Nairobi saturday

Lördag i Nairobi! Imorse fick vi sova ut ordentligt för första gången sen vi kom hit, mycket skönt. Det känns som att dagarna redan flyter ihop och att vi har varit här mycket längre än bara fem dagar. Varje dag är fullpackad med olika aktiviteter, anordnade och självvalda. Vi från örebro har redan satt vår prägel på "musikrummet" som finns bakom ett draperi i matsalen till exempel. Fint att det finns instrument, tror nog att vi skulle få lite musikabstinens annars. Änders ska idag få flytta in i sitt rum, looking forward to it! Fast lite litet är det, men mysigt ändå. Vi har varit och fikat och handlat diverse nödvändigheter på det närliggande centrumet, junction nakkomatt som bara ligger några hundra meter härifrån. När vi lämnar skolområdet signar vi ut och skriver ungefär vilken tid vi tänker komma tillbaks, bara en av alla säkerhetsåtgärder men det känns som att det behövs, särskilt såhär i början. Igår dansade vi afrikansk dans tillsammans med en kenyansk danslärare. Det var otroligt roligt och avslappnande, vi behöver dock öva lite på chake-andet haha, men det kommer :)
Vädret har varit ganska kallt på morgonarna med blivit varmare under dagen, och såfort solen tittar fram blir det jättevarmt på direkten. Man glömmer ibland att vi faktiskt är vid ekvatorn! Efter dansen hoppade vi i poolen, eller jag (Lovisa) gick i huttrande, men Änders hoppade (såklart). Nära skolområdet ligger ett stort slumoråde, Kibera, det största i Nairobi och människorna där är så otroligt fattiga. Änders, Ugglan, Melkan och John, en av våra nya bekantskaper, gick igår på en långpromenad och såg en massa människor. Från ett litet pyttestånd käkade de dom godaste bananerna hittils. Det är svårt, och det kommer att ta tid att förstå hur stora klasskillnader det verkligen finns här och hur mycket små saker som för oss är ingenting kan betyda för dessa människor som inte har nått alls och kämpar för mat varje dag.

Idag ska vi ha aktiviteter, lekar och korvgrillning med alla elever, småbarnen och även de holländska barnen som går här. Det kan bli blött har vi fått höra så det blir bikini och träningskläder på skulle jag tro. Sen har vi vår första tvätttid, tur att vi har gustaf och hans kunskaper i vår grupp haha.
IMorgon söndag ska vi åka ut på vår första utflykt till en stor nationalpark i närheten av mount kenya, det ska bli otroligt kul att se den riktiga kenyanska naturen och inte bara palmerna mellan husen och den röda jorden som vi ser här runt internatområdet.

Tillsist kan vi väl säga att vi trivs mer och mer för varje dag som går och lär känna alla lite bättre hela tiden. Men det är fortfarande namnluckor att fylla...
Nu har vi precis ätit brunch och står vid vårt numera klassiska trappräcke.
Ta hand om er så som vi tar hand om oss, så blir allt toppen!

Stay tuned, man vet aldrig när vi uppdaterar nästa gång...
PUSS! / Lovisa och Änders

Oh my god I can't believe it I've never been this far away from home

Idag är det torsdag och vi har varit i Kenya i ungefär 2 dygn. Vi överlevde hela den långa resan, allt gick förvånansvärt bra och vi kunde bara säga CHECK hela tiden, när våra delmål avklarades. Bagage check! London check! sömnlösa flygtimmar check! Nairboi check! Svenska skolan check! osv. osv. Alla intryck och tankar och möten är omöjliga att beskriva på ett rättvist sätt, det är lite för mycket att ta in på så kort tid. På internatet bor förutom vi 48 gymnasisiter till och alla verkar vara riktigt sköna typer. Våra rum är snart färdigrenoverade från att ha varit lärarbostäder tidigare, men det blir fint! Änders rum är dock fortfarande lite av ett renoveringsobjekt... Vi har varit på sightseeing i Nairbois kärna igår, trafiken är helt crazy men ingen hinner komma upp i några särskilt höga hastigheter så det går bra. Vänstertrafiken är dock lite förvirrande. Sammanfattningsvis kan man väl säga att absolut ingenting är som vanligt. Allting är nytt, annorlunda och väldigt spännande. Tillochmed en vanlig dusch blir ett äventyr innan man hittar knappen till varmvattenberedaren. Men vi trivs även fast vi inte riktigt har fattat att vi är här. Internet är det lite si och så med, just nu står vi med datorn placerad på ett strategiskt trappräcke, här finns nämligen en bra signalstyrka! haha. Nu ska vi gå och maila, när vi nu ändå är i farten och har fått lite saker att fungera. Aurevoir!
/ Lovisa och Änders

Bilder från skolan och området kommer när vi hinner (och hittar uppkoppling nästa gång...) PUSS!

Kenya it is!!!1

Imorron flyger vi. imorgonimorgonimorgon! Ja jösssses.

SEE Y'ALL ON THE OTHER SIDE!

Never say never

Hej dagens soundtrack! Här har vi vad jag tänker lyssna på denna dag, The embassy - state 08. klick.
Idag är det lördag och jag har redan hunnit gråta, skratta, bestämma något, ändra mig igen, duscha, äta och snart ska jag upp på staden med mor&syster. Ser ut att bli en händelserik dag minsan. Take care!

Plus cher, carissima, dearest!

Föresten! Mitt alla tiders favoritkassettband som har varit borttappat hur länge som helst har hastigt och lustigt kommit till rätta igen! Jag hittade det av en slump, överst i en låda som jag är säker på att jag letat i flera gånger förut. Du vet hur det är.
Jag gillar att se på det lite som ett gott tecken :) Det ordnar sig liksom. Förr eller senare ordnar det sig.

bild à moi, tysklandsfärjan, sommaren 2007

And if you were the ocean I'd learn to float

Sjukt. Det är vad det är just nu. Helt totalt obeskrivligt.
Alla tankar, alla känslor, allting som kommer tillbaka nu, som jag inte riktigt tillåtit mig själv att tänka på under tiden som passerat. Som jag gömmt bakom rädslan för att behöva bli besviken igen, antar jag.
Hur det var förra gången, hur det aldrig blev av, hur vi skrattade, hur vi grät, hur vi förberedde oss och hur vi sa hejdå om och om och om igen utan att någonsin komma iväg någonstans alls. Vi fastnade här en termin och en sommar, och såhär i efterhand kan man se att det på många sätt har lett till bra saker... Skrapsåren läkte och blev till erfarenheter och alla tankar, drömmar och förhoppningar lagarde vi någonstans långt bak i minnet, men ändå så nära att det skulle vara lätt att plocka fram dem när det var dags igen. Det kändes som vi hade en evighet framför oss tills dess, men vet du en hemlis?
...nu är det dags igen. Och denhär gången är det påriktigtpåriktigt.

lördag
söndag
och på måndag flyger vi
sjukt. 2 dagar kvar!

Idag sa vi hejdå till klassen som numera heter N3A och jag vet att dom kommer att klara sig galant utan oss men sakna dom lite kommer jag att göra iallafall. Eller mycket kanske. Den som lever får se som man säger.
Det känns som att hela den gångna veckan har blivit som en enda lång utsmetad hejdå-gröt med olika avsked och inövade artighetsfraser varje dag. Sista helgen är sparad till familjen. Och sen är det ju det här med packningen också.... ursch vad det är svårt! Har sån beslutsångest så det liknar inget, men jag försöker tänka att det blir bra vad jag än packar, bara vi kommer dit. Bara vi kommer fram. Bara vi kommer iväg. Fjärde gången gillt som änders sa.
This is it. This time I know it's the real thing.

Dagen då alla kramades

Nu är det så nära att man inte fattar någonting.
Ena stunden är man lugn som en filbunke, men ibland helt plötsligt drabbas man av någon sorts panik. Efter idag går jag mest runt och småler för mig själv, det rycker lite i kinderna och nu känner man att det inte är många dagar kvar.
Idag har vi varit en sväng i skolan, fixat och trixat med lite skolgrejor och kramats. Det obligatoriska kramandet, man säger samma sak om och om igen. Nu är det fjärde och sista gången gillt, äntligen!

