Rien de nouvelle sous le soleil?

[Detta skrev jag igår, söndag, men då hade jag inte möjlighet att ladda upp det... så jag gör det nu iställlet. Let's pretend that it's sunday ;)]

Söndag.
Alltis lika segt, skevt och välbehövt. Vad skulle man göra utan denna mellandag fylld av trötthet, läxor som man skjutit upp under hela veckan och tänkt det-hinner-jag-göra-på-söndag, ignorerande den lilla rösten i huvudet som ropar ”du är alltid jättetrött på söndagar och kommer inte få något gjort”. Samma sak varje vecka. Om jag inte visste att det var söndag (av nån konstig anledning) så skulle jag lätt kunna lista ut det bara genom aktivitetsnivån och tystnaden på internatet. Det är lugnt med andra ord. Men söndagar är ett bra tillfälle att kila in i sitt eget rum, stänga till dörren med namnskylten utåt, sätta på lite musik och ägna några timmar åt sig själv och sina tankar. För sånnt behöver man också, det är lätt att missa dom där timmarna här, har jag märkt. Det är så lätt att bara umgås, skratta, och vara social, hela tiden. Men självtid är fint, och behövs det också. Och om man aldrig hade tråkigt skulle det roliga inte vara roligt längre, som man ju brukar säga. Så söndagar är okej. Tristessens dag.
En grej som jag gärna skulle vilja göra är att ladda upp en massa bilder så att ni fick se hur otroligt fint det är här, där vi bor. Och se lite mer vad vi gör… Men det tar så sjukt lång tid så jag låter det alltid bli ett senare projekt. Någon dag, när jag verkligen inte har mycket för mig, och hittar internet. Då!

Nu sitter jag här igen i alla fall, och försöker trycka in några ord på skärmen, något som ska få er att förstå någon liten del av det jag vill förklara och berätta om. Det är inte lätt. Särskilt inte när det går en vecka i übertempo, och sen ska jag plötsligt berätta allt som hänt under den veckan. Ibland har inte mycket hänt som jag ser det, men jämfört med vad ni gör har det ju det. Sånnt som börjar bli vardag för mig, är fortfarande oförståeliga äventyrshandlingar för er, eftersom att jag fortfarande inte har lyckats förklara. Kanske eftersom att det är detaljerna som bygger helheten, och vi har varit rätt lousy på att ge er detaljer. Isabell sa att hon skulle göra en lista när det har gått tre månader och skriva upp alla saker hon inte har gjort på 90 dagar.
Det kan bli en lång lista. Vi har tex inte:

Gått på en asfalterad trottoar
Sett några rödljus…
Handlat utan att försöka pruta (nakumatt räknas inte dock)
Dammsugit (vi sopar)
Packat ner varorna när vi har handlat (det är ett yrke)
Kollat på tv
Ätit knäckebröd (och en massa annat som inte finns här, såklart)
Druckit vatten ur kranen
Gått ut själva efter sju och mörkrets inbrott
Levt i fler rum än ett; det vi pluggar, hänger, klär på oss, skrattar, och förvarar alla våra ägodelar i.

Skulle som sagt kunna fortsätta ett bra tag till. Det är ett annorlunda liv, internatlivet. Men det har otroligt många fördelar, och jag älskar de flesta aspekterna av det.

I fredags var vi ute på våra riktiga u-landsprakitkplatser själva för första gången.
Ayany School i Kibera har jag valt. Det är jag, Sara Asker och Aksel som ska vara där ett par gånger, men aksel var inte med denna gången för han hade fotbollsmatch minsan. Så det var jag och sara som traskade in genom grindarna tillsammans. Det är en stor statlig primary school med flera tusen elever. Klasserna är stora, uppemot 50-60 elever på en lärare och det är trångt i träbänkarna. Principal’s kontor består av ett skrivbord i hörnet av ett rum som också är bibliotek. Det märks att han, George, är stolt över skolan och vad man har lyckas åstakomma. Han är också mycket positiv till utbyten av den sort vi gör nu, nästa gång ska vi vara med i klassrummen och även undervisa lite själva. Det ska bli väldigt spännande!

Denna gången hade det precis varit föräldramöte och de flesta eleverna hade redan gått hem när vi kom vid två-tiden, men ett tjugotal av de äldsta eleverna, 13-15 yrs, stannade kvar och visade oss runt på skolområdet och berättade om sig själva, om skolan och frågade oss saker. Ännu ett möte med elever, det är lika givande varje gång. För ju fler gånger man försöker förklara allt det där som är så svårt att förklara och förstå, och själv förstå allt det där som är så svårt att ta in och begripa, så blir man lite bättre på det. Man känner igen sig i resonemangen, vet lite mer hur reaktionerna blir.
Vi stannade där en lång stund och bara pratade. På alla väggar är budskap och motton skrivna med stora bokstäver, ackompanjerade av bilder i klara färger.
En vägg beskriver hur HIV/aids sprids. En annan hur man blir sjuk av att dricka smutsigt vatten. En vägg kallas math-corner, där finns alla matematiska storheter tecknade på logiskt, pedagogiskt vis. Ett annat hörn av skolområdet kallas social-sience, där har en sten målats som nairobis karta, en annan som kenyas.
Jag tänkte lite på det, att många av dessa barn aldrig kommer utanför Kibera. De lever alla sina minuter på samma labyrintmässigt uppbyggda plåthusområde.
De kan tänka sig hela Nairobi. De kan tänka sig hela Kenya, för många kommer från andra delar av landet. Men kan de tänka sig Sverige? Jag tror inte det.
Lika lite som vi kunde föreställa oss Kenya korrekt innan vi kom hit, lika lite måste de kunna se Sverige framför sig. Vissa saker kan inte förklaras med ordens hjälp.


