog var en av "huvud-budskaps-replikerna": Hellre äta gröt tillsammans än fläskfilé ensam". Ensam är inte stark, man behöver folk omkring sig för att vara lycklig, och det är helt sant. Ensamhetsentusiasmen sänktes något efteråt så jag ringde till Änders och bara talade. Tur att vänner finns i den här stan iallafall, det räcker liksom med att höra en bekant röst (som inte är min egen haha) i några minuter för att allt ska kännas bra igen! Jag skulle däremot aldrig vilja bo ensam någon längre tid, ursch vad trist att vara helt själv alltid. Men för en liten lagom tid är det faktiskt ganska fantastiskt. Snart ska jag sova igen. Allting har en fram och baksida som man brukar säga. Aurevoir.
Rittröja no. 2.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar