För några veckor sedan var vi på Eutychus och mötte keyanska elever som är lika gamla som oss. Två världar, två helt annorlunda skolsystem, två hudfärger... Men kids är alltid kids, det spelar ingen roll vilka förutsättningar vi fått av livet, i grunden är vi likadana. Det är genom sånna möten som man faktiskt upplever afrika, och märker alla skillnade och likheter, genom möten med folket. Även om vi bara sitter tysta och inte får något sagt spelar det ingen roll, för kulturerna möts i alla fall. Det är så lätt att bli klyschig när man ska jämföra det svenska och kenyanska. De sitter på träbänkar i ett plåtskljul med upptrampat jordgolv och många är så fattiga att de knappt har råd med uniformen. Det är inte svårt att skapa kontraster. Men hur ska man sätta ord på det som man knappt själv kan ta in? Hur kan man förklara så tudelade saker. Ingenting är svart och ingenting är vitt, det finns alltid nyanser av allt, andra vinklar att se saken ur. Det är svårt och det blir skevt, men det måste få vara så. Det tar tid. Här är lite högar-av-ord-utan-riktigt-sammanhang, om du orkar läsa. [det är menat att vara en krönika egentligen, men jag är inte så säker på att den uppfyller kriterierna…. Jaja]
Alla sittplatser är upptagna när jag kliver på buss 16 för att åka hem efter skolan. Jag forcerar in min hand mellan armar och ben och lyckas greppa tag i en av de signalgula stolparna just som bussen kör iväg igen. Varenda elev verkar ha trängt sig på just denna buss, för att så fort som möjligt komma bort från skolan. Hela mittgången är full ända fram till den trötta chauffören. Ingenting ovanligt. ”Fan vi har två prov den här veckan. Jag dööööör” ropar någon över mitt huvud på gnällig närkingska. Mina likar från risbergska skolan beter sig omedvetet bortskämt. Ingenting ovanligt med det heller, och jag vet att jag ofta är likadan själv. Vi klagar per automatik, fast vi egentligen inte är särskilt missnöjda. Där jag står och gungar i takt med bussens skakningar kommer tankarna på min tid i Nairobi tillbaka till mig. Det känns så avlägset, nästan som en dröm, men när jag ser på alla dessa elever som vill bort från skolan låter jag tankarna dra iväg med mig. Jag är tillbaka hos de kenyanska skolelever jag fick chansen att möta på Eutychus Secondary School i Nairobi ett halvår tidigare. Tankarna som leder mig är lika tudelade och röriga nu som då.
Det första jag la märke till när vi klev in i det mörka plåtrummet den där dagen var deras uniformer. De små blå slipsarna, fransiga skjortkragarna och noppriga koftorna i marinblått. Kläder som säkert varit svåra att få råd till. De mörka korta håren som var antingen stramt flätade eller slätt bakåtkammade. Hel och ren fick plötsligt en annan innebörd. Efter att jag trängt mig ner mellan två kenyanskor på en av de små träbänkarna längst bak startade vi en trevande konversation byggd på vardagliga frågor som egentligen inte hade någon särskild betydelse. De frågor som till en början kom ur min mun var inte de jag helst ville ha svar på, men saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Efter hand som vi båda vågade öppna upp, blev frågorna också mer relevanta. Jag frågade saker om hennes liv, hon frågade om mitt. Stundtals såg jag mig själv i det hon sa och tänkte på hur lika vi är i många avseenden fast vi har så olika förutsättningar. ”Berätta om ditt liv i Sverige” sade hon sedan. Det är ungefär där jag börjar få problem.Till min hjälp plockar jag upp en halvtrasig penna och en bit papper från bänken framför oss och ritar klumpigt av Sverige. Det blir en ful, ojämn oval med två små prickar bredvid tänkta att representera Gotland och Öland, som för att rädda upp den misslyckade skissen. Precis som att Gotland och Öland skulle göra hela skillnaden. Helt missvisande med andra ord. Men det är Sverige i alla fall, och jag börjar trevande svara och förklara. Tills jag ganska snabbt inser att de inte förstår mig. Plötsligt känns det som nyss knöt oss samman mer avlägset. Istället för likheterna ser jag nu alla skillnader. Jag inte hittar rätt ord. För orden har inte samma betydelse. Skola för mig är inte samma sak som skola för dem. Dyrt för mig är inte samma sak som dyrt för dem. Vi är lika på insidan, men präglade av totalt olika liv på utsidan.
Allting vi har gemensamt till trots kommer vi aldrig att kunna förstå varandra helt, i alla fall inte bara med ordens hjälp. Det är det jag inser där jag sitter och letar efter rätt uttryck. Det är inte våra mänskliga egenskaper det kommer an på. För vi är båda människor med samma behov och i hjärtat är vi lika. Vi vill leva och må bra, se våra barn växa upp och ge dem trygghet och kärlek. Vi vill lyckas med någonting i livet, komma någon vart. Att vi inte har samma drömmar, samma definition av lycka, samma vägar att ta oss dit vi vill har mindre betydelse. Lika liten betydelse som den att vi inte har samma färg på utsidan, eller pratar samma språk. Det som skiljer oss åt är det som finns runtomkring oss, vad vi har sett och vilka spelregler vi har fostrats till att följa.