”Är majoriteten av sveriges folk rika eller fattiga?”
”Äter ni majs? Vi äter majs varje dag”
”ja vi äter också majs, men inte så mycket som ni”

”vilken föda överlever mest människor på i Sverige?”
”Jag vet inte riktigt, potatis kanske”
”Potatis?! Hahah”
”Människorna i Sverige är så rika, de kan välja vad de vill äta, så alla äter väldigt olika saker…. Samtalet dör ut.

”Har du träffat george Bush?”
”Nej det har jag inte gjort”
”stödjer du Obama?”
”Jag vet inte riktigt om jag stödjer någon”
”Ska du rösta på honom?”
”Nej, jag får inte rösta, jag är ju från Sverige och han försöker bli president i USA. Kenyaner får ju inte rösta i det valet, inte jag heller. De som bor i USA får göra det. Vi kan bara vänta på reslutatet, eller hur?”

”Vilken är din favoritsport?”
”Fotboll gillar jag”
”Kan du ta med en boll till oss?”
”Jag ska försöka”

”Kan du betala så att jag kan komma till Sverige?”
”Jag tror inte att det går… det är väldigt dyrt…”

Några exempel på konversationer... Fast det är svårt att minnas exakt vad vi sa, och egentligen är det inte det som är det viktigaste heller. De är väldigt duktiga på att förstå och prata engelska, även små barn, men jag undrar hur mycket de förstår av det som snurrar i mitt huvud när vi talar med varandra.

Efter en stund gick vi ut i Kibera och de visade oss runt mellan sophögar, plåtbutiker, hus och människor. Alla dessa människor.Vi gick till Power-Women-Group och strålade samman med några av de andra från svenska skolan.
Innan vi skiljdes från eleverna sa vi hejdå och vi ses nästa vecka då och ta hand om er så länge. Sen klev vi på Swedish School bussen och slussades hem, in innanför murarna till vår svenska bubbla igen. Sådant är vårt liv.
Det är som två nya världar när man kommer hit.
En innanför murarna- och en utanför. Internatilivet och Kenya. Jag skulle inte vilja vara utan någon av dem, det är kombinationen som gör det.

Helgen då…Ja det var party för hela slanten, alla var taggade för att gå ut i Nairobi efter veckan på kusten. Det var halloweenparty x 2 som stod på tapeten.
I fredags var vi på en fest, man fick billigare inträde om man var utklädd, så vi var sjävklart utspökade till max innan vi gav oss iväg dit. Det var mycket ungdomar där från ISK och andra internationella skolor, bra drag.
Sen igår var det samma sak, fast på ett annat ställe, då var det angel/devil tema så vi tog en matato till Toymarket på eftermiddagen och köpte varsitt sidennattlinne för en billig peng (efter en stunds prutande). Sen lockade vi håren och knöt om ett litet guldband. Voilá! Kvällen var kanske inte så rolig egentligen, för det var i princip bara vi där, i vanlig ordning. Men jag hade kul ändå, jag antar att det blir vad man gör det till. ;) Kul grej igår vid middagen:

Linnea: Kostar det någonting att komma in?
Isabelle: Nä, bara om man kommer efter elva

Haha, sjukt internt. Som att vi någonsin skulle komma efter elva liksom..?

Det är en av de saker som är riktigt tråkiga med internatreglerna. Och det är ur säkrhetssynpunkt, vilket såklart är förståerligt, men ändå.
Vi måste alltid åka hem 00:3o. Alltid. Och i och med att de flesta ”normala” människor som inte lever på ett internat kommer runt tolv, så har vi ca en halvtimme per utekväll som är riktigt rolig. Den där sista halvtimmen innan vi måste leta på varandra i mängden och dra, och då vill man inte gå. Istället åker vi ut tidigare istället, för att kompensera liksom, och det funkar om man går ut och äter, eller gör något annat innan. Om man åker direkt till utestället kan det bli rätt långdraget om inte alla är pepp…I fredags höll det egentligen på till 6 A.M, stora affischer, men vi åkte hem-halv ett-såklart.
Och att vi skulle åka dit efter elva, finns inte på kartan.
Så inget inträde för oss alltså :p

---

På toymarket stöter man alltid ihop med så mycket folk. Det är trångt, svettigt och kenyanskt. Vissa saker man ser skär verkligen djupt i hjärtat, särskilt när det har med barn att göra. Det finns så otroligt många fattiga människor, det hemska är att det är så många att man nästan inte klarar att se dem som individer utan mer som en fattig massa. Ett fattigt barn hit, ett undernärt barn dit. De är så många och man känner sig så otillräcklig. Man vill hjälpa, men vet inte hur. Om jag köper mat till ett barn, så har han ändå ingen mat imorgon. Och hans bror som sitter bredvid har inte heller någon…
När det kommer fram ett litet barn med trasiga kläder och klänger sig fast vid dig, följer dig som ett plåster och mässar med sin späda röst
”How are you madam? Buy food?”
“How are you madam? I’m hungry. Buy food?”

Vad gör man då?

Springer några steg, svänger in på en ny gång mellan trasig plast och europeiska secondhand-kläder, bara för att möta ett annat barn, eller en berusad gammal man, eller en hög präst som springer runt och skriker med bibeln i handen. Så många livsöden, så liten yta. Det är svårt att sätta ord på komplexa känslor.

Matato är en annan sak som jag inte har berättat om, väl?Det är små bussar, som man kan hoppa på och av, lite som man vill, för några shilling. Bara man håller hårt i väskan brukar det gå bra, men det är lite av ett äventyr varje gång.
Man ställer sig vid vägkanten, sen är det bara att vänta och vinka lite. Om man blir sedd, och det finns plats, får man vara kvick med att hoppa bak några steg när de med en snabb sväng saktar in på den plats man nyss stod, och sen är det bara att knöka sig in mellan svettiga kenyaner och hoppas att man kommer dit man vill.
När man ska gå av får man ropa till, och sen hoppa ut snabbt innan mataton kör vidare mot nya mål på de vältrafikerade vägarna.

Korsa vägar är fortfarande något jag har svårt för även om jag har blivit mycket bättre på det. Några övergångställen finns inte så långt ögat når. Problemet är klassiskt; Jag påbörjar min övergång lite halvhjärtat och ändrar mig precis på mitten, min hjärna ger min kropp två order på samma gång, spring över och stanna och vänta, vilket leder till en tjusig överslagshandling; jag stannar och viftar lite med armarna mitt i vägen. Haha, det är inte klokt vad jag är dålig på det.
Man måste vara bestämd lollo, säger de till mig, nu går jag över tänker man, och sen gör man det. Men så lätt är det inte. Det gäller dock att inte visa sin rädsla utan bara köra på, har jag märkt. Och jag har faktiskt utvecklat en teknik som funkar numera. Jag tror det har att göra med den bilrädsla jag hade när jag var mindre.
Då vågade jag knappt cykla över vägen om man såg en bil vid horisonten. Jag var tvungen att vara helt säker på att jag skulle hinna över utan att bli överkörd.
Bilarna är ju överallt, det är liksom meningen att jag ska gå emellan dem.
Stå lite nonchalant mitt emellan ”filerna” och sedan gå över nästa del av gatan. Lugnt och metodiskt. Det vore lättare om det alltid var likadant bara, men trafiken är inte direkt beräknelig. Man kan inte lite på att den ska vara som man tror, precis som med allt annat här. Men det är en del av charmen. För hur kul blir det om allt alltid är som man tror, och man bara gör saker som man redan vet att man kan?

En annan sak jag vill säga, nu när jag ändå håller på, är: njut av den friska luften! Gå ut, ta ett andetag, och tänk på alla människor i Nairobi (inklusive mig) som lever under ett moln av avgaser, smuts och damm från de jordiga vägarna.Man tar en dusch och känner sig fräsch i… fem minuter? Sen går man ut utanför murarna och blir smutsig igen. Så njut av den friska luften som faktiskt finns i Sverige, det ska jag göra när jag kommer hem till er.Nu ska jag verkligen inte skriva mer idag, jösses vad långt det blev.
Söndagen fortsätter.

Inom en snar framtid kommer jag och Änders att sätta oss och svara på de mest frågade frågorna som vi får om vårt liv här. Det är inte det att vi inte har velat svara tidigare, men internet ni vet… och sen är det ju det här med tid, är det verkligen framför en dataskärm tänkandes på sverige man vill spendera sina räknade kenyanska dagar? (Eh nej.)
Men i alla fall, nu har vi kommit på att vi kan svara en gång för alla, så kan den som vill gå hit och läsa svaren :)
Så håll utkik, FAQ med oss är up an comming alltså.
Take care tills vi hörs igen. Är det snö föresten? Vänligen svara den som känner sig manad. Asante sana/

Lulu

Och by the way, Änders hälsar till er alla, är jag nästan säker på. Hon är med Gustaf och några fler på ett glasbruk där de sysslar med återvinning. Jag ska sova lite nu. Kwaheri!