Secondfloorliving

Jag och Diana pa New-life-home, ett barnhem med mestadels HIV-positiva barn.
Vi var dar pa ulandspraktik och myste forra veckan

Moi-day. Idag efter brunchen åkte vi down town några stycken för att gå en sväng på den omtalade tyg-gatan, eller biasahra street som den heter. Vi kom dit men insåg snabbt att allt var stängt dagen till ära så vi ägnade några timmar åt att traska runt i stadskärnan under stekande sol och se oss omkring istället. Lika uttittade som vanligt, men man börjar vänja sig vid att sticka ut ur mängden. När några av tjejerna var inne i en liten masaimarknadsby stod jag och Isabelle lutade mot en mur en bit bort och väntade. Bara stod där, och betraktade allt som hände runtomkring. Jag skulle kunnat stå sa flera timmar och bara titta, man ser så sjukt mycket om man bara öppnar ögonen lite. Det är otroliga klasskillander i Kenya, det är helt ofattbart innan man sett det själv. Rikaste rika och fattiga går på samma gator med totalt olika förutsättningar för ett bra liv... Och sen har vi oss på sidan av, vita, rika turister som går runt och viftar med en normal kenyans månadslön när vi ska betala vårt fika. Det blir så svårt att koppla ihop allt. Vad vi än gör kommer vi att sticka ut ur mängden, det sitter liksom i hudfärgen. Och sen ar de så otroligt på hela tiden, man blir lite avtrubbad tillslut.

I sverige är allting ungefär likadant men här är ingenting så. Allting är föränderligt och svårt att förutsäga. Man vet inte riktigt vart man hamnar när man kliver på en buss, man vet inte riktigt vad de säger när kiswahili och engelska blandas och man förväntas förstå utan vidare. Nothing is certain. Men det är det som är spännande också.

Efter en stunds planlöst drivande (vilket man förövrigt kan bli arresterad för, lösdriveri....) satte vi oss och fikade. Jag, Asker och några till tog efter en stunds förvirrat kart-turistande en buss hem mot Karen, som är området där swe-school ligger, och Nakumatt Junction. Änders och Em med flera vandrade vidare och nu är de på teaterföreställning. Jag sitter ensam i zebrarummet och är lite glad för att internet fungerar, jag har precis läst några bloggar och insett än en gång hur jag verkligen inte hänger med för fem öre i vad som händer där hemma. Vilket iochförsig är otroligt skönt, men samtidigt förvirrande när man plötsligt får en liten inblick i vad ni har för er, då och då. Livet som vi lever här känns på något sätt lite "för bra för att vara sant", men man kan inte leva på två ställen, så jag väljer att försöka leva här och nu och hoppas att allt annat ar bra, utan att egentligen veta sa mycket om det.

En sak som jag har tänkt på, på tal om ingenting, är ords betydelse. Hur ett ord för mig kan betyda något helt annat för en jämnårig här i kenya. Till exempel "det löser sig". Det tänker jag väldigt ofta, och det beror på att det oftast gör det för mig på ett eller annat sätt. Men för en artonårig tjej i Nairobi är "det löser sig" inte säkert nog. För det löser sig inte alltid, hon ser människor och drömmar krossas omkring sig. Varje dag. Utbildning för mig är inte samma sak som utbildning för dem. Dyrt för mig är inte samma sak som dyrt för dem. På så vis skiljer vi oss åt, och ändå är vi så lika, vi har drömmar och vi har mål, men totalt olika sätt för att ta oss dit. Olika vägar att vandra, olika saker att se, inse och leva med. En tanke.

Mer än halva internatet har idag legat och guppat i poolen, det är dykcert på gång. Några dagars teori och dyk här och några dagar i Mombasa, sen ska de ha sina certifikat. Gustaf och Melkan bland andra. Ikväll blir det chill, girls-night-in har jag hört ryktas om. Och imorgon kväll är det utgang pa ingang, da ska vi tillbaks till blue times! Nu ska jag sluta "slösa bort" min tid, och försöka minska mitt BERG av plugg en liten aning. Wish me luck. Ehm...
Kwaheri sålänge. Puss L!