Eutychus är en mycket fattig skola. Risbergska, Svenska skolan i Nairobi eller vilken svensk skola som helst är jätterik i jämförelse. Men trots de olika förutsättningarna är båda skolor. Båda är en fast punkt i vardagen för sina elever, en plats för undervisning och ett sätt att ta sig vidare i livet för de ungdomar som går där. Och elever är alltid elever. De har också favoritämnen och uppgifter som de måste traggla med, saker som de inte förstår. Precis som vi. De har lärare som de viskar bakom ryggen på och hemligheter som de fnissande viskar till varandra mellan bänkarna. De har också ämnen som de hatar. Precis som vi. Men de är hela tiden positiva och kämpar på utan klagan, med en helt annan grundinställning. För dem är skolan ett privilegium, något att vara stolt över, och framförallt en chans de inte vill missa. Genom att utnyttja varenda liten ledig minut för att lyckas med studierna kan man påverka sin egen framtid. För oss är skolan också vägen framåt, men inte på samma sätt. Skillnaden är att vi tar för givet att vi ska få en bra utbildning. För oss är det en självklarhet att man ska gå i skolan. Det är något som alla gör, och alltid gjort. Vi ser det som vår rätt, och med den rätten anser vi oss också ha rätt att beklaga oss längs vägen. I bästa fall lär vi oss någonting också… När jag tänker ”det löser sig”, är det för att det nästan alltid gör det för mig. På något sätt blir det alltid okej i slutändan. Men för dessa tjejer och killar gör det inte det. De ser människor krossas och drömmar förstöras varje dag och vet att det inte är så enkelt. När man har nästintill ingen trygghet alls måste man lyckas. ”Det löser sig” är inte tillräckligt säkert. Ett högt slutbetyg på Eutychus betyder säkrade framtida studier. Samma mening skulle kunna användas om ett högt betyg på risbergska också. Men det skulle ändå inte betyda samma sak.
Tillbaks till verkligheten. En stark gemensam påtryckning bakifrån väcker mig ur mina dagdrömmar. Det är dags att gå av. Vi har kommit in till centrum och eleverna som nyss stod som packade sillar myllrar ut ur bussen igen, för att fortsätta på sina egna vägar hemåt. Med minnet av det kulturella mötet nära i tanken vandrar jag vidare mot nästa buss, nästa delmål på min väg hemåt. Egentligen är det inte särskilt konstigt- tänker jag för mig själv - att vi klagar på läxor och prov. Folk måste alltid ha något att beklaga sig över. Hur bra man än har det finns det alltid något som är värt att lägga lite av sin energi på att vara missnöjd över. Det är en del av vår kultur lika självklart som att hjälpa varandra när det är svårt är en del av den afrikanska kulturen i Nairobi. Vi kanske inte kan förstå varandra fullt ut, men vi kan faktiskt mötas på lika villkor. För det man ger får man, oftast, tillbaka. Det märkte jag också, den där eftermiddagen i Nairobi. Missförstå mig rätt nu, för det jag försöker få fram saknar allt vad kontenta heter. Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte ifrån våra gemensamheter, inte heller de faktorer som skiljer oss åt. Beroende på hur man väljer att se på det kan vi vara lika - eller totalt olika. Allting är relativt säger man ju och jag konstaterar, som så ofta, att det är sant. När jag sta
rtar min ipod och stoppar in lurarna är det lagom för att höra Bono skråla ”We’re one but we’re not the same” på högsta volym. Också sant. Med de orden fortfarande ringande i öronen dör min tysta, inre reflexion ut, utan kontenta. Men jag är lite gladare resten av vägen hem, precis som alltid efter en stunds flykt bland minnena.
Kenya. Jag är här nu. Ibland glömms det bort mellan skolböcker och frukostmackor som hör internatlivet till. Men det är faktiskt här vi är. Det är alldeles fantastiskt när man inser det. Men det kommer inte av sig själv, konstigt nog, det krävs tankeverksamhet varenda morgon för att man ska fatta. Jag får nyoa mig själv i armarna fler gånger i veckan och verkligen stirra på palmerna utanför förnstret för att se att de är där. Annars skulle man lätt kunna glida runt här inne på internatet utan att uppleva särskilt mycket alls. Repeatrepeat skulle man kunna säga om det. Det är upp till oss hur mycket vi vill få ut av det här halvåret.
Nu ska jag gå och simma några längder i poolen med Emma och Sara, vi har startat upp ett nytt träningsprojekt! Idag ska vi öva på att dyka, hahaha. Hoppas att alla andra råkar vara inne på sina rum och inte titta ut genom fönstrena för det lär inte bli särskilt graciöst :p Sen blir det internatmat och plugg, förhoppningsvis tar det inte hela natten den här gången...
Nu ropar Änders, dags att hoppa i poolen då. Wish me luck hehe.
PÖSS så länge
LovisaMatilda
Sweet home Nairobi
Världen, det är där
Jag bor
Just nu
Så var vi tillbaka på internatet igen. När vi svängde in på Ngong road kändes det verkligen som att komma hem. Den där känslan i magen när man känner igen sig och vet att man snart kommer att vara på den plats som man hör hemma på. Sin säng. Hemma är här för mig nuförtiden. Nairobi har blivit hemma.