Jag kommer sakna alla!
All kärlek

Det är bara det att...

...det är mindre än en vecka kvar till avfärden nu!!
Förövrigt liksom.

Idag har jag och Änders uträttat ärenden precis hela dagen.
Det finaste var kanske att vi hittade skor för 30 respektive 60 kronor på kupan.
Riktiga fynd. Vi hann med mycket annat också, bra dag!

Imorgon tänkte vi dyka upp i skolan på uppropet i aulan
och fixa lite andra saker när vi ändå är där,
resten av veckan tillägnas förberedelser och packning på heltid!
One week.

R.I.P.

Death in the family. En kär medlem av vår familj somnade stillsamt in igår.

Skruttis

1989 - 2008

Även fast jag sällan brydde mig om att lägga märke till henne så fanns hon ändå alltid där, tassade runt och jamade som en dinosaurie. Ett år äldre än mig, i alla år. Känns ändå bra att hon dog nu och inte sen när jag är i Kenya. Vila i frid Skruttan.

It´s all about bacon

- Jag döör!
- Ne gå och stek bacon!

Kan var den mest klockrena händelsen i dag, och jag tänker varför inte börja med ett riktigt skumt inlägg från min sida.
Det var någon gång under den extremt långa tennis semifinalen som jag och min syster utbytte dessa ord, jag stod för döendet.
Nu är det konstaterat att det är något fel på mig, för vem sjutton tittar på en 5 timmar lång tennismatch!? (när man inte ens tycker om sporten). Som tur är vann dom matchen och jag slapp att känna mig som en onödig sportnörd.

Dags att ta tag i mitt osportsliga liv och börja tänka Kenya!

Signerat Änders

DUD

En gång läste min vän änders en bok med den något underliga titeln "The dud avocado" vilket betyder ungefär (fick vi fram efter vissa efterforskningar) den odugliga avokadon, fiasko-avokadon eller något i den stilen. Den handlade iallafall om en crazy brud i Paris, eller om hon kom från New York... hon gillade iallafall inte sina föräldrar men hade en massa dekadenta kärleksproblem bland franska karlar. Iallafall; denna damen förde sig med rysligt tjusiga uttryck, blandade hejvildt mellan engelska och franska och droppade små språkliga skatter när man mist anade det. En gång i boken sa hon någonting i stil med tidlepums... vi satt i skolbiblioteket när änders läste upp detta stycke högt för mig, och jag lade det på minnet direkt, lite ordsamlingsaktigt sådär, ett tjusigt ord tänkte jag, och fint att säga också. Tidelpumtidelipumpidelday... och så trallades det vidare på det spåret :p Det är faktiskt en av anledningarna till att denna blogg fått heta tidelpum! (En av de andra är för att Pippi säger tiddelipom, vilket låter väldigt likt om man säger det lagom snabbt, och hon är ju råcool den bruden). Now you know.
Imorgon är det sista dagen på posten. Blandade känslor som alltid när någonting ska ta slut. Men mest känns det skönt att ha de åtta sommarjobbsveckorna bakom sig.
Imorgon blir postrundan värd, jag ska bara tänka sista gången, vid varje dörr, i varje trappuppgång, på varje gård, så går det kanon sen. Allt handlar nämligen om mental inställning har jag märkt. Idag var det höst i varberga. Isvindar och regndroppar. Men allt går!
tolv dagar kvar, förövrigt. Löken på laxen! haha. Aurevoir.

Tidelpums!

Om det blir som jag vill
vilket det blir ibland
så kommer inom en snar framtid min fina vän och snart rumsgranne i Nairobi, sweetsugaränders att börja skriva lite smått här tillsammans med mig! Det blir fantastique tror jag. Vi sitter just nu och försöker få någon slags rätsida på allt vi har kvar att göra och på allt som snurrar i huvvet. Om tolv dagar flyger vi, vilket är helt helt sjukt. Så länge som vi har väntat...
Snartsnart. Stay tuned för mer eller mindre intressanta ord från änders alltså!
Puss och fred!

