Hujambo! Jösses vad länge sen vi delgav något, tiden går så snabbt och dagarna bara strömmar förbi. Det är konstigt hur fort det går egentligen, men det gör inte så mycket när varje dag är så otroligt mycket mer värd här. Vad vi än gör den dagen så blir det en bra dag liksom.
Okej, förra veckan... Vad hände?
Vi var på en secondary school som ligger här i närheten och är en av de fattigare skolorna, som är privatstartad och knappt har råd med lärarlöner men håller modet uppe ändå och ser till att över 1000 ungdomar får undervisning. Skolan är uppdelad i en pojk- och flickdel, och vi delades upp i små grupper som fick vara med på olika lektioner och prata med eleverna. Det ger så otroligt mycket insikt, dessa utfykter, för man inser saker om sig själv och om världen. Det låter klyschigt men det är verkligen så. När jag satt där längst bak i klassrummet, inträngd på en smal träbänk mellan fem kenyanska tjejer i min egen ålder insåg jag hur lika vi är fast våra livsförutsättningar inte ens finns med på samma karta. Plåtskjul eller lyxskola, det spelar liksom ingen roll. Först var de ganska tysta och fnittriga men efter hand som vi lärde känna varandra bättre började slappna av och fråga och berätta. När jag såg mig omkring i rummet efter mina svenska vänner såg jag att alla var omringade av kenyaner och uppe i livliga samtal. Det slutade med att vi alla fick våra "oh so beautiful" hår kammade och frisserade av flinka fingrar. Hårmodet här är något annorlunda än hemma... precis som allt annat :p
Det var en väldigt fin eftermiddag, jag tror det var på onsdagen.
På torsdagen efter lektionerna gick jag och Justina iväg längs Ngong road tills vi kom till en rondell efter ca femton minuter. Då sicksackade vi över vägen mellan minibussar och bilar och gick en bit till tills vi kom fram till Toimarket. Tänk dig marknadsafton på stortorget men byt ut allt som är tyg och fint mot plast och smuts och gör det sedan typ tio gånger så stort, trängre och mycket mer människor. Byt ut kullerstenarna på stortorget mot röd sprucken jord, trånga passager och trasiga plastpåsar. Och så en massa secondhand kläder i högar och människor som i desperat behov av pengar tar försäljningsknep till en ny nivå. Lite prutande på det. Där har du tiomarket. Vi vandrade runt i de smala gångarna i några timmar och köpte några små saker för små summor Ksh. Knasigt. Kläder som uppenbart är från europa som skänks säljs av afrikaner till europeiska turister som vill ha billiga kläder....
Mycket av den gångna vardagsveckan spenderades vid poolen i solen. Det är otroligt skönt att bara kunna gå ut ocxh chilla några timmar när man har hål, sen ha en lektion eller två, sen gå ut i solen igen. Man fattar inte riktigt att det är skoldag på samma sätt som hemma, när man när som helst kan gå "hem" de tio metrarna man har till sitt rum liksom. Skola/fritid/hemma flyter ihop helt, det går inte riktigt att hålla isär, särskilt inte när man umgås med samma personer hela tiden. Förövrigt väldigt trevliga personer.
Fredag tidig morgon satte vi oss i bussarna igen och åkte iväg mot en weekend i Masai mara vid tanzanias gräns i sydvästra Kenya. Sex timmar på en av de gropigaste, dammigaste och längsta vägarna genom landet men vi roade oss så gott det gick där vi skumpade runt, och utsikten var helt kolosalt vacker! Vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta när de sa "tält, men med toalett, dusch och pool". Jag såg framför mig något i stil med de tält vi hade på teambuildingen, kallt och campingkänsla, men detta var snarare någon form av lyxhotell i safaritältsformat. Utifrån såg man att det var ett tält, men inuti känndes det mer som ett fint rum med sängar. Jag, Änders, Emma och Sara Asker trängde ihop oss fyra stycken i ett tält. En dubbel och en enkelsäng, mysiga nätter. Vi var på tre safariturer och besökte en masaiby i nationalparken. På turerna fällde vi upp taket i bussen och stog och tittade ut över savannen och alla dessa djur. Lejonkungen feeling all over! Jag tyckte bäst om morgonsafarin, vi gick upp i soluppgången och såg djuren vakna till liv, coola grejer. På hemvägen möttes vi av diverse problem, motorstopp, punktering och boskapsjordar men allt går och tillslut kom vi utmattade hem till internatet igen efter en händelserik helg i masai mara.
Idag är det tisdag och jag ska snart gå iväg på u-landskunskapslektion, sen ikväll ska vi gå ut fast det är tisdag, för att vi är lediga imorgon då det är helgdag här i Kenya när muslimerna firar slutet på sin fasta. Skönt med en ledig dag mitt i veckan, jag tror vi ska försöka ta oss till en annan marknad liknande toimarket fast ryktesvis (ännu) billigare.
Sen har vi spelat mycket fotboll på sista tiden, askul, jag får glädjekickar varje gång för att det är så roligt. Jag har inte insett att jag saknar det så mycket förrns nu. På lördag är är tjejerna inbjudna till fotbollscup av ISK, internationella skolan här i Nairobi. Det blir 6-mannafotboll, american style, hoppas på en kul dag där. Killarna ska spela volleybollturnering samtidigt.
Nu måste jag kila ut i solskent, hoppas ni har fina höstdagar i Örebro!
Take care, and stay tuned.
Pussar
Lovisa
If you love me won´t you let me know
I fredags var dets å dags för Kibera. Vi skumpade fram i den svenska skolbussen medan plåthusen tätnade. I huvudet snurrade allt möjligt, man förökte föreställa sig hur det skulle se ut, om människorna och om ens reaktion.
Vi går in i ett större plåthus, en skola, på några få bänkar mitt i rummet sitter en massa barn, deras ögon lyser och vi står förundrade och bara tittar leendes mot dom. Dom är så vackra, hjärtat stannar för några sekunder och hela själen vill ta med dom hem.
Kibera, Afrikas största slum, deprimerande skulle många säga, men det var inte det största intrycket man fick. Visst var det hemstk, skitigt, fattigt och smutsigt, och man försökte att inte tänka på hur eländigt det måste vara efter det regnat eller hur fattig den lilla pojkens familj måste vara med tanke på de söndertrasade kläderna. Det som slog en var människorna, glädjen, dom vackra ansikten och skratten, de små barnen som ropade "How are you, how are you, how are you" i kör och dom inspirerande kvinnorna med HIV/aids som engagerat driver ett kvinnokoperativ för att försörja sig.