Resan tog allt som allt mer än 25 timmar. Bussproblem till att börja med, sen missade vi färgan till Mombasa från Diani beach. Jag har aldrig varit med om en så varm bussresa i hela mitt liv, jag började vakendrömma och höra låtsas konversationer i huvudet för att jag var så utmattad och varm. Änders berättade efteråt att jag sagt helt random grejjer till henne mellan sätena, helt tagna ur fel sammanhang, haha. Weird. Och sen fördröjdes tåget genom en sisådär sex timmas stillastående mitt ute i ingenstans på den kenyanska landsbyggden. Det roliga är att ingen av oss ens bryr sig om att reagera längre. Man är så van liksom, tid är inget bra sätt att mäta hur fort man kommer att komma dit man vill. Saker och ting tar den tid det tar, det enda man kan göra är att go with the flow, chilla och vänta på att något ska hända. För det gör det förr eller senare. Jag, Emma, Simone och Tove sov några timmar till fastklibbade på våra svettiga britsar i vår kupé. Nattåget var verkligen en upplevelse, både på dit- och hemvägen. Sjukt trångt, varmt och fuktigt i luften. Ju närmare kusten, desto klibbigare blev vi. Ett hål i golvet representerade toaletten, men det var faktiskt en av de fräschare public-toilets som vi har sett so far. Det finns mycket mycket värre exempel. Typ på vägen hem från masai mara..... no comments.
När det plingade i en klocka var det dags att åla sig fram genom de smala vagnskorridorerna till retsuarangvagnen och försöka få ett bord. Det var ungefär som att hoppa 30 år bakåt i tiden, tapeterna, porslinet, besticken, kenyanerna, allt kändes surreal. Som i en film ungefär. Äta lite, och sen åla tillbaka och försöka att hitta rätt vagn igen. På ditvägen fungerade inte elen så då satt vi där i mörkret, utanför fönstret susade den keyanska natten förbi. Det sägs att resan dit går fortare för då är det mer nerförsbackar, haha, det kan ge ett hum om vilken fart tåget höll. Lång resa, med andra ord. Det bästa man kunde göra var att sova och låta musiken spela i öronen tills batterierna tog slut.
Och hur var det då när vi kom fram? Helt makalöst vackert. Indiska ocenen några meter från våra hus. Pool utanför dörren. Vi bodde 8 eller 9 i varje hus, lagade vår egen mat och kom och gick i stort sett som vi ville, iallafall dagtid. Nattid hade vi innetider precis som här på internatet, men det var ändå en otroligt stor frihetskänsla att vara där. Sol, bad, vit strand, turkost hav... Underbart! En dag åkte vi på båttur, vi såg delfinerna simma, och snorklade bland koraller. De som tagit certifikat dök också. Sen åkte vi till en vacker ö, åt fisk och hade siesta vid en saltvattenspool. Kvällarna fylldes av strandfester med klänningen fladdrande i vinden och fötterna springandes i vattenbrynet, hoppandes för att undvika krabborna. Detta är ett höstlov som går rakt upp i topp på min lista iallafall. Jag har aldrig varit med om något liknande. Hej östersjön liksom? haha. Så märker man också att vi alla här på internatet har helt olika bakgrunder och upplevt helt olika saker tidigare. Men det är väldigt lärorikt. Det som är så speciellt, för alla, med allt som vi gör nu är just det, att vi gör allt tillsammans med 50 jämnåriga, på egen hand, inte med familj eller bara några vänner. Det är nytt för alla, oavsett hur många gånger man har badat i salta hav innan.
Jag bor
Just nu
Så var vi tillbaka på internatet igen. När vi svängde in på Ngong road kändes det verkligen som att komma hem. Den där känslan i magen när man känner igen sig och vet att man snart kommer att vara på den plats som man hör hemma på. Sin säng. Hemma är här för mig nuförtiden. Nairobi har blivit hemma.
Resan tog allt som allt mer än 25 timmar. Bussproblem till att börja med, sen missade vi färgan till Mombasa från Diani beach. Jag har aldrig varit med om en så varm bussresa i hela mitt liv, jag började vakendrömma och höra låtsas konversationer i huvudet för att jag var så utmattad och varm. Änders berättade efteråt att jag sagt helt random grejjer till henne mellan sätena, helt tagna ur fel sammanhang, haha. Weird. Och sen fördröjdes tåget genom en sisådär sex timmas stillastående mitt ute i ingenstans på den kenyanska landsbyggden. Det roliga är att ingen av oss ens bryr sig om att reagera längre. Man är så van liksom, tid är inget bra sätt att mäta hur fort man kommer att komma dit man vill. Saker och ting tar den tid det tar, det enda man kan göra är att go with the flow, chilla och vänta på att något ska hända. För det gör det förr eller senare. Jag, Emma, Simone och Tove sov några timmar till fastklibbade på våra svettiga britsar i vår kupé. Nattåget var verkligen en upplevelse, både på dit- och hemvägen. Sjukt trångt, varmt och fuktigt i luften. Ju närmare kusten, desto klibbigare blev vi. Ett hål i golvet representerade toaletten, men det var faktiskt en av de fräschare public-toilets som vi har sett so far. Det finns mycket mycket värre exempel. Typ på vägen hem från masai mara..... no comments.