Ändersss

Förövrigt lyssnar vi på bra musik.

sleeeeep

Med tanke på att jag ska gå upp klockan 05:00 imorgon igen borde jag verkligen sova mera på nätterna. Grejen är den att jag inte riktigt kan slappna av tillräckligt för att somna. Nu vet du det också. Hur trött jag än är finns det alltid tankar som rinner igenom skyddsväggarna, lite som spöken om man tror på sådanna.
Varje morgon är jag en sovande vaken
som tittar utan att se
äter utan att smaka
och tar sig iväg utan att sätta igång hjärnverksamheten mer än yttepyttelite sådär så att man precis klarar att cykla utan att ramla omkull. Rent reflexmässigt alltså. Allt går.

Tre dagar kvar på posten. Det är bara att härda och tänka på lönen, som någon sa. Sant I guess. Övertid är detsamma som överbetalning, inga större fel.


FÖRÖVRIGT: tretton dagar kvar nu, längtar gör jag! tankarna faller på plats.

Omduharettäpplevilldudeladetmedmig?

1) POSTEN ANFALLER! ja jösses.

2) Jag har upptäckt mycket om mina egna bristande sociala skills under dessa veckor, fasen vad jag är tafflig med folk jag inte känner... Det är som om grundskolan var tillbaka all over. Måste jobbas lite på helt klart. Talförmågan. Nu såhär sista veckan känner jag att det funkar och att jag vågar och då är det tre dagar kvar. Är det inte alltid så, att man hittar till det som är rätt först när allt precis ska ta slut?

3) Hur kommer det sig att så många flugor vill flyga in i min mun när jag cyklar? Är det mysigt därinne? Det kröp en tvestjärt på min hals på posten också. Tur att det var på mig och inte på någon annan kan man väl säga om det.

4) Mops.

Yellowshoes

I de här skorna skulle jag kunna dansa hela natten och hela dagen ända tills jag föll ihop i en lycklig lite hög. Eller också tills jag vrickade fötterna. Dancing in the night dnacing through the days! Det blir party.

Quotation.

There's one thing you have to remember about people and that is
that you always change you mind about them.

You said what's up I said I'd like you to be mine

Amélie.

Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain. Igårkväll såg jag om den fina filmen. Mah! Franska alltså, mumma. Jag gillar det verkligen.
Igår hände en annan kul grej; jag köpte mig världens kanske vackraste skor. Iallfall de tjusigaste jag någonsin ägt, och haft råd att köpa mig. Jag har gått och kikat på dem i flera flera månader och nu när jag äntligen fått lite lön för brevbärarmödan såg jag att det fanns ett enda par kvar i min storlek och dessutomvar det rea, 400 kronor billigare! Det var som menat, så jag slog till direkt. De är alldeles underbara, mörkt gula i mocka, med skyhöga klackar och rundad tå. Vi ska ha mycket kul ihop, I can tell by the look!
Vädret har blivit lite gråare och höstkapporna har kommit till affärerna. När jag fick syn på dem tänkte jag direkt på mysiga alldeles för långa halsdukar, mössor och orangegula löv men sen insåg jag att jag missar allt det i år. Hösten kommer att komma och gå, och jag kommer inte att vara här och hälsa på den. Det är ofattbart, spännande, lite läskigt, efterlängtat och så värdefullt att jag inte ens nu, efter så lång tid som jag vetat kan få in det i skallen. Att vi lyfter snart.
Att vi ska vara borta en hel termin. Att jag ska åka till Afrika. Att det är nu jag ska bort härifrån som jag alltid alltid drömmt om på ett eller annat vis. Hejdå Örebro ska jag säga och sakta vända mig tillbaka, vinka och le. Inte elakt och missunsamt utan kärleksfullt och varmt på ett vi-ses-snart-igen vis. För vi ses ju igen ju. Halva charmen med att resa bort är glädjen i att återförenas när man kommer hem.

I suppose we could have stopped but we didn't

Mamma har varit på auktion härom veckan och när hon kom hem hade hon budat till sig en hel bunt med nya (gamla) stickor till mig och även ett medföljande stickrecept. Gissa om jag blev glad! Nu ska jag bara köpa mig lite nytt (eller begagnat) garn att trä på pinnarna så kan produktionen återupptas med GLÄDJE! Har haft en oinspirerad period nu utan några vidare höga stickambitioner, men sedan jag fick en ny receptbok har ideérna börjat komma tillbaka, och med dessa nya stickor som grädde på moset kan jag knappt vänta med att sätta igång. Vintern 2009 är vintern då jag stickar järnet, tro mig. Och sedan bara går klädd i endast ullgarn! Haha! Vänta ni bara :p Jag ska bara åka bort och komma hem först! 15dagarkvar

En ny (gammal) favorit

Det här har blivit lite av en repeat-favorit just nu. Jag vet inte om det har att göra med den allmäna ABBA-hypen i samband med mamma mia som är på allas läppar eller det faktum att jag inte har sett den än (fast jag gärna vill) och därför kompenserar med att höra originallåtarna om och om igen. I vilket fall, den är riktigt fin. Gillar introt. Och den hör bara ihop med fina minnen också (även om texten är lite olyckligare kanske....), plus på det!

Where are those happy days,
They seem so hard to find.
I tried to reach for you,
But you have closed your mind.
Whatever happened to our love?
I wish I understood.
It used to be so nice,
it used to be so good.

So when you're near me, darling can't you hear me? SOS!
The love you gave me, nothing else could save me, SOS!
When you're gone, how can I even try to go on.
When you're gone, though I try, How can I carry on?

You seem so far away,
though you are standing near.
You made me feel alive,
But something died I feared.
I really tried to make it up, I wish I understood.
What happened to our love? It used to be so good.

So when you're near me, darling can't you hear me? SOS!
And the love you gave me, nothing else could save me, SOS!
When you're gone, how can I even try to go on.
When you're gone, though I try, How can I carry on?
When you're gone, How can I even try to go on,
When you're gone, though I try, How can I carry on?

I never really gave up on breaking out of this 2-star-town

När man haft en tuff morgon, tung jobbdag,

och är allmänt trött, förkyld och lite näsblodig till på köpet
då är det tur att man har fina vänner att tänka på och sakna. Och som de kan få mig att skratta!

Belle skickade mig just dessa bilder, tagna med sådär halvdålig kvalité som bara en äkta mobilkamera kan ge och sjävklart på vårt vanliga knasiga n2a-paparaziaktiga vis.
Det var mitt i vintern, vi var nog snäppet blekare än själva snön och hade skolarbete upp över öronen som vanligt, men vi var konstigt nog lika glada för det där i biblioteket när vi satt och fördrev ännu lite mer av vår tid med att skjuta upp något inte lika viktigt till lite lite senare. Vår favoritsyssla på en tråkig lektion. Kanske för att vi var tillsammans, det är så otroligt mycket lättare att hålla humöret uppe efter att ha fått "avreagera" sig lite med er så att säga. Haha, miss you guys! Ni lyckas till och med att få mig på bättre humör fast ni inte är här hos mig.

Rewind to 07-12-06. Nu är det åtta månader sen och vi är mer eller mindre brända av solen och mer eller mindre erfarna av nya eller gamla jobb.

På tal om ingenting! Idag när jag var ute på postrundan och fyllde min kvot av arbete hade jag väl lagom hunnit med sisådär hälften när jag fick syn på tre poliser i uniform som stog och talade med en man och kvinna under ett träd. Föresten spelade unifromerna inte så stor roll för man skulle bara ha behövt en snabb blick på deras ansikten och hinna lägga märke till den där lite morska, myndiga, utredande minen som vad jag vet bara poliser i tjänst kan frammana med trovärdighet, för att veta att de var poliser. Iallafall, mån som jag var om att inte störa dem, trippade jag lätt förbi med en bunt post och slank in i nästa trappuppgång. När jag kom ut igen sävngde de precis runt ett hörn och försvann. C'est la vie, sådannt är livet. Och jag fick gå nyfiken resten av rundan och se till att min fantasi inte skenade iväg. På tal om ingenting bara. Au-revoir!

Sitt ner. Stå upp.

