Okej, man får lov att skriva tre halvskeva inlägg på samma kväll om det är första advent och man inte riktigt vill gå och lägga sig när man har fått låna en dator som faktiskt har internet (a).
Det här läste jag nyss på saras blogg spektakulart.blogspot.com:
Just nu sitter vi flera stycken och myser i "Örebrohuset", det hus som jag, Emma, Lollo Sara + den underbara solstrålen Malin Kyllenbeck blev tilldelade i somras. Även det hus som har blivit "myshuset". Det är här vi har lagar mat när vi inte tycker om den som lagas i köket, det är hit alla kommer efter utgång för att tala om kvällens bravader, trycka i sig nudlar och dricka ännu en grogg eller två. Det är här vi har pyntat med olika målningar, dumlepapper och ljus i olika färger. Det är här vi bor helt enkelt! Ikväll är det full aktivitet. Knäck och kola lagas, ljusen lyser över hela nedervåningen och julmusiken står på högsta volym! På samma gång passar vi på att göra klart läxorna innan nästa vecka tar sin början. Det är bra mysigt! När man inte har sin biologiska familj tillgänglig så får man skaffa sin egen.
Och jag gillar min! :)
Det var fint uttryckt. Instämmer med föregående talare helt klar. Myshuset har vi, that's for sure! Nu har Mallan lämnat oss för sängen, bara Emma och jag kvar och nattugglar. Snart väntar sängen med blommiga, rena lakan. Myspys.
Ta hand om er nu. Puss igen!
Parentes
En grej till:
Jag saknar er jättemycket därhemma.
Ni vet exakt vilka ni är. Snart ses vi!!!
Det är så tudelat, detta med hemfärden.
Hatkärlek på den fronten också, I guess.
Bredvis mig sitter Emma och Mallan och gör massage.
Änders och Asker är duktiga och sover.
Det ska jag med göra nu. I mitt rum är det totalt mörker, alla lampor har helt random valt att gå sönder. Så det blir en mörk natt, men det gör inte så mycket. Får ta och fylla i en repair-form imorgon så jag kan få lite steg-klättrings-assistans.
Stay tuned, pöss på er.
Jag saknar er jättemycket därhemma.
Ni vet exakt vilka ni är. Snart ses vi!!!
Det är så tudelat, detta med hemfärden.
Hatkärlek på den fronten också, I guess.
Bredvis mig sitter Emma och Mallan och gör massage.
Änders och Asker är duktiga och sover.
Det ska jag med göra nu. I mitt rum är det totalt mörker, alla lampor har helt random valt att gå sönder. Så det blir en mörk natt, men det gör inte så mycket. Får ta och fylla i en repair-form imorgon så jag kan få lite steg-klättrings-assistans.
Stay tuned, pöss på er.
Julefrid i vår lilla stuga
Söndagkväll. Första advent kom och gick även i Nairobi.
Sol, varmt och segt internat -dagen stack inte ut så mycket i mängden av söndagar. Allting är så likadant här på många sätt. Lika ljust varje morgon, lika mörkt varje kväll. Värme och lite regn, men mest värme. Denna dagen, inget undantag. Men ändå inser man på något lite bakvänt vis att det faktiskt är december imorgon. Oundvikligt att tänka på hemma, riktiga hemma. Advent är mörker och kyla.... Nja. Inte riktigt. Den som skrev det bodde inte i afrika, det är obvious.
Men i brist på annat har vi iallafall försökt skapa x-mas stämning i Örebrohuset så gott vi kunnat. Julmusik à la Carola för att vara riktigt svenska och godisbak har vi ändå hunnit med. Och så eldade vi lite ljus, för sakens skull.
Jag fortsätter att knarka mina mediciner. Det är mycket att svälja, men det hjälper så jag fortsätter. Imorgon är sista piller-sväljar-dagen iallafall.
I fredags var vi och såg premiären av High School Musical 3 på westgate. Om jag och Änders hade oroat oss för att vara de enda som var tillräckligt töntiga för att insistera på att se den, så hade var det helt i onödan. Det är inte själva filmen jag gillar, snarare känslan man får. Glädje och musik. Bättre kan det knappt bli. Dessutom åt vi pizza och skrattade massor. Fin kväll i lagom lugnt tillstånd.
... Och igårkväll var det event på blue times, sexy saturday. Massor av folk, lite färre från swedish school part crew än vanlligt (ca hälften var på övernattningssafari i Nakuru), men bra drag. När det är så mycket folk och bra musik känns det ännu segare än vanligt att behöva rycka tag i varandra på dansgolvet och skrika att det är dags att smita ut till swe-school-bussen och åka hem till vakterna och signa in sig för kvällen. Det är många minnen man kommer ha från de bussturerna haha. Igår var en sånn kväll när man bara ville stanna. Men regler finns, och vi har inte så mycket annat att göra än att försöka följa dom.... Sammanfattningsvis var det en fin helg i alla fall. På dagen tog jag och Änders på african handcraft-mässa. Jag köpte några julklappar, änders köpte dubbelt så många för hälften så mycket, precis som vanligt. Prisförhandlande och prutande kommer nog aldrig att bli min grej, jag är alldeles för snäll och lättlurad haha. Efter en väldigt tveksam lunch åkte vi tillbaks till internatet och här var det jul-bazar annordnad av svensk-föreningen. Vi köpte en påse svenskt godis för 500 shilling, men det var det värt.
En sak som inte riktigt vill gå in är att det är sista dagen i november idag.
Imorgon är det december. Ju mer jag tänker på det, desto mer obegripligt blir det.
"Ni skulle ju vara där en evighet" sa Belle. En evighet går fort.
Den 20e flyger vi igen.
20 dagar kvar i mitt Kenya som jag har kommit att älska på så många sätt.
20 dagar är ingenting. Samtidigt är det fantastiskt mycket.
hur ska det gå-hur ska det bli-och vad kommer att hända när vi kommer hem?
De eviga frågorna...
Som får sitt svar tids nog, antar jag. Det blir bra. Det blir en jul i Örebro i alla fall. That's certain.
De flesta som inte ska hem till Sverige åker till Mombasa över jul och nyår. Och sen har de en termin till i Nairobi framför sig.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är avundsjuk.
För det är jag. Lite.
Men jag vet att det kommer bli fint att komma hem också. Och kallt. Jösses. Nä, nu ska jag inte virra in mig i alla tankar alltför mycket. Kommer tid, kommer råd :)
Imorgon ska vi kolla på julkalendern, och jag ska öppna första luckan i den kalender som mina älskade farföräldrar skickat ner i ett brev i veckan. Det är nog första året i mitt liv som jag inte har en aning om vad den kommer att handla om i förväg. Man hör det ju alltid nånstans ifrån, eller läser det nånstans. Men inte i år. Isoleringen har gjort sitt (och internet-handikapet antagligen också ;) ). Det blir mysigt.
20 dagar kvar att fylla. Jag kommer att sakna internatlivet.
Hatkärlek som Änders brukar säga. Truly true.
Sol, varmt och segt internat -dagen stack inte ut så mycket i mängden av söndagar. Allting är så likadant här på många sätt. Lika ljust varje morgon, lika mörkt varje kväll. Värme och lite regn, men mest värme. Denna dagen, inget undantag. Men ändå inser man på något lite bakvänt vis att det faktiskt är december imorgon. Oundvikligt att tänka på hemma, riktiga hemma. Advent är mörker och kyla.... Nja. Inte riktigt. Den som skrev det bodde inte i afrika, det är obvious.
Men i brist på annat har vi iallafall försökt skapa x-mas stämning i Örebrohuset så gott vi kunnat. Julmusik à la Carola för att vara riktigt svenska och godisbak har vi ändå hunnit med. Och så eldade vi lite ljus, för sakens skull.
Jag fortsätter att knarka mina mediciner. Det är mycket att svälja, men det hjälper så jag fortsätter. Imorgon är sista piller-sväljar-dagen iallafall.
I fredags var vi och såg premiären av High School Musical 3 på westgate. Om jag och Änders hade oroat oss för att vara de enda som var tillräckligt töntiga för att insistera på att se den, så hade var det helt i onödan. Det är inte själva filmen jag gillar, snarare känslan man får. Glädje och musik. Bättre kan det knappt bli. Dessutom åt vi pizza och skrattade massor. Fin kväll i lagom lugnt tillstånd.
... Och igårkväll var det event på blue times, sexy saturday. Massor av folk, lite färre från swedish school part crew än vanlligt (ca hälften var på övernattningssafari i Nakuru), men bra drag. När det är så mycket folk och bra musik känns det ännu segare än vanligt att behöva rycka tag i varandra på dansgolvet och skrika att det är dags att smita ut till swe-school-bussen och åka hem till vakterna och signa in sig för kvällen. Det är många minnen man kommer ha från de bussturerna haha. Igår var en sånn kväll när man bara ville stanna. Men regler finns, och vi har inte så mycket annat att göra än att försöka följa dom.... Sammanfattningsvis var det en fin helg i alla fall. På dagen tog jag och Änders på african handcraft-mässa. Jag köpte några julklappar, änders köpte dubbelt så många för hälften så mycket, precis som vanligt. Prisförhandlande och prutande kommer nog aldrig att bli min grej, jag är alldeles för snäll och lättlurad haha. Efter en väldigt tveksam lunch åkte vi tillbaks till internatet och här var det jul-bazar annordnad av svensk-föreningen. Vi köpte en påse svenskt godis för 500 shilling, men det var det värt.
En sak som inte riktigt vill gå in är att det är sista dagen i november idag.
Imorgon är det december. Ju mer jag tänker på det, desto mer obegripligt blir det.
"Ni skulle ju vara där en evighet" sa Belle. En evighet går fort.
Den 20e flyger vi igen.
20 dagar kvar i mitt Kenya som jag har kommit att älska på så många sätt.
20 dagar är ingenting. Samtidigt är det fantastiskt mycket.
hur ska det gå-hur ska det bli-och vad kommer att hända när vi kommer hem?
De eviga frågorna...
Som får sitt svar tids nog, antar jag. Det blir bra. Det blir en jul i Örebro i alla fall. That's certain.
De flesta som inte ska hem till Sverige åker till Mombasa över jul och nyår. Och sen har de en termin till i Nairobi framför sig.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är avundsjuk.
För det är jag. Lite.
Men jag vet att det kommer bli fint att komma hem också. Och kallt. Jösses. Nä, nu ska jag inte virra in mig i alla tankar alltför mycket. Kommer tid, kommer råd :)
Imorgon ska vi kolla på julkalendern, och jag ska öppna första luckan i den kalender som mina älskade farföräldrar skickat ner i ett brev i veckan. Det är nog första året i mitt liv som jag inte har en aning om vad den kommer att handla om i förväg. Man hör det ju alltid nånstans ifrån, eller läser det nånstans. Men inte i år. Isoleringen har gjort sitt (och internet-handikapet antagligen också ;) ). Det blir mysigt.
20 dagar kvar att fylla. Jag kommer att sakna internatlivet.
Hatkärlek som Änders brukar säga. Truly true.
WELOVEYOULONGTIME
I nöden prövas vännen, heter det ju. Och i förrgårkväll fick jag sannerligen bevis på att änders är en riktig vän när hon utan förvarning skippade salsakvällen, följde med mig och fanns vid min sida sex långa timmar på Nairobi hospital. På morgonen mådde jag okej, efter lunch (åt inget alls): suddenly not so ok. überdiaré, magkramp, illamånede, feber, frossa, you name it! Allt kom över mig.