Trippen till Kibera var det bästa vi gjort hitills, jag längtar till praktiken drar igång på allvar och vi får komma dit på fredagrna, frågan är bara vilket ställe man ska välja.
Kontrasterna här är stora vilket inte är svårt att konstatera.
På kvällen drog vi till Black Diamond, där dansade vi sönder. Jag skrek mig hes till riktigt underbara discosängor, ni skulle skrattat om ni visste hur jag dansar nuförtiden, den afrikanska dansen har satt sin prägel mer finns det inte att säga.
Till sist har jag kommit fram till att Melker borde bli buktalare, tandborstningen kräver det. Han borstar tänderna i en evighet och under tiden ska han alltid försöka prata med en om en massa saker och man förstår ingenting. Nu är det dags för mig att borsta gaddarna, säga godnatt till sködpaddan och sedan falla in i djup dvala.
Sov sött!
Vi går in i ett större plåthus, en skola, på några få bänkar mitt i rummet sitter en massa barn, deras ögon lyser och vi står förundrade och bara tittar leendes mot dom. Dom är så vackra, hjärtat stannar för några sekunder och hela själen vill ta med dom hem.
Kibera, Afrikas största slum, deprimerande skulle många säga, men det var inte det största intrycket man fick. Visst var det hemstk, skitigt, fattigt och smutsigt, och man försökte att inte tänka på hur eländigt det måste vara efter det regnat eller hur fattig den lilla pojkens familj måste vara med tanke på de söndertrasade kläderna. Det som slog en var människorna, glädjen, dom vackra ansikten och skratten, de små barnen som ropade "How are you, how are you, how are you" i kör och dom inspirerande kvinnorna med HIV/aids som engagerat driver ett kvinnokoperativ för att försörja sig.
Trippen till Kibera var det bästa vi gjort hitills, jag längtar till praktiken drar igång på allvar och vi får komma dit på fredagrna, frågan är bara vilket ställe man ska välja.
Kontrasterna här är stora vilket inte är svårt att konstatera.
På kvällen drog vi till Black Diamond, där dansade vi sönder. Jag skrek mig hes till riktigt underbara discosängor, ni skulle skrattat om ni visste hur jag dansar nuförtiden, den afrikanska dansen har satt sin prägel mer finns det inte att säga.
Till sist har jag kommit fram till att Melker borde bli buktalare, tandborstningen kräver det. Han borstar tänderna i en evighet och under tiden ska han alltid försöka prata med en om en massa saker och man förstår ingenting. Nu är det dags för mig att borsta gaddarna, säga godnatt till sködpaddan och sedan falla in i djup dvala.
Sov sött!
If you were an ocean I'd learn to float
Nu var det bra länge sen vi skrev nått och det beror
1) på att vi bor på internat och har tusen andra saker att göra. Plus att skolan har kommit igång ordentligt nu och
1) på att vi bor på internat och har tusen andra saker att göra. Plus att skolan har kommit igång ordentligt nu och
2) Internet är fortfarande africanstyle. Det har varit internetkaos i flera dagar, men nu har jag ett lååångt hål fram till 11:00. 'Om internet funkar är det läge att skriva lite idag' tänkte jag när jag vaknade, så nu gör jag det.
Helgen ja... Vi var ute, det var kul att komma utanför murarna och äta, umgås, dansa och snacka skit med alla de andra. Dagen efter var skvallret i full gång, en viss gossip boy har anonymt lämnat ut följande meddelande i alla korridorer.
* Emma strulade med Marc vid bardisken. Är Marc och Emmas förhållande fortfarande hemligt?*Emma strulade också med M som kanske inte längre är lika oskyldig med tanke på att de spenderade natten tillsamans.
* Emma lade även handskarna på Martin... det verkar som om hon gillar killar som börjar på M
*Martin hånglade med Elin, vart ska detta leda?
*Efter lång väntan, med många timmar spenderandes i varera rum strulade C och D, mitt på dansgolvet. Trots att D inte ens gillar att dansa.
*I korridor elva verkade det hetta till mellan L och J, vad hände egentligen under täcket??
* Emma strulade med Marc vid bardisken. Är Marc och Emmas förhållande fortfarande hemligt?*Emma strulade också med M som kanske inte längre är lika oskyldig med tanke på att de spenderade natten tillsamans.
* Emma lade även handskarna på Martin... det verkar som om hon gillar killar som börjar på M
*Martin hånglade med Elin, vart ska detta leda?
*Efter lång väntan, med många timmar spenderandes i varera rum strulade C och D, mitt på dansgolvet. Trots att D inte ens gillar att dansa.
*I korridor elva verkade det hetta till mellan L och J, vad hände egentligen under täcket??
*Mikaela spenderade inte natten i sitt eget rum utan sågs komma från reggiemannens rum, vilken lek hade de lekt?
*En av skånemaffians medlemmar fick sitt hjärta krossat när han fick reda på att hans S inte räcker till för "the love of his life". Vad händer nu, går han tillbaka till L eller stannar han hos S?*Vad händer egentligen mellan D&M?
* Linnea söp till riktigt ordentligt och fick en varning, betyder detta av vi andra ligger bra till?*Alla väntar på att en viss någon ska göra sitt avgörande drag när det kommer till rektorns dotter.
* En viss skåning verkar kunna hålla sig, frågan är hur länge till?
*Undrar om Siri och John hittar varanda, eller ligger de lågt?
xoxo
Gossip Boy
*En av skånemaffians medlemmar fick sitt hjärta krossat när han fick reda på att hans S inte räcker till för "the love of his life". Vad händer nu, går han tillbaka till L eller stannar han hos S?*Vad händer egentligen mellan D&M?
* Linnea söp till riktigt ordentligt och fick en varning, betyder detta av vi andra ligger bra till?*Alla väntar på att en viss någon ska göra sitt avgörande drag när det kommer till rektorns dotter.
* En viss skåning verkar kunna hålla sig, frågan är hur länge till?
