WHEN MUSIC HITS YOU, YOU FEEL NO PAIN

Idag skulle vi ha åkt till slummen för första gången.
Till Kibera. Ingen vet exakt hur många människor som finns och lever sina liv här, men man uppsakattar det till ca. 1 miljon. 1 000 000 människor på en yta jämförbar med en golfbana.
Det är inget som man planerat, det har bara växt fram för att människor har behövt tak över huvudet, någonstans att bo och gemenskap. Plåttak, plastboxar, kartong, allt används för att försöka lappa ihop de trasiga väggarna och hålla kyla, smuts och regn ute så gott det går.
Kibera är ett av de ställen vi kan välja att utföra vårt volontärarbete/praktik på. Vi skulle ha åkt dit idag för att få en uppfattning och gå runt i området men pga de senaste dagarnas eftermiddagsskurar har marken blivit ännu lerigare och sörjigare än vad den redan var, och gjort det nästintill omöjligt att ta sig fram på de smala gångarna mellan "husen". Nu blir det uppskjutet till nästa vecka, så vi kan fortsätta att omedvetet låta bli att tänka på det, låta bli att se dem som människor och att detta är deras liv och hela deras verklighet, men någon gång kommer vi att behöva ta tag i det och se sanningen. Det går inte att blunda förevigt nu när vi är här. Att våga ta in, som änders skrev, kommer bli en av de största utmaningarna. Det kommer att bli tufft och det kommer att kännas väldigt "krockande" att vi å ena sidan ska ha roligt, gå ut och göra kul grejer för vår egen skull och å andra sidan sätta oss in i detta totalt främmande, uppröraande och extremfattiga liv, men jag är säker på att det också kommer att vara otroligt givande och utvecklande.

Ikväll ska vi ut för första gången, och efter 3 väldigt isolerade veckor på internatet går det inte att att miste på allas entusiasm och pepp. Vi är några stycken som ska käka på etiopisk resaturang först, sedan strålar vi samman med de andra på Casablanca som är kvällens huvuddestination. Internatlivet är perfekt för förbredelser,det finns alltid någon som har en väska att låna ut eller en sjal i rätt färg. Som att ha en massa syskon liksom. Plus att allting blir mycket roligare när man gör det tillsammans. (Sen måste man ju självklart ta tid för sig själv också, vi går redan varandra på nerverna titt som tätt, men that's life).
Jag har kommit på att detta med rutiner passar mig väldigt bra, att vi äter frukost varje morgon innan vi går över gården till skolbyggnaden, att vi har "läxis" mellan den och den tiden... för även om man inte pluggar just då, eller fikar samtidigt som de andra så gör det ändå att man känner en slags trygghetskänsla, eller inte trygghet men jag vet inte hur jag ska beskriva den... som att man får tid till det man måste ta sig tid till liksom. Det är rätt skönt. Sen får vi se om jag tycker likadant om några månader haha. Det finns en gräns för allt liksom.
Förkylningen har gått från stadiet täppt-hostig-och-matt-i-kroppen till extremt-hes-och-snorig-men-i-övrigt-piggare, vilket jag ändå ser som en positiv utveckling även fast det låter mycket värre. Jag kan absolut inte sjunga en enda ton, vilket är det som brukar göra mig mest nedstämd vid sjukdom. Att jag tappar förmågan att göra det jag tycker om mest. Men jag har iallafall inte feber, vilket är tur för då skulle jag inte kunna hänga med ut ikväll, och det har jag längtat efter.

Vi hade bara en enda lektion idag och nu börjar alla planera inför kvällen. Vissa ska till yaya, ett större shoppingcenter i närheten, andra ska till Toy-market där det finns mycket secondhand och annat till billiga priser och andra ska väl traska bort till Juction, men det är så vardagligt så det räknas nästan inte. Jag funderar på att stanna här och äta halstabletter så att jag orkar ikväll. Både Douglas och Axel har skänkt mig resterna av sina mediciner som de använde när de var sjuka innan. Sweet. Nu ska jag kila iallafall, änders höll på och skrev ett till inlägg förrut men internet la av när hon kommit halvägs. Konstigt hur van man är med det nu. This is africa for sure. Helt acklimatiserade är vi väl inte än, men internatanpassade? Svar ja.
Dagens kiswahili: Habari ya jioni (GOODEVENING)