På sjukhuset var jag nära på att svimma av panik och utmattning. Jag förstod att de behövde göra tester för att hitta felet och rätt behandling, men jag har en skräck för sprutor och nålar, jag rår inte för det. När de inte hittade venerna i handen för att ta blodprov och ge dropp, och fick upprepa processen om och om igen, var jag nära på att rycka ut slangen ur handen och stappla därifrån. Än en gång tur att sara var vid min sida, och på något sätt lyckades få mig att lugna ner mig. Jag somnade på något obegripligt sätt till, och när jag vaknade upp en halvtimme senare såg jag först dropppåsen som hänge mitt framför mig och släppt ifrån sig en droppe i taget, i lugn takt genom slangen. Jag följde den med blicken, den ledde in i min hand, och satt kvar. Jag hade alltså inte ryckt ut den. positivt. vred huvudet åt andra hållet och såg sara sitta och läsa i en stol. Och ett lugn kom över mig, paniken hade släppt, vilket var väldigt skönt. Jag kunde slappna av när magen inte krampade och vänta på testresultaten. Efter låång tid (kenya - ingenting går någonsin snabbt, pole pole) fick vi i alla fall veta vad som var fel. Balterieinfektion i magen och positivt test för något mer... Så nu går jag på fyra sorters antibiotika och magpiller tre gånger om dagen och hoppas på snabb tillfrisknad. Inte konstigt att jag inte mådde bra.
De övervägde att låta mig stanna över natten, men så blev det inte, och vi fick tillslut åka tillbaka till vårt kära internat. Dagen efter mådde jag redan mycket bättre och nu är jag bara extremt trött. En upplevelse jag sent kommer glömma.
Idag har jag varit trött mest hela dagen och legat på mitt rum och kikat på sex-and-the-city. Vi har också varit på julbazar i karen och traskat runt bland tälten och spanat in dyra, vackra saker i stekande solsken. Det var nog första gången sen vi kom hit som jag såg så många vita på en gång. Automatiskt tänker man på att komma hem, och hur det kommer att bli. Att plötsligt avar vem som helst, en i mängden igen. Inte sticka ut med varje litet steg man tar. Det blir en omvänjningsprocess det också, men det ska bli skönt på många sätt.
Nu ska jag dra iväg änders från datornbredvid och tvinga henne att följa med bort till matsalen innan vi börjar jobba med kvällens huvuduppgift: projektarbetet. imorgon ska vi vara på förskolan vi har jobbat på för sista gången, så lite planering känns rätt nödvändigt.
Annars hoppas jag mest på snabb tillfrisknad så att inte allt för mycket av min sista tid i afrika går åt till att vara sjuk.
Hörs snart igen, när andan faller på.
Aurevoir!
På sjukhuset var jag nära på att svimma av panik och utmattning. Jag förstod att de behövde göra tester för att hitta felet och rätt behandling, men jag har en skräck för sprutor och nålar, jag rår inte för det. När de inte hittade venerna i handen för att ta blodprov och ge dropp, och fick upprepa processen om och om igen, var jag nära på att rycka ut slangen ur handen och stappla därifrån. Än en gång tur att sara var vid min sida, och på något sätt lyckades få mig att lugna ner mig. Jag somnade på något obegripligt sätt till, och när jag vaknade upp en halvtimme senare såg jag först dropppåsen som hänge mitt framför mig och släppt ifrån sig en droppe i taget, i lugn takt genom slangen. Jag följde den med blicken, den ledde in i min hand, och satt kvar. Jag hade alltså inte ryckt ut den. positivt. vred huvudet åt andra hållet och såg sara sitta och läsa i en stol. Och ett lugn kom över mig, paniken hade släppt, vilket var väldigt skönt. Jag kunde slappna av när magen inte krampade och vänta på testresultaten. Efter låång tid (kenya - ingenting går någonsin snabbt, pole pole) fick vi i alla fall veta vad som var fel. Balterieinfektion i magen och positivt test för något mer... Så nu går jag på fyra sorters antibiotika och magpiller tre gånger om dagen och hoppas på snabb tillfrisknad. Inte konstigt att jag inte mådde bra.