*Undrar om Siri och John hittar varanda, eller ligger de lågt?
xoxo
Gossip Boy
Haha, det känns som att detta har hänt förrut några hundra mil härifrån i ett visst Örebro... Och Emma är inte örebroemma, bara så att ni vet ;) Ja, det är mycket nya erfarenheter här på internatet. Man är alltid alltid omgiven av människor. Och vi får se varandra från så otroligt många sidor. Morgontrötta vid frukosten, mer eller mindre seriösa på lektionerna, taggade på idrottsaktiviteterna, på myshumör i tvsoffan, glada på kvällsfikat, på partyhumör på fredakvällarna... listan kan göras oändlig. Det har för och nackdelar, precis som allting. Gossip boy eller inte, men man är alltid omringad av människor och därav också av bra skvaller. Som vi alla älskar..? mer eller mindre haha.
På lördagen åkte de som ville till ett giraffcenter och blev pussade av giraffer. Jag stannade här och tvättade. Tvättstugan ligger i poolhuset och med Gustafs vägledning har jag blivit en riktigt skillad tvättare. Hängningen är den delen jag tycker bäst om för då kan man tala lite med folk som spelar biljard under tvättlinorna, det är det nästan alltid någon som gör.
Varje helg har vi städkontroller innan vi får gå ut, den som inte har moppat ordentligt får inte gå ut den kvällen... Det är kul när man inser hur olika uppfostran och bakgrund vi alla har. Jag säger som Emma, tack mamma för att jag har fått lära mig att städa och ta hand om mig själv, det är det inte alla här som har kan jag säga utan att hänga ut någon särskild...
Varje helg har vi städkontroller innan vi får gå ut, den som inte har moppat ordentligt får inte gå ut den kvällen... Det är kul när man inser hur olika uppfostran och bakgrund vi alla har. Jag säger som Emma, tack mamma för att jag har fått lära mig att städa och ta hand om mig själv, det är det inte alla här som har kan jag säga utan att hänga ut någon särskild...
På söndagar är det masaimarknad för de som vill. "sister, over here sister", "have a look sister", "hey sister". Man är så ovan vid att bli sliten i och uppmärksammad på det sättet. Många av sakerna de tillverkar och säljer är otroligt vackra, vilket hantverk. Så mycket kunskap. Skills that kills. På kvällen åkte vi till Village market, där vi hängde resten av kvällen. Jag åt italienska glass, kikade när några bowlade och såg batman på bio.
Jag och "örebrofamiljen" håller fortfrarande ihop, det är en enorm trygghet att ha dem bakom mig. Samtidigt är det otroligt kul att lära känna alla nya. You always change your mind about people har nått en ny nivå. Man inser saker varje dag. Både om internatfolket, det kenyanska folket, miljön, och framförallt sig själv. Jag längtar inte hem. Men jag saknar er.
Pusspåkinden till alla därhemma.
Jag och "örebrofamiljen" håller fortfrarande ihop, det är en enorm trygghet att ha dem bakom mig. Samtidigt är det otroligt kul att lära känna alla nya. You always change your mind about people har nått en ny nivå. Man inser saker varje dag. Både om internatfolket, det kenyanska folket, miljön, och framförallt sig själv. Jag längtar inte hem. Men jag saknar er.
Pusspåkinden till alla därhemma.
/ Lovisan
Vädret är forstatt gått och lite regnigt. Här är en after-rain-pic.
WHEN MUSIC HITS YOU, YOU FEEL NO PAIN
Idag skulle vi ha åkt till slummen för första gången.
Till Kibera. Ingen vet exakt hur många människor som finns och lever sina liv här, men man uppsakattar det till ca. 1 miljon. 1 000 000 människor på en yta jämförbar med en golfbana.
Det är inget som man planerat, det har bara växt fram för att människor har behövt tak över huvudet, någonstans att bo och gemenskap. Plåttak, plastboxar, kartong, allt används för att försöka lappa ihop de trasiga väggarna och hålla kyla, smuts och regn ute så gott det går.
Kibera är ett av de ställen vi kan välja att utföra vårt volontärarbete/praktik på. Vi skulle ha åkt dit idag för att få en uppfattning och gå runt i området men pga de senaste dagarnas eftermiddagsskurar har marken blivit ännu lerigare och sörjigare än vad den redan var, och gjort det nästintill omöjligt att ta sig fram på de smala gångarna mellan "husen". Nu blir det uppskjutet till nästa vecka, så vi kan fortsätta att omedvetet låta bli att tänka på det, låta bli att se dem som människor och att detta är deras liv och hela deras verklighet, men någon gång kommer vi att behöva ta tag i det och se sanningen. Det går inte att blunda förevigt nu när vi är här. Att våga ta in, som änders skrev, kommer bli en av de största utmaningarna. Det kommer att bli tufft och det kommer att kännas väldigt "krockande" att vi å ena sidan ska ha roligt, gå ut och göra kul grejer för vår egen skull och å andra sidan sätta oss in i detta totalt främmande, uppröraande och extremfattiga liv, men jag är säker på att det också kommer att vara otroligt givande och utvecklande.
Ikväll ska vi ut för första gången, och efter 3 väldigt isolerade veckor på internatet går det inte att att miste på allas entusiasm och pepp. Vi är några stycken som ska käka på etiopisk resaturang först, sedan strålar vi samman med de andra på Casablanca som är kvällens huvuddestination. Internatlivet är perfekt för förbredelser,det finns alltid någon som har en väska att låna ut eller en sjal i rätt färg. Som att ha en massa syskon liksom. Plus att allting blir mycket roligare när man gör det tillsammans. (Sen måste man ju självklart ta tid för sig själv också, vi går redan varandra på nerverna titt som tätt, men that's life).
Jag har kommit på att detta med rutiner passar mig väldigt bra, att vi äter frukost varje morgon innan vi går över gården till skolbyggnaden, att vi har "läxis" mellan den och den tiden... för även om man inte pluggar just då, eller fikar samtidigt som de andra så gör det ändå att man känner en slags trygghetskänsla, eller inte trygghet men jag vet inte hur jag ska beskriva den... som att man får tid till det man måste ta sig tid till liksom. Det är rätt skönt. Sen får vi se om jag tycker likadant om några månader haha. Det finns en gräns för allt liksom.
Förkylningen har gått från stadiet täppt-hostig-och-matt-i-kroppen till extremt-hes-och-snorig-men-i-övrigt-piggare, vilket jag ändå ser som en positiv utveckling även fast det låter mycket värre. Jag kan absolut inte sjunga en enda ton, vilket är det som brukar göra mig mest nedstämd vid sjukdom. Att jag tappar förmågan att göra det jag tycker om mest. Men jag har iallafall inte feber, vilket är tur för då skulle jag inte kunna hänga med ut ikväll, och det har jag längtat efter.
