Foam of thoughts

För några veckor sedan var vi på Eutychus och mötte keyanska elever som är lika gamla som oss. Två världar, två helt annorlunda skolsystem, två hudfärger... Men kids är alltid kids, det spelar ingen roll vilka förutsättningar vi fått av livet, i grunden är vi likadana. Det är genom sånna möten som man faktiskt upplever afrika, och märker alla skillnade och likheter, genom möten med folket. Även om vi bara sitter tysta och inte får något sagt spelar det ingen roll, för kulturerna möts i alla fall. Det är så lätt att bli klyschig när man ska jämföra det svenska och kenyanska. De sitter på träbänkar i ett plåtskljul med upptrampat jordgolv och många är så fattiga att de knappt har råd med uniformen. Det är inte svårt att skapa kontraster. Men hur ska man sätta ord på det som man knappt själv kan ta in? Hur kan man förklara så tudelade saker. Ingenting är svart och ingenting är vitt, det finns alltid nyanser av allt, andra vinklar att se saken ur. Det är svårt och det blir skevt, men det måste få vara så. Det tar tid. Här är lite högar-av-ord-utan-riktigt-sammanhang, om du orkar läsa. [det är menat att vara en krönika egentligen, men jag är inte så säker på att den uppfyller kriterierna…. Jaja]

Alla sittplatser är upptagna när jag kliver på buss 16 för att åka hem efter skolan. Jag forcerar in min hand mellan armar och ben och lyckas greppa tag i en av de signalgula stolparna just som bussen kör iväg igen. Varenda elev verkar ha trängt sig på just denna buss, för att så fort som möjligt komma bort från skolan. Hela mittgången är full ända fram till den trötta chauffören. Ingenting ovanligt. ”Fan vi har två prov den här veckan. Jag dööööör” ropar någon över mitt huvud på gnällig närkingska. Mina likar från risbergska skolan beter sig omedvetet bortskämt. Ingenting ovanligt med det heller, och jag vet att jag ofta är likadan själv. Vi klagar per automatik, fast vi egentligen inte är särskilt missnöjda. Där jag står och gungar i takt med bussens skakningar kommer tankarna på min tid i Nairobi tillbaka till mig. Det känns så avlägset, nästan som en dröm, men när jag ser på alla dessa elever som vill bort från skolan låter jag tankarna dra iväg med mig. Jag är tillbaka hos de kenyanska skolelever jag fick chansen att möta på Eutychus Secondary School i Nairobi ett halvår tidigare. Tankarna som leder mig är lika tudelade och röriga nu som då.

Det första jag la märke till när vi klev in i det mörka plåtrummet den där dagen var deras uniformer. De små blå slipsarna, fransiga skjortkragarna och noppriga koftorna i marinblått. Kläder som säkert varit svåra att få råd till. De mörka korta håren som var antingen stramt flätade eller slätt bakåtkammade. Hel och ren fick plötsligt en annan innebörd. Efter att jag trängt mig ner mellan två kenyanskor på en av de små träbänkarna längst bak startade vi en trevande konversation byggd på vardagliga frågor som egentligen inte hade någon särskild betydelse. De frågor som till en början kom ur min mun var inte de jag helst ville ha svar på, men saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Efter hand som vi båda vågade öppna upp, blev frågorna också mer relevanta. Jag frågade saker om hennes liv, hon frågade om mitt. Stundtals såg jag mig själv i det hon sa och tänkte på hur lika vi är i många avseenden fast vi har så olika förutsättningar. ”Berätta om ditt liv i Sverige” sade hon sedan. Det är ungefär där jag börjar få problem.Till min hjälp plockar jag upp en halvtrasig penna och en bit papper från bänken framför oss och ritar klumpigt av Sverige. Det blir en ful, ojämn oval med två små prickar bredvid tänkta att representera Gotland och Öland, som för att rädda upp den misslyckade skissen. Precis som att Gotland och Öland skulle göra hela skillnaden. Helt missvisande med andra ord. Men det är Sverige i alla fall, och jag börjar trevande svara och förklara. Tills jag ganska snabbt inser att de inte förstår mig. Plötsligt känns det som nyss knöt oss samman mer avlägset. Istället för likheterna ser jag nu alla skillnader. Jag inte hittar rätt ord. För orden har inte samma betydelse. Skola för mig är inte samma sak som skola för dem. Dyrt för mig är inte samma sak som dyrt för dem. Vi är lika på insidan, men präglade av totalt olika liv på utsidan.

Allting vi har gemensamt till trots kommer vi aldrig att kunna förstå varandra helt, i alla fall inte bara med ordens hjälp. Det är det jag inser där jag sitter och letar efter rätt uttryck. Det är inte våra mänskliga egenskaper det kommer an på. För vi är båda människor med samma behov och i hjärtat är vi lika. Vi vill leva och må bra, se våra barn växa upp och ge dem trygghet och kärlek. Vi vill lyckas med någonting i livet, komma någon vart. Att vi inte har samma drömmar, samma definition av lycka, samma vägar att ta oss dit vi vill har mindre betydelse. Lika liten betydelse som den att vi inte har samma färg på utsidan, eller pratar samma språk. Det som skiljer oss åt är det som finns runtomkring oss, vad vi har sett och vilka spelregler vi har fostrats till att följa.