De övervägde att låta mig stanna över natten, men så blev det inte, och vi fick tillslut åka tillbaka till vårt kära internat. Dagen efter mådde jag redan mycket bättre och nu är jag bara extremt trött. En upplevelse jag sent kommer glömma.
Idag har jag varit trött mest hela dagen och legat på mitt rum och kikat på sex-and-the-city. Vi har också varit på julbazar i karen och traskat runt bland tälten och spanat in dyra, vackra saker i stekande solsken. Det var nog första gången sen vi kom hit som jag såg så många vita på en gång. Automatiskt tänker man på att komma hem, och hur det kommer att bli. Att plötsligt avar vem som helst, en i mängden igen. Inte sticka ut med varje litet steg man tar. Det blir en omvänjningsprocess det också, men det ska bli skönt på många sätt.
Nu ska jag dra iväg änders från datornbredvid och tvinga henne att följa med bort till matsalen innan vi börjar jobba med kvällens huvuduppgift: projektarbetet. imorgon ska vi vara på förskolan vi har jobbat på för sista gången, så lite planering känns rätt nödvändigt.
Annars hoppas jag mest på snabb tillfrisknad så att inte allt för mycket av min sista tid i afrika går åt till att vara sjuk.
Hörs snart igen, när andan faller på.
Aurevoir!
Lushysteri
Så vad går snacket om just nu?
Jo, det går löss på svenska skolans internat. Boardingen är fylld av behandlade hår och kammande. Siv, skolsköterskan, har insisterat på att alla luskammas, kollas och prickas av; allt för att bli av med de små odjuren. Hela örebrohuset har hittils undsluppit, men man kan aldrig vara helt säker... ursch!
Vaksamhet med att ligga på andras kuddar från och med nu alltså. Egentligen har lusandet pågått några veckor, ungefär sedan den kvällen då fyra killar helt random rakade av sig allt håret... man kan ju fundera på varför dom gjorde det..?
Vädret är fint iallafall, för att byta samtalsämne! Soligt och varmt, men det inser man nästan inte nu för tiden, man är så van. När det är "kallt" här och vi går i jeans är det egentligen en vanlig svenska sommardagsvärme.... Stört hur fort ens kropp omanpassar sig till miljöer. Precis som du trodde belle ;)
Idag vill jag passa på att hälsa ett EXTRA STORT CONGRATULTIONS till min vän Leonea som idag fyller 18 år därhemma i Örebro. Love you!
Nu ska jag fortsätta med franskpluggandet. Egentligen kom jag bara hit [datasalen] för att skriva ut ett arbete men skrivaren fungerar inte riktigt. Inget ovanligt.
Jaja, livet rullar på. Om en månad lyfter planet, tills dess ska jag utnyttja tiden maxat, var så säker. Stay tuned!
Love/ Lovisa
Jo, det går löss på svenska skolans internat. Boardingen är fylld av behandlade hår och kammande. Siv, skolsköterskan, har insisterat på att alla luskammas, kollas och prickas av; allt för att bli av med de små odjuren. Hela örebrohuset har hittils undsluppit, men man kan aldrig vara helt säker... ursch!
Vaksamhet med att ligga på andras kuddar från och med nu alltså. Egentligen har lusandet pågått några veckor, ungefär sedan den kvällen då fyra killar helt random rakade av sig allt håret... man kan ju fundera på varför dom gjorde det..?
Vädret är fint iallafall, för att byta samtalsämne! Soligt och varmt, men det inser man nästan inte nu för tiden, man är så van. När det är "kallt" här och vi går i jeans är det egentligen en vanlig svenska sommardagsvärme.... Stört hur fort ens kropp omanpassar sig till miljöer. Precis som du trodde belle ;)
Idag vill jag passa på att hälsa ett EXTRA STORT CONGRATULTIONS till min vän Leonea som idag fyller 18 år därhemma i Örebro. Love you!