Vi hade bara en enda lektion idag och nu börjar alla planera inför kvällen. Vissa ska till yaya, ett större shoppingcenter i närheten, andra ska till Toy-market där det finns mycket secondhand och annat till billiga priser och andra ska väl traska bort till Juction, men det är så vardagligt så det räknas nästan inte. Jag funderar på att stanna här och äta halstabletter så att jag orkar ikväll. Både Douglas och Axel har skänkt mig resterna av sina mediciner som de använde när de var sjuka innan. Sweet. Nu ska jag kila iallafall, änders höll på och skrev ett till inlägg förrut men internet la av när hon kommit halvägs. Konstigt hur van man är med det nu. This is africa for sure. Helt acklimatiserade är vi väl inte än, men internatanpassade? Svar ja.
Dagens kiswahili: Habari ya jioni (GOODEVENING)
Till Kibera. Ingen vet exakt hur många människor som finns och lever sina liv här, men man uppsakattar det till ca. 1 miljon. 1 000 000 människor på en yta jämförbar med en golfbana.
Det är inget som man planerat, det har bara växt fram för att människor har behövt tak över huvudet, någonstans att bo och gemenskap. Plåttak, plastboxar, kartong, allt används för att försöka lappa ihop de trasiga väggarna och hålla kyla, smuts och regn ute så gott det går.
Kibera är ett av de ställen vi kan välja att utföra vårt volontärarbete/praktik på. Vi skulle ha åkt dit idag för att få en uppfattning och gå runt i området men pga de senaste dagarnas eftermiddagsskurar har marken blivit ännu lerigare och sörjigare än vad den redan var, och gjort det nästintill omöjligt att ta sig fram på de smala gångarna mellan "husen". Nu blir det uppskjutet till nästa vecka, så vi kan fortsätta att omedvetet låta bli att tänka på det, låta bli att se dem som människor och att detta är deras liv och hela deras verklighet, men någon gång kommer vi att behöva ta tag i det och se sanningen. Det går inte att blunda förevigt nu när vi är här. Att våga ta in, som änders skrev, kommer bli en av de största utmaningarna. Det kommer att bli tufft och det kommer att kännas väldigt "krockande" att vi å ena sidan ska ha roligt, gå ut och göra kul grejer för vår egen skull och å andra sidan sätta oss in i detta totalt främmande, uppröraande och extremfattiga liv, men jag är säker på att det också kommer att vara otroligt givande och utvecklande.
Ikväll ska vi ut för första gången, och efter 3 väldigt isolerade veckor på internatet går det inte att att miste på allas entusiasm och pepp. Vi är några stycken som ska käka på etiopisk resaturang först, sedan strålar vi samman med de andra på Casablanca som är kvällens huvuddestination. Internatlivet är perfekt för förbredelser,det finns alltid någon som har en väska att låna ut eller en sjal i rätt färg. Som att ha en massa syskon liksom. Plus att allting blir mycket roligare när man gör det tillsammans. (Sen måste man ju självklart ta tid för sig själv också, vi går redan varandra på nerverna titt som tätt, men that's life).
Jag har kommit på att detta med rutiner passar mig väldigt bra, att vi äter frukost varje morgon innan vi går över gården till skolbyggnaden, att vi har "läxis" mellan den och den tiden... för även om man inte pluggar just då, eller fikar samtidigt som de andra så gör det ändå att man känner en slags trygghetskänsla, eller inte trygghet men jag vet inte hur jag ska beskriva den... som att man får tid till det man måste ta sig tid till liksom. Det är rätt skönt. Sen får vi se om jag tycker likadant om några månader haha. Det finns en gräns för allt liksom.
Förkylningen har gått från stadiet täppt-hostig-och-matt-i-kroppen till extremt-hes-och-snorig-men-i-övrigt-piggare, vilket jag ändå ser som en positiv utveckling även fast det låter mycket värre. Jag kan absolut inte sjunga en enda ton, vilket är det som brukar göra mig mest nedstämd vid sjukdom. Att jag tappar förmågan att göra det jag tycker om mest. Men jag har iallafall inte feber, vilket är tur för då skulle jag inte kunna hänga med ut ikväll, och det har jag längtat efter.
Vi hade bara en enda lektion idag och nu börjar alla planera inför kvällen. Vissa ska till yaya, ett större shoppingcenter i närheten, andra ska till Toy-market där det finns mycket secondhand och annat till billiga priser och andra ska väl traska bort till Juction, men det är så vardagligt så det räknas nästan inte. Jag funderar på att stanna här och äta halstabletter så att jag orkar ikväll. Både Douglas och Axel har skänkt mig resterna av sina mediciner som de använde när de var sjuka innan. Sweet. Nu ska jag kila iallafall, änders höll på och skrev ett till inlägg förrut men internet la av när hon kommit halvägs. Konstigt hur van man är med det nu. This is africa for sure. Helt acklimatiserade är vi väl inte än, men internatanpassade? Svar ja.
Dagens kiswahili: Habari ya jioni (GOODEVENING)
Tårar skadar inte dom läker
Jag hörde på honom att han var fylld av känslor, jag hörde tårarna inombords.
Det handlar om att vilja veta mer, sträcka sig utanför dit man aldrig tidigare varit. Det är inte lätt att se så mycket svårt, dom är precis som vi, alla har dom framtidsdrömmar och känslor, det är något man glömmer när det fastnar på bild men inget mer. Det trasiga barnet kunde faktiskt vara jag och tvärtom. Det handlar om att våga inse.
Det handlar om att vilja veta mer, sträcka sig utanför dit man aldrig tidigare varit. Det är inte lätt att se så mycket svårt, dom är precis som vi, alla har dom framtidsdrömmar och känslor, det är något man glömmer när det fastnar på bild men inget mer. Det trasiga barnet kunde faktiskt vara jag och tvärtom. Det handlar om att våga inse.
Perfect situations must go wrong
Jag är sjuk. Sådär jättegenomförkyld och igentäppt som man bara blir efter flera timmars rainyrain. Jag tror iochförsig att själva förkylningen redan fanns i kroppen och bara väntade på att få bryta ut. På detta internatet är det alltid nån som är krasslig, det är som en hoppande förbannelse.Tog nyss en alvedon men jag vet inte om det hjälper så noga.