När det plingade i en klocka var det dags att åla sig fram genom de smala vagnskorridorerna till retsuarangvagnen och försöka få ett bord. Det var ungefär som att hoppa 30 år bakåt i tiden, tapeterna, porslinet, besticken, kenyanerna, allt kändes surreal. Som i en film ungefär. Äta lite, och sen åla tillbaka och försöka att hitta rätt vagn igen. På ditvägen fungerade inte elen så då satt vi där i mörkret, utanför fönstret susade den keyanska natten förbi. Det sägs att resan dit går fortare för då är det mer nerförsbackar, haha, det kan ge ett hum om vilken fart tåget höll. Lång resa, med andra ord. Det bästa man kunde göra var att sova och låta musiken spela i öronen tills batterierna tog slut.
Och hur var det då när vi kom fram? Helt makalöst vackert. Indiska ocenen några meter från våra hus. Pool utanför dörren. Vi bodde 8 eller 9 i varje hus, lagade vår egen mat och kom och gick i stort sett som vi ville, iallafall dagtid. Nattid hade vi innetider precis som här på internatet, men det var ändå en otroligt stor frihetskänsla att vara där. Sol, bad, vit strand, turkost hav... Underbart! En dag åkte vi på båttur, vi såg delfinerna simma, och snorklade bland koraller. De som tagit certifikat dök också. Sen åkte vi till en vacker ö, åt fisk och hade siesta vid en saltvattenspool. Kvällarna fylldes av strandfester med klänningen fladdrande i vinden och fötterna springandes i vattenbrynet, hoppandes för att undvika krabborna. Detta är ett höstlov som går rakt upp i topp på min lista iallafall. Jag har aldrig varit med om något liknande. Hej östersjön liksom? haha. Så märker man också att vi alla här på internatet har helt olika bakgrunder och upplevt helt olika saker tidigare. Men det är väldigt lärorikt. Det som är så speciellt, för alla, med allt som vi gör nu är just det, att vi gör allt tillsammans med 50 jämnåriga, på egen hand, inte med familj eller bara några vänner. Det är nytt för alla, oavsett hur många gånger man har badat i salta hav innan.
Ändersbaby fyllde aderton år, så nu är vi lika gamla igen, och Malin min rumsgranne från sthlm fyllde 20 dagen efter, så vi slog på stort och firade dem båda två! Nu håller batterierna på att ta slut på min dator, jag har satt mig under ett träd utanför boardingen för att kunna få igång internet, men nackdelen med det är att man inte kan ha i laddningssladden. Så detta får bli en lam och skev avslutning, som vanligt. Det är svårt att få med allt man vill ha sagt, men vissa saker kanske inte behöver sägas heller. Denna söndag känns lugn och skön iallafall. Endel är ute och springer Nairobi maraton i detta nu, jag undrar hur det går för dem... 40 kilometer är inte fy skam, men de flesta går en mil. Det är iallafall perfekt spring-väder, mulet och inte jättevarmt. Nu ska jag traska bort till mitt rum. Får se om jag stöter på sköldpaddorna på vägen :)
Stay tuned vetja!
Polepole/
Lovisan
Stay tuned vetja!
Polepole/
Lovisan
Oh my little bird what have you done
Mombasa is coming up!
Igår hade vi ännu ett av de ökända boardingmötena, och fick lite mer info om den kommande lovveckan. På fredag tar vi nattåget mot kusten och när vi kliver av på morgonen är vi där!
En plugg-paus kunde inte vara mer efterlängtad, vi betar av proven ett efter ett och snart är det bara ett par dagar kvar.
Igår när jag satt och läste franska vid vårt bord i "örebrohuset" som det så klyshigt kallas på internatet ser jag en fågel flyga in genom dörren. Jag tänker inte så mycket mer på det, utan fortsätter läsa, tills jag plötligt hör ett gallskrik uppifrån Emmas och askers trappa. Jag skyndar upp med dubbla steg för att se vad som hänt och ser Emma ligga med kudden över huvudet i Saras säng och sara ståendes i dörröppningen med skräckblandadskratt-blick. Jag kikar in i Emmas rum, och ser... Fågeln! Som nu sitter och skiter på fönsterkarmen och försöker komma ut genom glasrutan (ingen succé). Och den var inte liten heller!
Jag stämmer in i saras skratt men rädslan från Emma smittar av sig och istället för att öppna fönstret och släppa ut stackarn stänger vi dörren och försöker med den ena efter den andra planen få ut den på andra sätt. Tillslut kvarstår bara en sak att göra: hämta internatföreståndarna. Hahaha. Så stört att den flyger in i Emmas rum, av alla, när det är hon som har fågelfobi. Hon darrade i flera minuter efteråt, men jag tror iförsig inte att jag skulle varit så morsk själv om jag vaknat av att en fågel flaxade runt i mitt rum :p
I söndags hade elevrådet annordnat aktivitetsdag ¨på ordförande Sara Askers initiativ (vem är frvånad?) Vi risbergare kände igen konceptet. Det roligaste var mattävlingarna som ledde till en del kräkningar... Vi hängde vid poolen större delen av dagen, och eftersom att högtalarna var utsläpade och Hampus villigt Dj:ade kändes det som att leva i en fin musikvideo med poolparty ungefär. Livet blir alltid så mycket finare när man lägger på bakrundsmusik!
Nog om detta, nu ska jag fortsätta med u-landskunskapen, vilket är den lektion jag sitter på just nu. Hörs!
Kram LW.
Igår hade vi ännu ett av de ökända boardingmötena, och fick lite mer info om den kommande lovveckan. På fredag tar vi nattåget mot kusten och när vi kliver av på morgonen är vi där!
En plugg-paus kunde inte vara mer efterlängtad, vi betar av proven ett efter ett och snart är det bara ett par dagar kvar.
Igår när jag satt och läste franska vid vårt bord i "örebrohuset" som det så klyshigt kallas på internatet ser jag en fågel flyga in genom dörren. Jag tänker inte så mycket mer på det, utan fortsätter läsa, tills jag plötligt hör ett gallskrik uppifrån Emmas och askers trappa. Jag skyndar upp med dubbla steg för att se vad som hänt och ser Emma ligga med kudden över huvudet i Saras säng och sara ståendes i dörröppningen med skräckblandadskratt-blick. Jag kikar in i Emmas rum, och ser... Fågeln! Som nu sitter och skiter på fönsterkarmen och försöker komma ut genom glasrutan (ingen succé). Och den var inte liten heller!
Jag stämmer in i saras skratt men rädslan från Emma smittar av sig och istället för att öppna fönstret och släppa ut stackarn stänger vi dörren och försöker med den ena efter den andra planen få ut den på andra sätt. Tillslut kvarstår bara en sak att göra: hämta internatföreståndarna. Hahaha. Så stört att den flyger in i Emmas rum, av alla, när det är hon som har fågelfobi. Hon darrade i flera minuter efteråt, men jag tror iförsig inte att jag skulle varit så morsk själv om jag vaknat av att en fågel flaxade runt i mitt rum :p
I söndags hade elevrådet annordnat aktivitetsdag ¨på ordförande Sara Askers initiativ (vem är frvånad?) Vi risbergare kände igen konceptet. Det roligaste var mattävlingarna som ledde till en del kräkningar... Vi hängde vid poolen större delen av dagen, och eftersom att högtalarna var utsläpade och Hampus villigt Dj:ade kändes det som att leva i en fin musikvideo med poolparty ungefär. Livet blir alltid så mycket finare när man lägger på bakrundsmusik!
Nog om detta, nu ska jag fortsätta med u-landskunskapen, vilket är den lektion jag sitter på just nu. Hörs!
Kram LW.
What a day my friend
Nairobi
Igår var det Moi-day vilket innebar att vi var lediga, dags för Nairobi-down-town. Det var minsann på tiden att vi tog oss in till stan. Man är trött på att bara traska omkring i samma område runtom skolan. Vi har varit här i en dryg månad men inte varit inne i Nairobi på riktigt, vilket känns konstigt. Väl framme kändes det som att man bara ville se mer och mer. Vi kändes oss som ett gäng med turister, framförallt såg vi ut som det. Det spelade ingen roll hur långt bort man var från exempelvis citymarket kom det hela tiden fram folk och ville ta med oss dit. Det var tänkt att vi skulle till Biasharastreet – tyggatan men i stortsätt alla affärer var stängda så vi fortsatte att gå vidare.
Längs med de stora avenyerna blommar Jakarandaträden, något som färgar staden lila. Vi blev nästan påkörda ett antal gånger men nuförtiden är det något som hör till (inget allvarligt det är bara något som ingår när man ska ta sig över gatan). Medan de flesta av oss slog sig ner på Java för att fika fortsatte jag, Emma och Mikaela vidare för att se omkring. Vi hittade ett riktigt trevligt coffeehouse Kahawa, som tyvärr var stängt men som vi definitivt kommer att besöka någon gång. Vi var inne på en biograf, till Mikaela förtjusning var Zac Efron där som hon villigt posade med, dock kändes han en aning stel, hehe. Alla våra tonårshjärtan slog några extra slag när vi upptäckte att den har premiär den 29 November, då kommer vi självfallet gå på den. Precis som de övriga tog vi en fika, men på ett annat ställe, vi kände att Java har man ju varit på x antal gånger och att det var dags för något nytt. Vi lämnade några riktigt fina rumpmärken i sofforna innan vi gick för att träffa de andra.
Det visade sig att en del folk från skolan skulle gå på teater på eftermiddagen, så jag, Emma och Malin började gå på National Theatre medan de andra tog City Hoppa hem. Vi tog oss en titt runtom universitetet som låg på vägen dit. Efter en stund efter började vi höra musik och vi slank in på en utomhusshow, det dröjde ett litet tag innan vi fattade att vi satt precis utanför teatern. Det var dans, musisk och akrobatik. Vi satt och njöt och tänkte för oss själv att det är på det här viset det ska vara, mer Afrika tack. De små barnen och det lite äldre höll på med akrobatik, dom voltade och gjorde olika pyramider och grejer, dom var verkligen grymma. Det var svårt att dra sig därifrån vilket gjorde att vi blev ungefär tjugo minuter sena till föreställningen, vilket inte gjorde så mkt visade det sig. Vi satt kvar en halv timme innan vi gick ut igen.
Dom hade börjat att packa ihop sina grejer men alla barnen var kvar. Från början hade vi trott att det var ”rika” barn som varit med på akrobatiken men det visade sig var barn från slummen. Vi började dansa och busa lite med dom. En av danserna visade oss runt teatern och vi hälsade på alla som medverkat under dagen, riktigt sköna reagge snubbar.
Det här är definitivt en av dom bästa dagarna hittills, och det kommer bara mera det kan jag lova. Det är genom människorna man upplever Afrika.
Ska nog gå ut och lägga mig vid poolen för att plugga lite samtidigt som man kan kolla på de som tar dykcert. Deras tajta dräkter och snygga dykglajjor är något man inte får missa.