Nu ska jag fortsätta med franskpluggandet. Egentligen kom jag bara hit [datasalen] för att skriva ut ett arbete men skrivaren fungerar inte riktigt. Inget ovanligt.
Jaja, livet rullar på. Om en månad lyfter planet, tills dess ska jag utnyttja tiden maxat, var så säker. Stay tuned!
Love/ Lovisa
Mais qu'est-ce que il fait, mais qu'est-ce que il dit?
Bild på mig och Mallan, min bästa rumsgranne, från Haloween, angel/devil-tema på Bluetimes ---
Sitter i datasalen och försöker hitta en bild som sammanstrålar med temat intryck och avtryck och det som jag vill prata om. Imorgon ska vi tala, fem minuter var. Nationellt prov i svenska B.
Som vanligt är jag ute i sista minuten, hela dagen har genomsyrats av en oundviklig söndags-trötthet, och som vanligt har hela långa dagen gått utan att jag har fattat vart tiden har tagit vägen. Och nu är det kväll, igen.
Jag är på sånghumör. Ibland när jag inte har sjungit ordentligt på länge och väl gör det, då är det som att jag inte kan sluta. Det bara bubblar upp melodi efter melodi, utan slut. Jag gillart.
Imorgon är det skola igen, förra veckan kändes nästan som en semester, även fast det var med skolan och inte boardingen som vi gjorde resan.
Igårkväll var vi ute nästan alla på internatet på pavetment. Vissa betaldade VIP-priset på 800 shilling för att komma in, själv betalade jag 400 och slank upp för VIP-trappen ändå med hjälp av ett sockrigt leende och fina internatkvaljerer vid min sida. resten av kvällen pendlade vi mellan uppe och nere, dans och stillasittande. De har ett bra dansgolv och bra partylåtar men de som jobbar i baren är något av de virrigaste. Menmen, man kan inte få allt som folk brukar säga ibland.
Nu känns det som att jag borde gå och försöka öva in mitt talande.... vi får se hur det blir.
Kenya eller Sverige, pluggandet kommer man inte ifrån. Hoppas att allt flyter på bra därhemma. Jag förstår inte att det är mitten på november, det har gått så ofantligt snabbt. Snart är det december, då ska jag börja pumpa julmusik igen. Det är det enda jag gillar riktigt mycket med julen. Angående det utlovade svar-på-frågor-inlägget så kommer det såfort jag och änders har hunnit sätta oss ner och skriva iordning det. Det händer ganska ofta att många dagar går utan att vi spenderar tillräckligt mycket tid på samma plats. Men snart så, jag ska driva det lite :)
Aurevoir sålänge.
Håll i hatten
Här kommer tre av alla hundra bilder vi tog under fältstudierna.... Tre?! tänker du säkert nu, vad är det liksom? Jag vill se meeer! Men tänk då på att tre är bättre än inga alls. På tal om ingenting. Nu ska jag söndagsångestplugga. Stay tuned.
Jag ellen och simone på viktoriasjön i fiskebåt
Änders och melkan snygga som alltid i buss efter diverse långa skakiga timmar
julstämning i kenya? feel it.
Jag ellen och simone på viktoriasjön i fiskebåt
Änders och melkan snygga som alltid i buss efter diverse långa skakiga timmar
julstämning i kenya? feel it.
Back on track
Detta skulle jag egentligen ha velat skriva för mer än en vecka sen, men då fungerade inte internet. alls. Och sen åkte vi på en veckas fältstudier vid lake Victoria. Så det fick vänta tills nu... Vi har varit i en stad som heter Kisumu och en liten fiskeby i den kenyanska bushen som heter Kusa.