Idag har jag legat lite efter med allt från start, från det att jag vaknade hostande, varje lektion och tillsist till maten menmen, alla dagar kan inte vara på topp. Nu ska jag kurera mig med nässpray och skriva ett personporträtt om en av mina närmsta internatare, Emma. Vi intervjuade varann idag så nu blir det till att skriva. Deadline är på onsdag men om jag känner mig själv rätt så kommer jag att skjuta upp det till sista stund även om jag säger att jag ska börja i god tid. Så då kan jag lika gärna säga det och lita på min allt-ordnar-sig-förr-eller-senare-inställning som brukar funka. Lite ska jag väl kunna pränta ner på ett papper.
Imorgon funderar vi på att skippa internatfrukosten och traska kvarteret bort till Java och käka frukost där. Det ligger precis vid junction/nakumatt som förövrigt har skönaste sloganen: "Nakumat: You need it, we've got it". Där finns allt från skor och elektronik till frukt till kläder till badrumsgrejer. Vi har sovmorgon till elva imorgon, men frukosten här är "bara" öppen mellan 07:30 - 08:30 så om man ska hinna med den måste man gå upp tidigt iallfall. Genom detta skulle vi kunna styra en ordentlig sovmorgon för en gångs skull. Det vore riktigt nice. Hoppas på snabb tillfrisknad sålänge, jag hatar den där sortens seghet och tycka-synd-om-mig-själv-feeling som jag alltid får när jag blir sjuk. Take care and stay tuned! Puss Lovisa
Ps. Killarna hade match idag igen, och vann idag igen, denna gången med 4-1. Det kunde man aldrig ha trott, men så är det iallfall, kul grej! En annan kul grej som hänt är att resten av mina tjejer här i huset har gjort iordning och hängt upp tyg i vårt gemensamma rum nedanför trapporna. Mysmys, där blir det hängkvällar sen. Ikväll blir det nog across the universe tittande med Änders. Och sömn. Lala salama betyder på tal om ingenting godnatt på kiswahili. Vi kanske borde börja med ett Dagens Ord eller nått haha. Kwaheri
Idag har jag legat lite efter med allt från start, från det att jag vaknade hostande, varje lektion och tillsist till maten menmen, alla dagar kan inte vara på topp. Nu ska jag kurera mig med nässpray och skriva ett personporträtt om en av mina närmsta internatare, Emma. Vi intervjuade varann idag så nu blir det till att skriva. Deadline är på onsdag men om jag känner mig själv rätt så kommer jag att skjuta upp det till sista stund även om jag säger att jag ska börja i god tid. Så då kan jag lika gärna säga det och lita på min allt-ordnar-sig-förr-eller-senare-inställning som brukar funka. Lite ska jag väl kunna pränta ner på ett papper.
Imorgon funderar vi på att skippa internatfrukosten och traska kvarteret bort till Java och käka frukost där. Det ligger precis vid junction/nakumatt som förövrigt har skönaste sloganen: "Nakumat: You need it, we've got it". Där finns allt från skor och elektronik till frukt till kläder till badrumsgrejer. Vi har sovmorgon till elva imorgon, men frukosten här är "bara" öppen mellan 07:30 - 08:30 så om man ska hinna med den måste man gå upp tidigt iallfall. Genom detta skulle vi kunna styra en ordentlig sovmorgon för en gångs skull. Det vore riktigt nice. Hoppas på snabb tillfrisknad sålänge, jag hatar den där sortens seghet och tycka-synd-om-mig-själv-feeling som jag alltid får när jag blir sjuk. Take care and stay tuned! Puss Lovisa
Ps. Killarna hade match idag igen, och vann idag igen, denna gången med 4-1. Det kunde man aldrig ha trott, men så är det iallfall, kul grej! En annan kul grej som hänt är att resten av mina tjejer här i huset har gjort iordning och hängt upp tyg i vårt gemensamma rum nedanför trapporna. Mysmys, där blir det hängkvällar sen. Ikväll blir det nog across the universe tittande med Änders. Och sömn. Lala salama betyder på tal om ingenting godnatt på kiswahili. Vi kanske borde börja med ett Dagens Ord eller nått haha. Kwaheri
Living is easy with eyes closed
Killarna vann matchen med 1-0, tro det eller ej! Första vinsten på fyra år. Matchen spelades på Indiska skolans område, värsta palatset. Regnet öste ner konstant från start till sista avblåsningen och vi tappra supportrar stod och huttrade i den rödbruna geggan på sidan och sjöng kampsånger. Mikaela och Julia (sthlmare) gjorde om en AIK-sång som vi sjöng om och om igen tills vi blev alldeles hesa.
'Vi är gul och blå
tillsammans är vi sweeeedisch school
Vi är överallt
och krigar för vårt lag
och vi går rakt in i striden'
Jag, en av Axlarna (det finns tre) och Änders gick runt/hoppade på stället/satt och sjöng med så gott vi kunde, tillslut var vi helt genomblöta och väldigt kalla, det regnade konstant med en och annan åskknall. Men det var värt det, vi vann ju! Och vi fick några riktigt fina regnbilder också. Det som är lite synd är att killarna spelar sin liga nu på hösten och tjejerna inte förrns på våren och då är ju jag enligt planerna inte här. Men ingenting är väl helt spikat...
När vi satte oss i minibussen hem tog det tre timmar innan vi kom tillbaka hit. Vägarna var helt igenkorkade av bilköer och regnet fortsatte att falla. Inne i bussen ångade det orentligt av alla genomblöta, svettiga killar och tillsut regnade det inne i bussen också när vattendropparna kondenserade. Vi satt och sjöng och försökte fördriva tiden, hungern och glömma att vi var helt dyngsura och förkylda. Det var riktigt gött att äta när vi kom tillbaka hit tillsist och ta en varm dusch, nu hänger typ hälften av mina kläder på tork, jag lyckas alltid gå ut just då det plötsligt svartnar och börjar regna. Men jag börjar känna igen symtomen, känna när det ligger i luften. Tropiska regn är i en helt annan liga än våra vanliga svenska.
Varje gång det regnar, och det har det gjort nästan varje dag på eftermiddagen de senaste dagarna, så tänker jag på alla de mäniskor här runt knuten som inte har tak över huvudet, och om de har det, ett plåttak som vattenmassorna strömmar rakt igenom och drar med sig all skit rakt in i det de kallar sina hem. Så ofattbart många. Vi är så otroligt lyckligt lottade, och vi påminns om det varje dag. Nu ska jag plugga, eftersom att vi missade dagens "läxis" på vår lilla tripp och Änders ska skypa med sina päron. Stay tuned!