Eutychus är en mycket fattig skola. Risbergska, Svenska skolan i Nairobi eller vilken svensk skola som helst är jätterik i jämförelse. Men trots de olika förutsättningarna är båda skolor. Båda är en fast punkt i vardagen för sina elever, en plats för undervisning och ett sätt att ta sig vidare i livet för de ungdomar som går där. Och elever är alltid elever. De har också favoritämnen och uppgifter som de måste traggla med, saker som de inte förstår. Precis som vi. De har lärare som de viskar bakom ryggen på och hemligheter som de fnissande viskar till varandra mellan bänkarna. De har också ämnen som de hatar. Precis som vi. Men de är hela tiden positiva och kämpar på utan klagan, med en helt annan grundinställning. För dem är skolan ett privilegium, något att vara stolt över, och framförallt en chans de inte vill missa. Genom att utnyttja varenda liten ledig minut för att lyckas med studierna kan man påverka sin egen framtid. För oss är skolan också vägen framåt, men inte på samma sätt. Skillnaden är att vi tar för givet att vi ska få en bra utbildning. För oss är det en självklarhet att man ska gå i skolan. Det är något som alla gör, och alltid gjort. Vi ser det som vår rätt, och med den rätten anser vi oss också ha rätt att beklaga oss längs vägen. I bästa fall lär vi oss någonting också… När jag tänker ”det löser sig”, är det för att det nästan alltid gör det för mig. På något sätt blir det alltid okej i slutändan. Men för dessa tjejer och killar gör det inte det. De ser människor krossas och drömmar förstöras varje dag och vet att det inte är så enkelt. När man har nästintill ingen trygghet alls måste man lyckas. ”Det löser sig” är inte tillräckligt säkert. Ett högt slutbetyg på Eutychus betyder säkrade framtida studier. Samma mening skulle kunna användas om ett högt betyg på risbergska också. Men det skulle ändå inte betyda samma sak.

Tillbaks till verkligheten. En stark gemensam påtryckning bakifrån väcker mig ur mina dagdrömmar. Det är dags att gå av. Vi har kommit in till centrum och eleverna som nyss stod som packade sillar myllrar ut ur bussen igen, för att fortsätta på sina egna vägar hemåt. Med minnet av det kulturella mötet nära i tanken vandrar jag vidare mot nästa buss, nästa delmål på min väg hemåt. Egentligen är det inte särskilt konstigt- tänker jag för mig själv - att vi klagar på läxor och prov. Folk måste alltid ha något att beklaga sig över. Hur bra man än har det finns det alltid något som är värt att lägga lite av sin energi på att vara missnöjd över. Det är en del av vår kultur lika självklart som att hjälpa varandra när det är svårt är en del av den afrikanska kulturen i Nairobi. Vi kanske inte kan förstå varandra fullt ut, men vi kan faktiskt mötas på lika villkor. För det man ger får man, oftast, tillbaka. Det märkte jag också, den där eftermiddagen i Nairobi. Missförstå mig rätt nu, för det jag försöker få fram saknar allt vad kontenta heter. Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte ifrån våra gemensamheter, inte heller de faktorer som skiljer oss åt. Beroende på hur man väljer att se på det kan vi vara lika - eller totalt olika. Allting är relativt säger man ju och jag konstaterar, som så ofta, att det är sant. När jag sta
rtar min ipod och stoppar in lurarna är det lagom för att höra Bono skråla ”We’re one but we’re not the same” på högsta volym. Också sant. Med de orden fortfarande ringande i öronen dör min tysta, inre reflexion ut, utan kontenta. Men jag är lite gladare resten av vägen hem, precis som alltid efter en stunds flykt bland minnena.

Kenya. Jag är här nu. Ibland glömms det bort mellan skolböcker och frukostmackor som hör internatlivet till. Men det är faktiskt här vi är. Det är alldeles fantastiskt när man inser det. Men det kommer inte av sig själv, konstigt nog, det krävs tankeverksamhet varenda morgon för att man ska fatta. Jag får nyoa mig själv i armarna fler gånger i veckan och verkligen stirra på palmerna utanför förnstret för att se att de är där. Annars skulle man lätt kunna glida runt här inne på internatet utan att uppleva särskilt mycket alls. Repeatrepeat skulle man kunna säga om det. Det är upp till oss hur mycket vi vill få ut av det här halvåret.

Nu ska jag gå och simma några längder i poolen med Emma och Sara, vi har startat upp ett nytt träningsprojekt! Idag ska vi öva på att dyka, hahaha. Hoppas att alla andra råkar vara inne på sina rum och inte titta ut genom fönstrena för det lär inte bli särskilt graciöst :p Sen blir det internatmat och plugg, förhoppningsvis tar det inte hela natten den här gången...
Nu ropar Änders, dags att hoppa i poolen då. Wish me luck hehe.
PÖSS så länge

LovisaMatilda