Efter att Obama vann valet har det blivit en gladare stäming på gatorna i hela Kenya, men särskilt i Kisumu och områdena däromkring. Obama har blivit det nya jambo. Eller det nya hur mår du? Den nya hälsningsfrasen helt enkelt. Om man inte visste vad man skulle säga till nån påflugen kenyan var det bara att dra till med Obama!, funkar i alla lägen. Kan iochförsig bero på att alla per automatik antar att vi kommer från USA. För många är det också oklart exakt vad USA är och hur mycket av världen som ingår i det... Jag har blivit frågad otaliga gånger "did you vote for Obama?" även efter att jag förklarat att jag kommer från ett land som heter Sverige.
Vi har sett otroligt mycket under veckan, det skulle bli väldigt drygt att försöka hinna skriva ner allt men några nyckelord kan vara: afrikanska barn i mängder, gummistövlar, fiske på viktoriasjön, höga och fulla och fattiga kenyaner, polygami, kvinnogrupper, boda-boda (cykeltaxi), masaimarknad, toymarket, muslimskt hotell, fruktodling, mattvävning, fritid på stan, regn-blixtar-åska, balkonger... listan kan göras lång. Mycket händelserik vecka, men nu är det redigt skönt att vara hemma på internatet, sova i sin egen säng och ordna upp allt sånnt som man inte hunnit med under fältstudierna.
Dagens news; vi såg för några dagar sen (några dagar innan vi åkte alltså) att vi har blivit länkade av skolans hemsida…. Hahah, så nu blir det till att börja skriva ordentligt alltså. Vi hade tänkt skriva ett välkomnande inlägg för länge sen men som alltid har ett antal olika faktorer jobbat emot oss. Men nu så! För alla nytillkomna vill jag bara säga karibu sana (välkomna så mycket!) och att vi uppdaterar ganska sällan, dels för att internet är välsigt seeeegt (This is africa liksom) så det tar tid och dels för att vi anser att det finns ganska många mer värda saker att göra än stirra på en dataskärm när man bor i Nairobi.
Vill man sitta inne och surfa framför en skärm när man kan göra annat? (svar nej.)
Så vi uppdaterar när vi känner för det, kanske att internatlivet går oss på nerverna lite, eller vi inte har snackat med våra föräldrar på flera veckor, eller kanske bara vill ha utlopp för undangömda komplexa känslor som man inte trodde fanns. Eller ja, whatever helt enkelt. Upplevelser också naturligtvis, och intryck. Livet i nairobi.
Om ni vill läsa om nått särskilt, var inte rädda att kommentera, vi blir bara extremt glada för all eventuell kontakt med hemvärlden (även fast det är ganska skönt att vara isolerad också).
Jag heter Lovisa och min vän heter Änders och i vanliga fall går vi i naturtrean på risbergska.
Ps. om ni vill veta mer om varför vi är här och vad vi gör tycker jag ni ska läsa vårt FAQ inlägg som snart kommer. (Vi ska bara lyckas ta oss tid). Genial idé om ni frågar oss, nu slipper vi svara på alla frågor femtioelva gånger. Men ta’t med en nypa salt…Okej, det var nog allt för nu.
aurevoir!
Lovisa och Sara Änders
två grisar på resa
Efter att Obama vann valet har det blivit en gladare stäming på gatorna i hela Kenya, men särskilt i Kisumu och områdena däromkring. Obama har blivit det nya jambo. Eller det nya hur mår du? Den nya hälsningsfrasen helt enkelt. Om man inte visste vad man skulle säga till nån påflugen kenyan var det bara att dra till med Obama!, funkar i alla lägen. Kan iochförsig bero på att alla per automatik antar att vi kommer från USA. För många är det också oklart exakt vad USA är och hur mycket av världen som ingår i det... Jag har blivit frågad otaliga gånger "did you vote for Obama?" även efter att jag förklarat att jag kommer från ett land som heter Sverige.