Lala salama!/ Lovisa (och Änders lite)
'Vi är gul och blå
tillsammans är vi sweeeedisch school
Vi är överallt
och krigar för vårt lag
och vi går rakt in i striden'
Jag, en av Axlarna (det finns tre) och Änders gick runt/hoppade på stället/satt och sjöng med så gott vi kunde, tillslut var vi helt genomblöta och väldigt kalla, det regnade konstant med en och annan åskknall. Men det var värt det, vi vann ju! Och vi fick några riktigt fina regnbilder också. Det som är lite synd är att killarna spelar sin liga nu på hösten och tjejerna inte förrns på våren och då är ju jag enligt planerna inte här. Men ingenting är väl helt spikat...
När vi satte oss i minibussen hem tog det tre timmar innan vi kom tillbaka hit. Vägarna var helt igenkorkade av bilköer och regnet fortsatte att falla. Inne i bussen ångade det orentligt av alla genomblöta, svettiga killar och tillsut regnade det inne i bussen också när vattendropparna kondenserade. Vi satt och sjöng och försökte fördriva tiden, hungern och glömma att vi var helt dyngsura och förkylda. Det var riktigt gött att äta när vi kom tillbaka hit tillsist och ta en varm dusch, nu hänger typ hälften av mina kläder på tork, jag lyckas alltid gå ut just då det plötsligt svartnar och börjar regna. Men jag börjar känna igen symtomen, känna när det ligger i luften. Tropiska regn är i en helt annan liga än våra vanliga svenska.
Varje gång det regnar, och det har det gjort nästan varje dag på eftermiddagen de senaste dagarna, så tänker jag på alla de mäniskor här runt knuten som inte har tak över huvudet, och om de har det, ett plåttak som vattenmassorna strömmar rakt igenom och drar med sig all skit rakt in i det de kallar sina hem. Så ofattbart många. Vi är så otroligt lyckligt lottade, och vi påminns om det varje dag. Nu ska jag plugga, eftersom att vi missade dagens "läxis" på vår lilla tripp och Änders ska skypa med sina päron. Stay tuned!
Lala salama!/ Lovisa (och Änders lite)
Mjukiselefant
Shu. Nu sitter jag utanför vårt hus och huttrar, idag är det kyligt och lite moln. Det bor en sköldpadda bakom vårt hus och en fågel ovanför. Emma har fågelfobi så hon har bestämt sig för att gå runt varje gång hon ska in istället för att gå den mycket närmare vägen rakt fram. Alla har vi våra egenheter. Dom andra är på lektion nu och jag ska snart kila iväg till U-landskunskapen jag med. Igårkväll var det väldigt lugnt här på internatet, alla var trötta efter helgen tror jag bestämt. Jag var glad, för internet betämde sig helt oväntat för att fungera i mitt rum. Vi fick skypekontakt, både med föräldrar och Belle, så fint att höra deras röster. Även om fördröjningen gjorde det svårt att få till något vettigt samtal, jag tror vi stannade på hör-du-mig-nu/ser-du-mig-nu-stadiet i minst tio minuter haha. Man har så mycket man vill säga, berätta, förklara. Vill att de ska förstå. Att vi är här och dom är kvar, där, blev plötsligt väldigt påtagligt igen. Allting går i vågor. Jag är veckovärd denna veckan, gustaf var förra, och änders veckan innan. Det innebär att man hjälper till i köket vid måltiderna och plockar undan alla te-koppar och fruktskal efter kvällsfikat på kvällarna. Igår glömde jag bort det... men idag ska jag vara där och hjälpa till! Sen efter skolan ska vi iväg, vårt otroooligt skillade kill-lag ska spela fotollsmatch mot indiska pojkar (tror jag att det var), nån internationell skola iallfall. Svenska skolans killag har inte vunnit nån match de senaste fyra åren hörde jag haha, så det blir nog kul. Hoppas att ni mår bra därhemma, eller var ni nu är. Stay tuned! Puz
Ovanför molnen är det alltid soligt.
Ovanför molnen är det alltid soligt.
Jag, Änders och Asker leker med barnen på Arise & Shine skolans gårdsplan
Home is where the heart is
Nu är vi tillbaka i Nairobi efter en lång helg i den afrikanska bushen.
Campet som vi tältade vid låg precis vid foten av mount kenya och naturen var väldigt annorlunda mot storstadsklimatet som vi har börjat vänja oss vid här. Detta var landsbyggd, byar och lokalbefolkning. Det kändes skönt att komma ut i landet, se mer, och bredda sin egen bild av kenya lite. Det finns alltid så mycket mer att ta in, det är en av de saker som jag börjat inse. Vi åkte norrut fredag morgon i internatets bussar på gropiga vägar i flera timmar. När vi kom fram delades vi in i lag och sedan var det aktiviteter för hela slanten resten av helgen. Vissa mer givande än andra... jag tycker ofta att det blir lite tråkigt när det är för uppstyrt och planerat vad man ska göra exakt då och då, alla klockslag, men vissa av lekarna var roliga. Ena dagen vandrade vi förbi elefant-el-stängslet för att lära oss bush-skills av en äkta masai. Han var otroligt kunnig efter 30 år som warior och han berättade en hel del intressantat saker om överlevnad och kultur. Ute i dessa samhällen får tradition en väldigt central plats och utveckligen går långsamt. Vi använde pil och båge och lärde oss hur man gör upp eld med hjälp av rätt sorts trä och elefantbajs, det är inte alla som kan det. Vi fick också lära oss vilka växter vi skulle äta för den och den åkomman och hur man bäst klarade sig om det och det djuret dök upp. Det finns så otroligt mycket kunskap. Ett liv där man är vän med naturen och djuren omkring sig och förstår att vi är beroende av varandra. Sen besökte vi en liten skola, hjälpte till med arbetet där och lekte med barnen. Vi målade dörrar och blandade, skyfflade och plattade ut cement som skulle bli en veranda till skolbyggnaden. Timmarna på skolan var det som gav mig mest denna helgen, att se dessa barn i sin hemmiljö och få prata med dem, om än på knackig engelska. Den resterande tiden gick åt till sammarbetslekar av olika slag.
Vi sov i tält, vilket är mysigt men man kommer alltid till en viss gräns när man känner att det räcker. Typ efter en helg. När vi kom hem till internatet var det skönt att duscha och ha en säng att sova i, i sitt eget rum.
