Allt.

Tänkte att jag skulle berätta vad som har hänt. Även fast det nästan inte går, jag hittar inte rätt ord. Jag började skriva, raderade allt, börajde om och raderade allt igen. Men jag orkar inte ringa till alla så jag försöker.
Igår skulle vi, som ganska många vet, ha åkt till Kenya för ett halvårs plugg och boende på Svenska Skolan I Nairobi. Egentligen skulle vi ha åkt den femte januari, men på grund av oroligheterna, protesterna och dödsfallen efter valet tivngades vi skjuta upp resan två veckor. Dessa två veckor går inte att beskriva. Jag har nog aldrig varit med om något så påfrestande som att gå i skolan här, men samtidigt vara tvungen att fortsätta planera, packa, tänka på och drömma om Kenya, trots att vi inte visste om vi skulle komma iväg överhuvudtaget. Tusen frågor från alla, och jag kan inte klandra dem som ville fråga, men hur svarar man om man inte har svaret själv?
I två veckors tid har vi levt i total ovisshet, ska vi åka eller stanna, åka eller stanna? Jag har varit närvarande i skolan rent fysiskt, men mina tankar har varit på vift hela tiden. Jag har aldrig någoinsin följt nyhetsrapporteringen från ett land som jag har följt varje litet ord som kommit från Kenya nu. Ena stunden har jag varit jätteglad, positiv och hoppfull för att fem sekunder senare bryta ihop. ett nervvrak. Utåt sett har jag försökt le och låta saker flyta som vanligt, men innuti har jag nog aldrig gått igenom en jobbigare period än den som har varit den senaste månaden.

Två dagar innan det nya avresedatumet visste vi fortfarande inte om vi skulle åka eller inte.
Men vi tömmde skåpen för andra gången, sa hejdå till alla för andra gången osv.... Det kändes nästan som att allt gick i en dålig repris, och det var otroligt jobbigt. Jag menar det skulle ha varit hemskt att säga hejdå till alla inför ett halvårs tid ifrån varandra utan att ha allt detta hängande över sig. Förberedelserna började bli klara. Det som var kvar var att fatta beslutet, vilket jag gjorde tillsammans med mina föräldrar (efter stora våndor) sista morgonen hemma. Tillslut hade vi äntligen bestämt att vi skulle åka, detta beslut togs mindre än ett dygn innan avresan. Jag vågade knappt tro på att det äntligen var bestämt, efter de två evighetsveckorna i ovisshhet. Jag tänkte att "nu kan inget mer gå snett" och började fixa det sista, men fler saker skulle gå snett innan dagen var slut. Vi fick ett mail som sa att vi inte får med oss någon skolpeng när det är såhär ostabilt i landet, detta trots att vår rektor skickat ett annat mail samma morgon och sagt att vi får skolpengen! Det mailet skickades så sent, att vi inte hann avboka biljetterna. Hela anledingen till att vi kunde fatta beslutet så sent som sista morgonen berodde ju på att vi visste att vi hade skolpengen och att det var upp till varje familj att fatta beslutet. Och när våra föräldrar gett oss klartecken, då kommer någon annan och tar allt ansvar ifrån dom, och fattar beslut som gör att de beslut vi tog inte är något värt.
Utan skolpengen, ingen resa. Att få ett sånnt besked mindre än ett dygn innan avresan..., jag trodde inte att det var sant! Men det var det.

Det är så mycket runt detta projekt som har blivit otroligt dåligt och oproffesoinellt skött.
Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på när jag anmälde mitt intresse i början av höstterminen. Samtidigt är läget i Kenya inget vi råder över.
Jag undrar bara hur mycket otur samma människor kan ha, på samma gång.
Och just nu vet jag vet inte ens om jag orkar eller vågar hoppas på ett "tredje gången gillt" efter alla turer fram och tillbaka i den här frågan. Det kan bli så att vi tömmer skåpen en tredje gång om några veckor, säger hejdå en tredje gång. Jag längtar fortfarande dit. Vi har kämpat så mycket, om det skulle bli av tror jag att det kommer vara värt allt. Men jag tänker inte hoppas för mycket. För om det inte blir av måste jag orka vara här hemma, ställa om till det vanliga. Och det går inte att göra bådeoch på samma gång, har jag märkt.

Jag vet inte om jag har uttryckt mig rätt, eller om någon förstår.
Det blir väl till att bära tillbaks böckerna till skolan på måndag eller tisdag.
Hur det ska gå till vet jag inte, men allt brukar lösa sig.
Och just det, Om du har läst det här behöver du inte fråga. tack.