What used to be a fact still is one

Jag kan aldrig vara ledsen och sådär riktigt superdeppad särskilt länge åt gången, har jag märkt. Inte den här gången heller. Någonstans, ibland längst in, men någonstans finns alltid den där positiva lilla rösten som rabblar upp alla ljusa sätt att se på saken.
Och just nu känner mig positivare än på länge.
Kanske för att pressen har släppt, oavsett hur det blir nu så känns det som att det kommer att bli helt okej.
Jag har mått bättre, men jag mår inte dåligt, bra mycket mer åt bra-hållet, och det gick hyfsat att komma tillbaka till skolan.

Vi ligger lite efter i alla ämnen såklart, men det är ju inte som att vi aldrig har tagit ikapp lite efterliggande förrut. Det löser sig med tiden, bara man vill.
Och jag vill. (iallafall just nu, haha, får väl se om jag känner likadant om en vecka när jag sitter begravd bland böckerna...)
Dessutom känns det som att våren är påväg! (Jag vet att man inte borde vara glad för att naturen har blivit helt skev och årstiderna kommer i fel månad, vilket kan ses som ett tecken på att saker är allvarligt fel, men jag kan inte låta bli att bli glad när jag tänker på att man snart slipper den svenska skitvintern).
Förut brukade jag alltid säga, när någon frågade, att jag tycker lika mycket om alla årstiderna, att alla är bra på sitt sätt, men det är inte sant. Jag tycker mycket mindre bra om vintern jämfört med våren och sommaren! Sol! Ljus! Värme! Inga dunjackor! Längtar.

... Jag trampade på ett örhänge igår, lagom onödigt, men sant, och det gör redigt ont nu. Som ett häftstift, fast tjockare, längre och utan vass spets. Och det klantigaste är att jag själv la det med spetsen uppåt, i min trapp! Snacka om att få skylla sig själv, überklantigt ;)
Så jag är lite halvhalt, men jag har vanan inne sen i sommras, haha.
Tror dock inte att denna haltning kommer att bli lika långvarig som senaste...

Förra haltningens orsak... Inte på långa vägar lika illa denna gång ;)
Tack för det, jag saknar't inte.

Ändersson & me, keep smilin'!

GodNatt.