Idag fick vi ett nytt schema igen, jag har mycket sovmorgonar så det bådar gott. Just nu har jag hål tills efter lunch. Aktiviteterna börjar också komma igång, jag har skrivit upp mig på fotboll, kör och friskis&svettis. Får se om det blir lite afrikansk dans på det också... Änders är på swahili och lär sig nyttiga ord. Sen ska vi gå och ta ner vår tvätt som vi smyg-tvättade igårkväll fast vi inte hade tvättid. Vad gör man inte. Medans vi väntade på att tvätten skulle bli lite renare utvecklade vi våra biljardskillz i mörkret.
Nu ska jag inte skriva mer för det blir bara virrigt. Bilder kommer kanske senare, om vi hinner. (bilduppdatering är det som tar tid och internet är fortfarande väldigt africanstyle dvs. segt) Ha tålamod får ni. Kwaheri sålänge! / Luluvisa
Campet som vi tältade vid låg precis vid foten av mount kenya och naturen var väldigt annorlunda mot storstadsklimatet som vi har börjat vänja oss vid här. Detta var landsbyggd, byar och lokalbefolkning. Det kändes skönt att komma ut i landet, se mer, och bredda sin egen bild av kenya lite. Det finns alltid så mycket mer att ta in, det är en av de saker som jag börjat inse. Vi åkte norrut fredag morgon i internatets bussar på gropiga vägar i flera timmar. När vi kom fram delades vi in i lag och sedan var det aktiviteter för hela slanten resten av helgen. Vissa mer givande än andra... jag tycker ofta att det blir lite tråkigt när det är för uppstyrt och planerat vad man ska göra exakt då och då, alla klockslag, men vissa av lekarna var roliga. Ena dagen vandrade vi förbi elefant-el-stängslet för att lära oss bush-skills av en äkta masai. Han var otroligt kunnig efter 30 år som warior och han berättade en hel del intressantat saker om överlevnad och kultur. Ute i dessa samhällen får tradition en väldigt central plats och utveckligen går långsamt. Vi använde pil och båge och lärde oss hur man gör upp eld med hjälp av rätt sorts trä och elefantbajs, det är inte alla som kan det. Vi fick också lära oss vilka växter vi skulle äta för den och den åkomman och hur man bäst klarade sig om det och det djuret dök upp. Det finns så otroligt mycket kunskap. Ett liv där man är vän med naturen och djuren omkring sig och förstår att vi är beroende av varandra. Sen besökte vi en liten skola, hjälpte till med arbetet där och lekte med barnen. Vi målade dörrar och blandade, skyfflade och plattade ut cement som skulle bli en veranda till skolbyggnaden. Timmarna på skolan var det som gav mig mest denna helgen, att se dessa barn i sin hemmiljö och få prata med dem, om än på knackig engelska. Den resterande tiden gick åt till sammarbetslekar av olika slag.
Vi sov i tält, vilket är mysigt men man kommer alltid till en viss gräns när man känner att det räcker. Typ efter en helg. När vi kom hem till internatet var det skönt att duscha och ha en säng att sova i, i sitt eget rum.
Idag fick vi ett nytt schema igen, jag har mycket sovmorgonar så det bådar gott. Just nu har jag hål tills efter lunch. Aktiviteterna börjar också komma igång, jag har skrivit upp mig på fotboll, kör och friskis&svettis. Får se om det blir lite afrikansk dans på det också... Änders är på swahili och lär sig nyttiga ord. Sen ska vi gå och ta ner vår tvätt som vi smyg-tvättade igårkväll fast vi inte hade tvättid. Vad gör man inte. Medans vi väntade på att tvätten skulle bli lite renare utvecklade vi våra biljardskillz i mörkret.
Nu ska jag inte skriva mer för det blir bara virrigt. Bilder kommer kanske senare, om vi hinner. (bilduppdatering är det som tar tid och internet är fortfarande väldigt africanstyle dvs. segt) Ha tålamod får ni. Kwaheri sålänge! / Luluvisa
Ps. En annan rolig grej som vi har gjort är att vi har klippt max hår. Det blev skevt men tjusigt. Sen håller vi på och spånar eventuella idéer till vårt föreningsfotografi som vi ska försöka fixa till och skicka till risbergska. Snart går vi överstyr, inspirationen flödar kan man iallafall säga om det haha. Och vi trivs fortfarande och har det bra, no worries. ds
En ledig stund, torsdag
Hello! Nu har bott här i mer mer än en vecka och det känns som att man verkligen börjar komma in i rutinerna här. Det känns också som att vi verkligen har gjort rätt val, när vi åkte hit till Nairobi. Folk talar om att man "blir biten av den kenyanska myggan", inte på så sätt att man får malaria och dör, men biten av landet, folket och kulturen, och isåfall har vi nog redan blivit bitna. Hårt. Vårt skolområde är som en liten halvsvenskbubbla med murar runt men så fort man signar ut hos våra snälla kenyanska vakter och går ut genom den lilla plåtdörren kommer man rakt ut i den kenyanska verkligheten. Vi får inte vara ute efter att det har blivit mörkt och eftersom att vi är så nära ekvatorn blir det mörkt vid exakt samma tid varje dag, runt halv sju på kvällen.
När man går ut och går runt kvarteret och verkligen ser sig omkring, det är då man inser var vi är och hur långt bort från "hemma" vi har kommit. Vägrana är röda och övertrafikerade av minibussar, det finns inga trottoarer, istället är stigar upptrampade längsmed de gropiga vägarna och olika människor är ute och går konstant, var och en med sitt mål, sin väg att vandra. Någon ska till jobbet, någon annan hem till sitt plåtskjul, någon letar bland sophögarna och någon annan får passera murarna och taggtråden in i ett av de fina husen. Det är så otroligt stora klasskillnader här att det är halvt omöjligt att ta in. De går på samma gator, handlar i samma fruktstånd och bor bara stenkast ifrån varandra men ändå är deras liv så otroligt skilda åt. Rik/fattig. När vi går där på gatorna drar vi såklart till oss endel blickar, det gäller att klä sig rätt, inte för utmanande, kort eller urringat. Vad vi än gör så kommer vi alltid att betraktas som vita och rika här, hur lite pengar vi än har. Det är en av de grejer som "bara är så". Och som tar tid att ta in och smälta ordentligt.
