And if you were the ocean I'd learn to float

Sjukt. Det är vad det är just nu. Helt totalt obeskrivligt.
Alla tankar, alla känslor, allting som kommer tillbaka nu, som jag inte riktigt tillåtit mig själv att tänka på under tiden som passerat. Som jag gömmt bakom rädslan för att behöva bli besviken igen, antar jag.
Hur det var förra gången, hur det aldrig blev av, hur vi skrattade, hur vi grät, hur vi förberedde oss och hur vi sa hejdå om och om och om igen utan att någonsin komma iväg någonstans alls. Vi fastnade här en termin och en sommar, och såhär i efterhand kan man se att det på många sätt har lett till bra saker... Skrapsåren läkte och blev till erfarenheter och alla tankar, drömmar och förhoppningar lagarde vi någonstans långt bak i minnet, men ändå så nära att det skulle vara lätt att plocka fram dem när det var dags igen. Det kändes som vi hade en evighet framför oss tills dess, men vet du en hemlis?
...nu är det dags igen. Och denhär gången är det påriktigtpåriktigt.

lördag
söndag
och på måndag flyger vi
sjukt. 2 dagar kvar!

Idag sa vi hejdå till klassen som numera heter N3A och jag vet att dom kommer att klara sig galant utan oss men sakna dom lite kommer jag att göra iallafall. Eller mycket kanske. Den som lever får se som man säger.
Det känns som att hela den gångna veckan har blivit som en enda lång utsmetad hejdå-gröt med olika avsked och inövade artighetsfraser varje dag. Sista helgen är sparad till familjen. Och sen är det ju det här med packningen också.... ursch vad det är svårt! Har sån beslutsångest så det liknar inget, men jag försöker tänka att det blir bra vad jag än packar, bara vi kommer dit. Bara vi kommer fram. Bara vi kommer iväg. Fjärde gången gillt som änders sa.
This is it. This time I know it's the real thing.