Ta hand om er!
Igår var det Moi-day vilket innebar att vi var lediga, dags för Nairobi-down-town. Det var minsann på tiden att vi tog oss in till stan. Man är trött på att bara traska omkring i samma område runtom skolan. Vi har varit här i en dryg månad men inte varit inne i Nairobi på riktigt, vilket känns konstigt. Väl framme kändes det som att man bara ville se mer och mer. Vi kändes oss som ett gäng med turister, framförallt såg vi ut som det. Det spelade ingen roll hur långt bort man var från exempelvis citymarket kom det hela tiden fram folk och ville ta med oss dit. Det var tänkt att vi skulle till Biasharastreet – tyggatan men i stortsätt alla affärer var stängda så vi fortsatte att gå vidare.
Längs med de stora avenyerna blommar Jakarandaträden, något som färgar staden lila. Vi blev nästan påkörda ett antal gånger men nuförtiden är det något som hör till (inget allvarligt det är bara något som ingår när man ska ta sig över gatan). Medan de flesta av oss slog sig ner på Java för att fika fortsatte jag, Emma och Mikaela vidare för att se omkring. Vi hittade ett riktigt trevligt coffeehouse Kahawa, som tyvärr var stängt men som vi definitivt kommer att besöka någon gång. Vi var inne på en biograf, till Mikaela förtjusning var Zac Efron där som hon villigt posade med, dock kändes han en aning stel, hehe. Alla våra tonårshjärtan slog några extra slag när vi upptäckte att den har premiär den 29 November, då kommer vi självfallet gå på den. Precis som de övriga tog vi en fika, men på ett annat ställe, vi kände att Java har man ju varit på x antal gånger och att det var dags för något nytt. Vi lämnade några riktigt fina rumpmärken i sofforna innan vi gick för att träffa de andra.
Det visade sig att en del folk från skolan skulle gå på teater på eftermiddagen, så jag, Emma och Malin började gå på National Theatre medan de andra tog City Hoppa hem. Vi tog oss en titt runtom universitetet som låg på vägen dit. Efter en stund efter började vi höra musik och vi slank in på en utomhusshow, det dröjde ett litet tag innan vi fattade att vi satt precis utanför teatern. Det var dans, musisk och akrobatik. Vi satt och njöt och tänkte för oss själv att det är på det här viset det ska vara, mer Afrika tack. De små barnen och det lite äldre höll på med akrobatik, dom voltade och gjorde olika pyramider och grejer, dom var verkligen grymma. Det var svårt att dra sig därifrån vilket gjorde att vi blev ungefär tjugo minuter sena till föreställningen, vilket inte gjorde så mkt visade det sig. Vi satt kvar en halv timme innan vi gick ut igen.
Dom hade börjat att packa ihop sina grejer men alla barnen var kvar. Från början hade vi trott att det var ”rika” barn som varit med på akrobatiken men det visade sig var barn från slummen. Vi började dansa och busa lite med dom. En av danserna visade oss runt teatern och vi hälsade på alla som medverkat under dagen, riktigt sköna reagge snubbar.
Det här är definitivt en av dom bästa dagarna hittills, och det kommer bara mera det kan jag lova. Det är genom människorna man upplever Afrika.
Ska nog gå ut och lägga mig vid poolen för att plugga lite samtidigt som man kan kolla på de som tar dykcert. Deras tajta dräkter och snygga dykglajjor är något man inte får missa.
Ta hand om er!
Parenteser.
Ey! Spana in dessa bloggar om ni vill ha en lite bredare, och mer uppdaterad bild av vad vi gor har, ur andras synvinkel. Jag och anders ar inte precis de flitigaste bloggarna pa internatet om man sager sa...
CHECK UP ON-
spektakulart.blogspot.com (sara askers)
gustafuggla.blogspot.com (gustafs)
lillhoglund.blogg.se (ems)
lite fran min kenyafamiljs synvinklar!
Nu ska jag forsoka dra mig till mitt hus innan natten slar till, helt plotsligt, som den gor varje kvall. Haha fatta nar jag kommer hem mitt i vintern och det blir morkt vid fyra, da kommer jag tro att klockan ar halv sju. For det ar den alltid har, nar det blir morkt.
Bara en sann sak liksom! Det ar sannt som far en att vilja stanna har och uppleva saker. Jag langtar inte hem, men jag saknar er. Puspus.
CHECK UP ON-
spektakulart.blogspot.com (sara askers)
gustafuggla.blogspot.com (gustafs)
lillhoglund.blogg.se (ems)
lite fran min kenyafamiljs synvinklar!
Nu ska jag forsoka dra mig till mitt hus innan natten slar till, helt plotsligt, som den gor varje kvall. Haha fatta nar jag kommer hem mitt i vintern och det blir morkt vid fyra, da kommer jag tro att klockan ar halv sju. For det ar den alltid har, nar det blir morkt.
Bara en sann sak liksom! Det ar sannt som far en att vilja stanna har och uppleva saker. Jag langtar inte hem, men jag saknar er. Puspus.
Secondfloorliving
Jag och Diana pa New-life-home, ett barnhem med mestadels HIV-positiva barn.
