Living is easy with eyes closed

Killarna vann matchen med 1-0, tro det eller ej! Första vinsten på fyra år. Matchen spelades på Indiska skolans område, värsta palatset. Regnet öste ner konstant från start till sista avblåsningen och vi tappra supportrar stod och huttrade i den rödbruna geggan på sidan och sjöng kampsånger. Mikaela och Julia (sthlmare) gjorde om en AIK-sång som vi sjöng om och om igen tills vi blev alldeles hesa.

'Vi är gul och blå
tillsammans är vi sweeeedisch school
Vi är överallt
och krigar för vårt lag
och vi går rakt in i striden'

Jag, en av Axlarna (det finns tre) och Änders gick runt/hoppade på stället/satt och sjöng med så gott vi kunde, tillslut var vi helt genomblöta och väldigt kalla, det regnade konstant med en och annan åskknall. Men det var värt det, vi vann ju! Och vi fick några riktigt fina regnbilder också. Det som är lite synd är att killarna spelar sin liga nu på hösten och tjejerna inte förrns på våren och då är ju jag enligt planerna inte här. Men ingenting är väl helt spikat...

När vi satte oss i minibussen hem tog det tre timmar innan vi kom tillbaka hit. Vägarna var helt igenkorkade av bilköer och regnet fortsatte att falla. Inne i bussen ångade det orentligt av alla genomblöta, svettiga killar och tillsut regnade det inne i bussen också när vattendropparna kondenserade. Vi satt och sjöng och försökte fördriva tiden, hungern och glömma att vi var helt dyngsura och förkylda. Det var riktigt gött att äta när vi kom tillbaka hit tillsist och ta en varm dusch, nu hänger typ hälften av mina kläder på tork, jag lyckas alltid gå ut just då det plötsligt svartnar och börjar regna. Men jag börjar känna igen symtomen, känna när det ligger i luften. Tropiska regn är i en helt annan liga än våra vanliga svenska.

Varje gång det regnar, och det har det gjort nästan varje dag på eftermiddagen de senaste dagarna, så tänker jag på alla de mäniskor här runt knuten som inte har tak över huvudet, och om de har det, ett plåttak som vattenmassorna strömmar rakt igenom och drar med sig all skit rakt in i det de kallar sina hem. Så ofattbart många. Vi är så otroligt lyckligt lottade, och vi påminns om det varje dag. Nu ska jag plugga, eftersom att vi missade dagens "läxis" på vår lilla tripp och Änders ska skypa med sina päron. Stay tuned!

Lala salama!/ Lovisa (och Änders lite)