Utanför murarna dammar det mer, det är varmare på något sätt och man inser att vi faktiskt är i afrika bland palmer och under solen liksom. Oftast går vi till junction, där kan man handla i princip allt, men det mesta av våra pengar går än så länge till frukt och dricks till servitörerna på java. Såklart finns det fortfarande mycket kvar att uppleva och ta in, vi har tex inte varit inne i den värsta slummen ännu, Kibera ligger bara några hundra meter härifrån. Men vi har startat upp u-lands kunskapen och det verkar bli en otroligt intressant kurs, särskilt praktiken som kommer senare varej fredag eftermiddag.
I helgen som är up and coming ska vi åka upp till norra kenya på team-building-helg. Vi ska tälta, lära känna varandra, och bygga elstaket mot elefanter. Det blir nog kul och spännande.
Igår körde jag och Änders karate, dagen innan var det gympa pass.. tränigsverken är ett faktum, men det är kul att vi har så bra sportmöjligheter på hemmaplan.
Nu har vår fysiklektion börjat.... sena som vanligt, men det är ganska omöjligt att beskriva allt på så korta stunder som vi lyckas få vid internettrappräcket. Hörs igen efter en händelserik helg!
Kwaheri! / Lovisa och Änders
När man går ut och går runt kvarteret och verkligen ser sig omkring, det är då man inser var vi är och hur långt bort från "hemma" vi har kommit. Vägrana är röda och övertrafikerade av minibussar, det finns inga trottoarer, istället är stigar upptrampade längsmed de gropiga vägarna och olika människor är ute och går konstant, var och en med sitt mål, sin väg att vandra. Någon ska till jobbet, någon annan hem till sitt plåtskjul, någon letar bland sophögarna och någon annan får passera murarna och taggtråden in i ett av de fina husen. Det är så otroligt stora klasskillnader här att det är halvt omöjligt att ta in. De går på samma gator, handlar i samma fruktstånd och bor bara stenkast ifrån varandra men ändå är deras liv så otroligt skilda åt. Rik/fattig. När vi går där på gatorna drar vi såklart till oss endel blickar, det gäller att klä sig rätt, inte för utmanande, kort eller urringat. Vad vi än gör så kommer vi alltid att betraktas som vita och rika här, hur lite pengar vi än har. Det är en av de grejer som "bara är så". Och som tar tid att ta in och smälta ordentligt.
Utanför murarna dammar det mer, det är varmare på något sätt och man inser att vi faktiskt är i afrika bland palmer och under solen liksom. Oftast går vi till junction, där kan man handla i princip allt, men det mesta av våra pengar går än så länge till frukt och dricks till servitörerna på java. Såklart finns det fortfarande mycket kvar att uppleva och ta in, vi har tex inte varit inne i den värsta slummen ännu, Kibera ligger bara några hundra meter härifrån. Men vi har startat upp u-lands kunskapen och det verkar bli en otroligt intressant kurs, särskilt praktiken som kommer senare varej fredag eftermiddag.
I helgen som är up and coming ska vi åka upp till norra kenya på team-building-helg. Vi ska tälta, lära känna varandra, och bygga elstaket mot elefanter. Det blir nog kul och spännande.
Igår körde jag och Änders karate, dagen innan var det gympa pass.. tränigsverken är ett faktum, men det är kul att vi har så bra sportmöjligheter på hemmaplan.
Nu har vår fysiklektion börjat.... sena som vanligt, men det är ganska omöjligt att beskriva allt på så korta stunder som vi lyckas få vid internettrappräcket. Hörs igen efter en händelserik helg!
Kwaheri! / Lovisa och Änders
Hakuna matata
Jambo! För en vecka sen vi en åkte vi hemifrån. Sara vill bara prata om zebror men jag tänkte att vi skulle sammanfatta veckan lite också. Den har både gått jättefort och jättelångsamt på en och samma gång. Det känns lite som att vi har varit på semester fram tills nu, men idag drog skolan igång på lite mer allvar. Helgen som kom och gick har varit fylld med barn, djur och marknader.
På lördagens lekdag blandades vi in i lag tillsammans med holländska skolans barn och de yngre eleverna på vår skola. Roligaste grenen var definitivt kast med vattenfylld svamp, alla blev blöta och nerskitade men vad gjorde det. Sara blev sur på en blond grabb som snodde hennes svampar, men solen sken så vi var glada ändå. Efteråt var det fika och poolbadande.
Igår var vi i en stor nationalpark och åkte runt i bussar för att titta på djur och natur. Så fort det prasslade till i buskarna kastade sig alla fram med sina kameror och började fota hysteriskt. I slutet av heldagsutflykten svalnade intresset något när vi insåg att det fanns ganska många zebror faktiskt. Vi såg även giraffer, impalas, antiloper, olika fåglar, vildsvin, gnuer och lite annat smått och gott. Efteråt åkte vi direkt till yayaköpcenter, på parkeringen har de en masai-marknad. Vi blev slitna och dragna i från alla håll och diverse olika byten och köp föreslogs men vi nöjde oss med att titta runt, eller sara köpte ett träd....Pennor och hårtofsar är hårdvaluta här. Nu ska vi ha fysiklektion och sen ska vi leka med våra internatkompisar. Frukten är god.
Take care! / Lovisa & Ändersz
Gustafs vackra bild
På lördagens lekdag blandades vi in i lag tillsammans med holländska skolans barn och de yngre eleverna på vår skola. Roligaste grenen var definitivt kast med vattenfylld svamp, alla blev blöta och nerskitade men vad gjorde det. Sara blev sur på en blond grabb som snodde hennes svampar, men solen sken så vi var glada ändå. Efteråt var det fika och poolbadande.
Igår var vi i en stor nationalpark och åkte runt i bussar för att titta på djur och natur. Så fort det prasslade till i buskarna kastade sig alla fram med sina kameror och började fota hysteriskt. I slutet av heldagsutflykten svalnade intresset något när vi insåg att det fanns ganska många zebror faktiskt. Vi såg även giraffer, impalas, antiloper, olika fåglar, vildsvin, gnuer och lite annat smått och gott. Efteråt åkte vi direkt till yayaköpcenter, på parkeringen har de en masai-marknad. Vi blev slitna och dragna i från alla håll och diverse olika byten och köp föreslogs men vi nöjde oss med att titta runt, eller sara köpte ett träd....Pennor och hårtofsar är hårdvaluta här. Nu ska vi ha fysiklektion och sen ska vi leka med våra internatkompisar. Frukten är god.
Take care! / Lovisa & Ändersz
Gustafs vackra bild
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