Vi var dar pa ulandspraktik och myste forra veckan
Moi-day. Idag efter brunchen åkte vi down town några stycken för att gå en sväng på den omtalade tyg-gatan, eller biasahra street som den heter. Vi kom dit men insåg snabbt att allt var stängt dagen till ära så vi ägnade några timmar åt att traska runt i stadskärnan under stekande sol och se oss omkring istället. Lika uttittade som vanligt, men man börjar vänja sig vid att sticka ut ur mängden. När några av tjejerna var inne i en liten masaimarknadsby stod jag och Isabelle lutade mot en mur en bit bort och väntade. Bara stod där, och betraktade allt som hände runtomkring. Jag skulle kunnat stå sa flera timmar och bara titta, man ser så sjukt mycket om man bara öppnar ögonen lite. Det är otroliga klasskillander i Kenya, det är helt ofattbart innan man sett det själv. Rikaste rika och fattiga går på samma gator med totalt olika förutsättningar för ett bra liv... Och sen har vi oss på sidan av, vita, rika turister som går runt och viftar med en normal kenyans månadslön när vi ska betala vårt fika. Det blir så svårt att koppla ihop allt. Vad vi än gör kommer vi att sticka ut ur mängden, det sitter liksom i hudfärgen. Och sen ar de så otroligt på hela tiden, man blir lite avtrubbad tillslut.
I sverige är allting ungefär likadant men här är ingenting så. Allting är föränderligt och svårt att förutsäga. Man vet inte riktigt vart man hamnar när man kliver på en buss, man vet inte riktigt vad de säger när kiswahili och engelska blandas och man förväntas förstå utan vidare. Nothing is certain. Men det är det som är spännande också.
Efter en stunds planlöst drivande (vilket man förövrigt kan bli arresterad för, lösdriveri....) satte vi oss och fikade. Jag, Asker och några till tog efter en stunds förvirrat kart-turistande en buss hem mot Karen, som är området där swe-school ligger, och Nakumatt Junction. Änders och Em med flera vandrade vidare och nu är de på teaterföreställning. Jag sitter ensam i zebrarummet och är lite glad för att internet fungerar, jag har precis läst några bloggar och insett än en gång hur jag verkligen inte hänger med för fem öre i vad som händer där hemma. Vilket iochförsig är otroligt skönt, men samtidigt förvirrande när man plötsligt får en liten inblick i vad ni har för er, då och då. Livet som vi lever här känns på något sätt lite "för bra för att vara sant", men man kan inte leva på två ställen, så jag väljer att försöka leva här och nu och hoppas att allt annat ar bra, utan att egentligen veta sa mycket om det.
En sak som jag har tänkt på, på tal om ingenting, är ords betydelse. Hur ett ord för mig kan betyda något helt annat för en jämnårig här i kenya. Till exempel "det löser sig". Det tänker jag väldigt ofta, och det beror på att det oftast gör det för mig på ett eller annat sätt. Men för en artonårig tjej i Nairobi är "det löser sig" inte säkert nog. För det löser sig inte alltid, hon ser människor och drömmar krossas omkring sig. Varje dag. Utbildning för mig är inte samma sak som utbildning för dem. Dyrt för mig är inte samma sak som dyrt för dem. På så vis skiljer vi oss åt, och ändå är vi så lika, vi har drömmar och vi har mål, men totalt olika sätt för att ta oss dit. Olika vägar att vandra, olika saker att se, inse och leva med. En tanke.
Mer än halva internatet har idag legat och guppat i poolen, det är dykcert på gång. Några dagars teori och dyk här och några dagar i Mombasa, sen ska de ha sina certifikat. Gustaf och Melkan bland andra. Ikväll blir det chill, girls-night-in har jag hört ryktas om. Och imorgon kväll är det utgang pa ingang, da ska vi tillbaks till blue times! Nu ska jag sluta "slösa bort" min tid, och försöka minska mitt BERG av plugg en liten aning. Wish me luck. Ehm...
Kwaheri sålänge. Puss L!
Dancing in the nights dancing trough the days
Emma och jag i Sverigeuniformen
I elevköket här intill mig steks det bananas ikväll. Vi har precis lyckats baka ihop något som iallfall liknade chokladbollar, och smakade snarlikt också. Ingredienserna hämtade vi från tjejerna i köket.
Idag är det onsdag och imorgon är det sista skoldagen denna veckan, på fredag är det moi-day här i Kenya vilket innebär ledigt för oss, gött det! Långhelger säger vi inte nej till för det är på helgerna man har chansen att göra något, komma ut och se Kenya. "Vanliga" skoldagar är inte lika givande, även om de är nödvändiga... Vi går liksom de tjugo metrarna mellan internatet och lektionerna, tio meter till matsalen, och sen fram och tillbaka några gånger. I bästa fall kommer vi utanför murarna och tar oss till junction eller java men om det är mycket plugg hinner vi kanske inte ens prioritera det, och så har ännu en dag gått, och vi har bara varit på skolområdet. Det är galet hur fort veckorna går, idag frågade justina om jag ska med ut imorrn och då insåg jag att det är torsdag imorgon, det kändes det verkligen, verkligen inte som. Det är svårt att förklara.
