Världen, det är där
Jag bor
Just nu
Så var vi tillbaka på internatet igen. När vi svängde in på Ngong road kändes det verkligen som att komma hem. Den där känslan i magen när man känner igen sig och vet att man snart kommer att vara på den plats som man hör hemma på. Sin säng. Hemma är här för mig nuförtiden. Nairobi har blivit hemma.
Resan tog allt som allt mer än 25 timmar. Bussproblem till att börja med, sen missade vi färgan till Mombasa från Diani beach. Jag har aldrig varit med om en så varm bussresa i hela mitt liv, jag började vakendrömma och höra låtsas konversationer i huvudet för att jag var så utmattad och varm. Änders berättade efteråt att jag sagt helt random grejjer till henne mellan sätena, helt tagna ur fel sammanhang, haha. Weird. Och sen fördröjdes tåget genom en sisådär sex timmas stillastående mitt ute i ingenstans på den kenyanska landsbyggden. Det roliga är att ingen av oss ens bryr sig om att reagera längre. Man är så van liksom, tid är inget bra sätt att mäta hur fort man kommer att komma dit man vill. Saker och ting tar den tid det tar, det enda man kan göra är att go with the flow, chilla och vänta på att något ska hända. För det gör det förr eller senare. Jag, Emma, Simone och Tove sov några timmar till fastklibbade på våra svettiga britsar i vår kupé. Nattåget var verkligen en upplevelse, både på dit- och hemvägen. Sjukt trångt, varmt och fuktigt i luften. Ju närmare kusten, desto klibbigare blev vi. Ett hål i golvet representerade toaletten, men det var faktiskt en av de fräschare public-toilets som vi har sett so far. Det finns mycket mycket värre exempel. Typ på vägen hem från masai mara..... no comments.
När det plingade i en klocka var det dags att åla sig fram genom de smala vagnskorridorerna till retsuarangvagnen och försöka få ett bord. Det var ungefär som att hoppa 30 år bakåt i tiden, tapeterna, porslinet, besticken, kenyanerna, allt kändes surreal. Som i en film ungefär. Äta lite, och sen åla tillbaka och försöka att hitta rätt vagn igen. På ditvägen fungerade inte elen så då satt vi där i mörkret, utanför fönstret susade den keyanska natten förbi. Det sägs att resan dit går fortare för då är det mer nerförsbackar, haha, det kan ge ett hum om vilken fart tåget höll. Lång resa, med andra ord. Det bästa man kunde göra var att sova och låta musiken spela i öronen tills batterierna tog slut.
Och hur var det då när vi kom fram? Helt makalöst vackert. Indiska ocenen några meter från våra hus. Pool utanför dörren. Vi bodde 8 eller 9 i varje hus, lagade vår egen mat och kom och gick i stort sett som vi ville, iallafall dagtid. Nattid hade vi innetider precis som här på internatet, men det var ändå en otroligt stor frihetskänsla att vara där. Sol, bad, vit strand, turkost hav... Underbart! En dag åkte vi på båttur, vi såg delfinerna simma, och snorklade bland koraller. De som tagit certifikat dök också. Sen åkte vi till en vacker ö, åt fisk och hade siesta vid en saltvattenspool. Kvällarna fylldes av strandfester med klänningen fladdrande i vinden och fötterna springandes i vattenbrynet, hoppandes för att undvika krabborna. Detta är ett höstlov som går rakt upp i topp på min lista iallafall. Jag har aldrig varit med om något liknande. Hej östersjön liksom? haha. Så märker man också att vi alla här på internatet har helt olika bakgrunder och upplevt helt olika saker tidigare. Men det är väldigt lärorikt. Det som är så speciellt, för alla, med allt som vi gör nu är just det, att vi gör allt tillsammans med 50 jämnåriga, på egen hand, inte med familj eller bara några vänner. Det är nytt för alla, oavsett hur många gånger man har badat i salta hav innan.
Jag bor
Just nu
Så var vi tillbaka på internatet igen. När vi svängde in på Ngong road kändes det verkligen som att komma hem. Den där känslan i magen när man känner igen sig och vet att man snart kommer att vara på den plats som man hör hemma på. Sin säng. Hemma är här för mig nuförtiden. Nairobi har blivit hemma.