Vad är grejen med att rita av fotografier?
Ett som är säkert är att jag har fastnat för det helt, i någon form av halvslö sommarkreativitet. Det är... lagom på något sätt. Lagom svårt, lagom lätt. Lite lagom underhållande som tidsfördriv. Du behöver inte vara hyperkreativ och i ett inspirerat flöde och komma på något helt själv, för det du söker finns redan där framför dig, färdigt att börja bearbetas. Ett perfekt fångat ögonblick, allt du behöver göra är din egen tolkning. Dra ett streck, titta upp och dra ett streck.
TIPS TIPS TIPS.

Idag när jag åt lunch på posten tittade jag mig förstrött omkring och min blick fastnade av en händelse på en väggalmanacka precis bredvid mig. Jag tittade först på dagens datum innan min blick drogs mot måndag den tjugofemte... Plötsligt fick jag syn på det! Ett helt random sammanträffande, ödets nyck. Lovisa har namnsdag den 25/8.
Vi reser på min namnsdag. Det är ödet! hahahaha.
Tjugoen dagar kvar. Sen blir det africanstyle, och då ska jag lära mig.
Lära mig att sluta oroa mig för tiden på vårt typsikt västerländska sätt, hade jag bland annat tänkt mig. Det finns mycket att lära. Aurevoir.

JOIE DE VIVRE POUR TOUS!

VAD KAN GÅ FEL PÅ EN KLARBLÅ FLAKMOPED?

För att vara en stenhård pryl lackad i klarblått är den otroligt älskvärd.
Den tar oss vart vi vill, när vi vill dit! fantastiskt bra. älskar.
Visst den hackar i motorn, och växlarna krånglar
tramporna fastnar och bromsarna är dåliga
sadeln är trasig
och stötdämpning är det inte tal om...

bensinen tar slut titt som tätt
men jag älskar den ändå.
och den älskar oss
Ömsesidig LOVE. Just för att den flyger fram och guppar över stenarna på grusvägen och man måste trampa som en idiot såfort minsta vinkels uppförslutning infinner sig, för att den är rostig och smutsig och skev. En halvskevande blå flakmoped, precis så som den ska vara. För när den är så är den perfekt på sitt eget vis. Right.

Bam bam and I'm back

Bara sådär. Så var man hemma igen efter en vecka i underbara underbara barrud.
Har föralltid en speciell plats i mitt hjärta.
Alla var där som vanligt, kusinerna från Schweiz, sysslingarna från skåne, och lilla sysslinigen från paris med föräldrar. Och farmor och farfar såklart.
I barrud är det party hela veckan, och när solen skiner, som den har gjort nu, är det alldeles perfekt att vara där. Då kan man lätt bortse från utedasset, att det inte finns nån dusch eller rinnande vatten. Det är en del av charmen I guess.
Sen finns ju sjön. LOVE big time. <3. Anjas och min konsert gick bättre än jag någonsin kunnat hoppas på, de trettiofyra samlade personerna satt och snyftade i sina näsdukar, vilket också var vårt mål. När halleluhja blev en allsång blev jag nästan rörd själv när jag tittade ut över min samlade släkt och övriga bybor. Den känslan är så vacker, att man kan glädja och beröra med musiken. Finfint! Men nu känns det skönt att vara hemma, med minnen lagrade i huvudet och vackra bilder lagrade i datorn att kika på när man saknart. som man ju gör förr eller senare. Jag har njutit av min enda lediga vecka denna sommaren. Min lovvecka. Den kunde knappt ha blivit bättre. Ingen dator, ingen telefon, ingen teve. Bara lugn och ro, sovmornar, sol, bad, fika, flakmoped, musik, film, kräftskiva, maskerad, varma nätter, stjärnor och tusen andra saker. Imorgon ska jag cykla till posten igen och tjäna lite pengar. Två veckors förmiddagsarbete ligger framför mig nu och på eftermiddagarna är det väl dags att börja packa väskorna. Igen. Sista sprutan är tagen. Om 22 dagar smäller det, och den här gången blir det av!
Oh my god I can't believe it. I've never been this far away from home!
Kenya it is. finally.