Idag är det onsdag och imorgon är det sista skoldagen denna veckan, på fredag är det moi-day här i Kenya vilket innebär ledigt för oss, gött det! Långhelger säger vi inte nej till för det är på helgerna man har chansen att göra något, komma ut och se Kenya. "Vanliga" skoldagar är inte lika givande, även om de är nödvändiga... Vi går liksom de tjugo metrarna mellan internatet och lektionerna, tio meter till matsalen, och sen fram och tillbaka några gånger. I bästa fall kommer vi utanför murarna och tar oss till junction eller java men om det är mycket plugg hinner vi kanske inte ens prioritera det, och så har ännu en dag gått, och vi har bara varit på skolområdet. Det är galet hur fort veckorna går, idag frågade justina om jag ska med ut imorrn och då insåg jag att det är torsdag imorgon, det kändes det verkligen, verkligen inte som. Det är svårt att förklara.
Nu är bananerna klara och min örebro-familj är samlad runt mig, vi har tänt ljus och bara myser. Sånna kvällar som man gillar. Resten av internatet ligger relativt lugnt för tillfället, alla är lite low såhär mitt i veckan. Men skvallret fortsätter att cirkulera, herrejösses, internatlivet kan nog aldrig förstås riktigt om man inte har upplevt det själv.
Efter långhelgen är det en vecka i skolan, och sen är det höstlov och vi drar iväg med nattåget till MOMBASA! Indiska oceanen here we come, det är verkligen något att se fram emot.
Efter långhelgen är det en vecka i skolan, och sen är det höstlov och vi drar iväg med nattåget till MOMBASA! Indiska oceanen here we come, det är verkligen något att se fram emot.
Helgen som gick var swedish-school-party-crew-över-18 ute och tog oss in på bluetimes, efter viss legkontroll. Där träffade vi elever från andra internationella skolor, bland annat från ISK som vi träffat tidigare på dagen, på fotboll/volleybollmatcherna, och sen dansade vi resten av natten tills skolbussen kom och hämtade oss, som vanligt. Nuförtiden har vi fått lite större frihet, eftersom att boardingföräldrarna anser oss vara lite varmare i kläderna nu, vi får gå ut själva när det är ljust, ohc får åka matato och allämna bussar, eller taxi om vi vill ta oss någonstans lite längre bort. Ännu har vi inte utnyttjat detta, men det kommer, kanske till helgen. Vi är sugna på att gå lite i själva centrum, som vi fram tills nu bara har passerat i bussarna.
Idag har vi valt praktikplatser på u-landskunskapen, jag valde en grundskola i Kibera som heter Ayany School, och snart kommer vi igång med den riktiga praktiken vilket känns otroligt kul. Jag längtar efter att komma ut lite mer, internatområdet blir mindre och mindre för varje dag känns det som. Inte för att jag inte gillar det, men om vi bara skulle sitta inne här hela tiden skulle det kännas rätt bortkastat när man har nairobi precis runt husknuten liksom. Jag känner att jag börjar spåra nu, dags att sluta skriva och vara lite social. Tacka Emma för datorutlånandet, och en liten stunds kontakt med omvärlden.
Det är en annan grej jag har tänkt på, hur otroligt isolerade vi är här! Vad som helst skulle kunna hända, och händer säkert, i Sverige utan att jag skulle märka någonting alls. Vid frukosten kan man bläddra igenom DailyNation, Metro och ett gäng andra kenyanska tidningar med skiftande kvalitet, men det säger ingenting om resten av världen. Isolerade på så många sätt, men jag klagar inte. Det är ett underbart sätt att låta tiden driva förbi.
Vi får se när vi skriver nästa gång, och vad vi skriver om då.
Idag har vi valt praktikplatser på u-landskunskapen, jag valde en grundskola i Kibera som heter Ayany School, och snart kommer vi igång med den riktiga praktiken vilket känns otroligt kul. Jag längtar efter att komma ut lite mer, internatområdet blir mindre och mindre för varje dag känns det som. Inte för att jag inte gillar det, men om vi bara skulle sitta inne här hela tiden skulle det kännas rätt bortkastat när man har nairobi precis runt husknuten liksom. Jag känner att jag börjar spåra nu, dags att sluta skriva och vara lite social. Tacka Emma för datorutlånandet, och en liten stunds kontakt med omvärlden.
Det är en annan grej jag har tänkt på, hur otroligt isolerade vi är här! Vad som helst skulle kunna hända, och händer säkert, i Sverige utan att jag skulle märka någonting alls. Vid frukosten kan man bläddra igenom DailyNation, Metro och ett gäng andra kenyanska tidningar med skiftande kvalitet, men det säger ingenting om resten av världen. Isolerade på så många sätt, men jag klagar inte. Det är ett underbart sätt att låta tiden driva förbi.
Vi får se när vi skriver nästa gång, och vad vi skriver om då.
Take care!
Dagens random blir detta, som är saras bästa mening som hon lärt sig på kiswahili lektionerna: Wadudu wanahesabu kutoka moja mpaka mia, lakini wanataka kudjifunza kuhesabu mpaka elfu!
Snacka om att de går fort framåt med gramatiken, haha.
Vad det betyder behåller vi för oss själva sålänge.
PS. Förövrigt går vår nystartade förening R.S.I.R.K. starkt frammåt, men det får jag inte säga mer om nu. Men vi har haft ett maxat fotoskjut kan jag avslöja. Over and out. Sisi ni uchi na chafu. hahahaha, intern swahili när den är som bäst. Och förresten, sorry för att varje inlägg blir så extremlångt och spretigt men det är svårt att hitta rätt tankar när man helt plötsligt får en oväntad chans att dela med sig av lite upplevelser. Man vet aldrig när nästa internetchans kommer liksom. Hörs!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
