När man haft en tuff morgon, tung jobbdag,
och är allmänt trött, förkyld och lite näsblodig till på köpet
då är det tur att man har fina vänner att tänka på och sakna. Och som de kan få mig att skratta!
då är det tur att man har fina vänner att tänka på och sakna. Och som de kan få mig att skratta!
Belle skickade mig just dessa bilder, tagna med sådär halvdålig kvalité som bara en äkta mobilkamera kan ge och sjävklart på vårt vanliga knasiga n2a-paparaziaktiga vis.
Det var mitt i vintern, vi var nog snäppet blekare än själva snön och hade skolarbete upp över öronen som vanligt, men vi var konstigt nog lika glada för det där i biblioteket när vi satt och fördrev ännu lite mer av vår tid med att skjuta upp något inte lika viktigt till lite lite senare. Vår favoritsyssla på en tråkig lektion. Kanske för att vi var tillsammans, det är så otroligt mycket lättare att hålla humöret uppe efter att ha fått "avreagera" sig lite med er så att säga. Haha, miss you guys! Ni lyckas till och med att få mig på bättre humör fast ni inte är här hos mig.
Det var mitt i vintern, vi var nog snäppet blekare än själva snön och hade skolarbete upp över öronen som vanligt, men vi var konstigt nog lika glada för det där i biblioteket när vi satt och fördrev ännu lite mer av vår tid med att skjuta upp något inte lika viktigt till lite lite senare. Vår favoritsyssla på en tråkig lektion. Kanske för att vi var tillsammans, det är så otroligt mycket lättare att hålla humöret uppe efter att ha fått "avreagera" sig lite med er så att säga. Haha, miss you guys! Ni lyckas till och med att få mig på bättre humör fast ni inte är här hos mig.
Rewind to 07-12-06. Nu är det åtta månader sen och vi är mer eller mindre brända av solen och mer eller mindre erfarna av nya eller gamla jobb.
På tal om ingenting! Idag när jag var ute på postrundan och fyllde min kvot av arbete hade jag väl lagom hunnit med sisådär hälften när jag fick syn på tre poliser i uniform som stog och talade med en man och kvinna under ett träd. Föresten spelade unifromerna inte så stor roll för man skulle bara ha behövt en snabb blick på deras ansikten och hinna lägga märke till den där lite morska, myndiga, utredande minen som vad jag vet bara poliser i tjänst kan frammana med trovärdighet, för att veta att de var poliser. Iallafall, mån som jag var om att inte störa dem, trippade jag lätt förbi med en bunt post och slank in i nästa trappuppgång. När jag kom ut igen sävngde de precis runt ett hörn och försvann. C'est la vie, sådannt är livet. Och jag fick gå nyfiken resten av rundan och se till att min fantasi inte skenade iväg. På tal om ingenting bara. Au-revoir!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar