Amélie.
Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain. Igårkväll såg jag om den fina filmen. Mah! Franska alltså, mumma. Jag gillar det verkligen.
Igår hände en annan kul grej; jag köpte mig världens kanske vackraste skor. Iallfall de tjusigaste jag någonsin ägt, och haft råd att köpa mig. Jag har gått och kikat på dem i flera flera månader och nu när jag äntligen fått lite lön för brevbärarmödan såg jag att det fanns ett enda par kvar i min storlek och dessutomvar det rea, 400 kronor billigare! Det var som menat, så jag slog till direkt. De är alldeles underbara, mörkt gula i mocka, med skyhöga klackar och rundad tå. Vi ska ha mycket kul ihop, I can tell by the look!
Vädret har blivit lite gråare och höstkapporna har kommit till affärerna. När jag fick syn på dem tänkte jag direkt på mysiga alldeles för långa halsdukar, mössor och orangegula löv men sen insåg jag att jag missar allt det i år. Hösten kommer att komma och gå, och jag kommer inte att vara här och hälsa på den. Det är ofattbart, spännande, lite läskigt, efterlängtat och så värdefullt att jag inte ens nu, efter så lång tid som jag vetat kan få in det i skallen. Att vi lyfter snart.
Att vi ska vara borta en hel termin. Att jag ska åka till Afrika. Att det är nu jag ska bort härifrån som jag alltid alltid drömmt om på ett eller annat vis. Hejdå Örebro ska jag säga och sakta vända mig tillbaka, vinka och le. Inte elakt och missunsamt utan kärleksfullt och varmt på ett vi-ses-snart-igen vis. För vi ses ju igen ju. Halva charmen med att resa bort är glädjen i att återförenas när man kommer hem.
Igår hände en annan kul grej; jag köpte mig världens kanske vackraste skor. Iallfall de tjusigaste jag någonsin ägt, och haft råd att köpa mig. Jag har gått och kikat på dem i flera flera månader och nu när jag äntligen fått lite lön för brevbärarmödan såg jag att det fanns ett enda par kvar i min storlek och dessutomvar det rea, 400 kronor billigare! Det var som menat, så jag slog till direkt. De är alldeles underbara, mörkt gula i mocka, med skyhöga klackar och rundad tå. Vi ska ha mycket kul ihop, I can tell by the look!
Vädret har blivit lite gråare och höstkapporna har kommit till affärerna. När jag fick syn på dem tänkte jag direkt på mysiga alldeles för långa halsdukar, mössor och orangegula löv men sen insåg jag att jag missar allt det i år. Hösten kommer att komma och gå, och jag kommer inte att vara här och hälsa på den. Det är ofattbart, spännande, lite läskigt, efterlängtat och så värdefullt att jag inte ens nu, efter så lång tid som jag vetat kan få in det i skallen. Att vi lyfter snart.
Att vi ska vara borta en hel termin. Att jag ska åka till Afrika. Att det är nu jag ska bort härifrån som jag alltid alltid drömmt om på ett eller annat vis. Hejdå Örebro ska jag säga och sakta vända mig tillbaka, vinka och le. Inte elakt och missunsamt utan kärleksfullt och varmt på ett vi-ses-snart-igen vis. För vi ses ju igen ju. Halva charmen med att resa bort är glädjen i att återförenas när man kommer hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar