If you love me won´t you let me know

I fredags var dets å dags för Kibera. Vi skumpade fram i den svenska skolbussen medan plåthusen tätnade. I huvudet snurrade allt möjligt, man förökte föreställa sig hur det skulle se ut, om människorna och om ens reaktion.
Vi går in i ett större plåthus, en skola, på några få bänkar mitt i rummet sitter en massa barn, deras ögon lyser och vi står förundrade och bara tittar leendes mot dom. Dom är så vackra, hjärtat stannar för några sekunder och hela själen vill ta med dom hem.
Kibera, Afrikas största slum, deprimerande skulle många säga, men det var inte det största intrycket man fick. Visst var det hemstk, skitigt, fattigt och smutsigt, och man försökte att inte tänka på hur eländigt det måste vara efter det regnat eller hur fattig den lilla pojkens familj måste vara med tanke på de söndertrasade kläderna. Det som slog en var människorna, glädjen, dom vackra ansikten och skratten, de små barnen som ropade "How are you, how are you, how are you" i kör och dom inspirerande kvinnorna med HIV/aids som engagerat driver ett kvinnokoperativ för att försörja sig.
Trippen till Kibera var det bästa vi gjort hitills, jag längtar till praktiken drar igång på allvar och vi får komma dit på fredagrna, frågan är bara vilket ställe man ska välja.

Kontrasterna här är stora vilket inte är svårt att konstatera.
På kvällen drog vi till Black Diamond, där dansade vi sönder. Jag skrek mig hes till riktigt underbara discosängor, ni skulle skrattat om ni visste hur jag dansar nuförtiden, den afrikanska dansen har satt sin prägel mer finns det inte att säga.

Till sist har jag kommit fram till att Melker borde bli buktalare, tandborstningen kräver det. Han borstar tänderna i en evighet och under tiden ska han alltid försöka prata med en om en massa saker och man förstår ingenting. Nu är det dags för mig att borsta gaddarna, säga godnatt till sködpaddan och sedan falla in i djup dvala.
Sov sött!