Resan tog allt som allt mer än 25 timmar. Bussproblem till att börja med, sen missade vi färgan till Mombasa från Diani beach. Jag har aldrig varit med om en så varm bussresa i hela mitt liv, jag började vakendrömma och höra låtsas konversationer i huvudet för att jag var så utmattad och varm. Änders berättade efteråt att jag sagt helt random grejjer till henne mellan sätena, helt tagna ur fel sammanhang, haha. Weird. Och sen fördröjdes tåget genom en sisådär sex timmas stillastående mitt ute i ingenstans på den kenyanska landsbyggden. Det roliga är att ingen av oss ens bryr sig om att reagera längre. Man är så van liksom, tid är inget bra sätt att mäta hur fort man kommer att komma dit man vill. Saker och ting tar den tid det tar, det enda man kan göra är att go with the flow, chilla och vänta på att något ska hända. För det gör det förr eller senare. Jag, Emma, Simone och Tove sov några timmar till fastklibbade på våra svettiga britsar i vår kupé. Nattåget var verkligen en upplevelse, både på dit- och hemvägen. Sjukt trångt, varmt och fuktigt i luften. Ju närmare kusten, desto klibbigare blev vi. Ett hål i golvet representerade toaletten, men det var faktiskt en av de fräschare public-toilets som vi har sett so far. Det finns mycket mycket värre exempel. Typ på vägen hem från masai mara..... no comments.
När det plingade i en klocka var det dags att åla sig fram genom de smala vagnskorridorerna till retsuarangvagnen och försöka få ett bord. Det var ungefär som att hoppa 30 år bakåt i tiden, tapeterna, porslinet, besticken, kenyanerna, allt kändes surreal. Som i en film ungefär. Äta lite, och sen åla tillbaka och försöka att hitta rätt vagn igen. På ditvägen fungerade inte elen så då satt vi där i mörkret, utanför fönstret susade den keyanska natten förbi. Det sägs att resan dit går fortare för då är det mer nerförsbackar, haha, det kan ge ett hum om vilken fart tåget höll. Lång resa, med andra ord. Det bästa man kunde göra var att sova och låta musiken spela i öronen tills batterierna tog slut.
Och hur var det då när vi kom fram? Helt makalöst vackert. Indiska ocenen några meter från våra hus. Pool utanför dörren. Vi bodde 8 eller 9 i varje hus, lagade vår egen mat och kom och gick i stort sett som vi ville, iallafall dagtid. Nattid hade vi innetider precis som här på internatet, men det var ändå en otroligt stor frihetskänsla att vara där. Sol, bad, vit strand, turkost hav... Underbart! En dag åkte vi på båttur, vi såg delfinerna simma, och snorklade bland koraller. De som tagit certifikat dök också. Sen åkte vi till en vacker ö, åt fisk och hade siesta vid en saltvattenspool. Kvällarna fylldes av strandfester med klänningen fladdrande i vinden och fötterna springandes i vattenbrynet, hoppandes för att undvika krabborna. Detta är ett höstlov som går rakt upp i topp på min lista iallafall. Jag har aldrig varit med om något liknande. Hej östersjön liksom? haha. Så märker man också att vi alla här på internatet har helt olika bakgrunder och upplevt helt olika saker tidigare. Men det är väldigt lärorikt. Det som är så speciellt, för alla, med allt som vi gör nu är just det, att vi gör allt tillsammans med 50 jämnåriga, på egen hand, inte med familj eller bara några vänner. Det är nytt för alla, oavsett hur många gånger man har badat i salta hav innan.
Ändersbaby fyllde aderton år, så nu är vi lika gamla igen, och Malin min rumsgranne från sthlm fyllde 20 dagen efter, så vi slog på stort och firade dem båda två! Nu håller batterierna på att ta slut på min dator, jag har satt mig under ett träd utanför boardingen för att kunna få igång internet, men nackdelen med det är att man inte kan ha i laddningssladden. Så detta får bli en lam och skev avslutning, som vanligt. Det är svårt att få med allt man vill ha sagt, men vissa saker kanske inte behöver sägas heller. Denna söndag känns lugn och skön iallafall. Endel är ute och springer Nairobi maraton i detta nu, jag undrar hur det går för dem... 40 kilometer är inte fy skam, men de flesta går en mil. Det är iallafall perfekt spring-väder, mulet och inte jättevarmt. Nu ska jag traska bort till mitt rum. Får se om jag stöter på sköldpaddorna på vägen :)
Stay tuned vetja!
Polepole/
Lovisan
Stay tuned vetja!
Polepole/
Lovisan
2 kommentarer:
Roligt att prata med dig idag :) även om det bara var över datorn. Är så trött på mig själv att jag inte svarade när du ringde i lördags, så ring igen sööt!! Längtar efter att brevet ditt kommer fram :P Saknar dig med! pussokram /Belle
haha jag ringer igen nar jag har lyckats komma ihag att ga till vakterna och kopa pengar till telefonen igen. puss, saknar dig
Skicka en kommentar