Vi har sett otroligt mycket under veckan, det skulle bli väldigt drygt att försöka hinna skriva ner allt men några nyckelord kan vara: afrikanska barn i mängder, gummistövlar, fiske på viktoriasjön, höga och fulla och fattiga kenyaner, polygami, kvinnogrupper, boda-boda (cykeltaxi), masaimarknad, toymarket, muslimskt hotell, fruktodling, mattvävning, fritid på stan, regn-blixtar-åska, balkonger... listan kan göras lång. Mycket händelserik vecka, men nu är det redigt skönt att vara hemma på internatet, sova i sin egen säng och ordna upp allt sånnt som man inte hunnit med under fältstudierna.
Dagens news; vi såg för några dagar sen (några dagar innan vi åkte alltså) att vi har blivit länkade av skolans hemsida…. Hahah, så nu blir det till att börja skriva ordentligt alltså. Vi hade tänkt skriva ett välkomnande inlägg för länge sen men som alltid har ett antal olika faktorer jobbat emot oss. Men nu så! För alla nytillkomna vill jag bara säga karibu sana (välkomna så mycket!) och att vi uppdaterar ganska sällan, dels för att internet är välsigt seeeegt (This is africa liksom) så det tar tid och dels för att vi anser att det finns ganska många mer värda saker att göra än stirra på en dataskärm när man bor i Nairobi.
Vill man sitta inne och surfa framför en skärm när man kan göra annat? (svar nej.)
Så vi uppdaterar när vi känner för det, kanske att internatlivet går oss på nerverna lite, eller vi inte har snackat med våra föräldrar på flera veckor, eller kanske bara vill ha utlopp för undangömda komplexa känslor som man inte trodde fanns. Eller ja, whatever helt enkelt. Upplevelser också naturligtvis, och intryck. Livet i nairobi.
Om ni vill läsa om nått särskilt, var inte rädda att kommentera, vi blir bara extremt glada för all eventuell kontakt med hemvärlden (även fast det är ganska skönt att vara isolerad också).
Jag heter Lovisa och min vän heter Änders och i vanliga fall går vi i naturtrean på risbergska.
Ps. om ni vill veta mer om varför vi är här och vad vi gör tycker jag ni ska läsa vårt FAQ inlägg som snart kommer. (Vi ska bara lyckas ta oss tid). Genial idé om ni frågar oss, nu slipper vi svara på alla frågor femtioelva gånger. Men ta’t med en nypa salt…Okej, det var nog allt för nu.
aurevoir!
Lovisa och Sara Änders
två grisar på resa
Raindrops keep falling on my head
Onsdag, en vanlig dag med ett bra avslut!
Det här med internat kan vara allt annat än enkelt, man börjar tröttna på det mesta som hör boarding till. I början finns en sammanhållning som sakta försvinner på något vis. Men så händer det ibland att det gnistrar till.
Den mörka himlen störs av de ilskna blixtarna, regnet vräker ner (och då menar jag verkligen vräker, 55 mm på en natt!) och får luften att kännas kylig. En del av boardingföräldrarnas ungar sitter och fikar i matsalen, som vanligt växer det fram stora högar av melonskal innan man hunnit blinka, det är inte mycket som skiljer sig från andra kvällar. På väg till skolan är två lärare från Örebro, den lilla staden vi faktiskt kallar hem. Vi rusar ut i regnet och beger oss mot vaktbåset för att ta skydd från regnet. Volymen på radion höjs avsevärd och det blir plötsligt svårt att stå stilla, den ena av vakterna visar på exemplariska dansmoves, medan den andra sitter och skrattar. Där står vi alltså blöta, dansandes med ett paraply i väntan på att de ska anlända.
På något sätt blir det vårt första tillfälle att berätta om allt vi har varit med om för någon utomstående. Troligtvis sitter vi alla och tänker för oss själva hur det kommer vara att dra samma veva om och om igen därhemma. Hemma, ett ord som ständigt dyker upp i mitt huvud nuförtiden, både på gott och ont. Just nu är mitt hem här i Kenya det är allt jag vet.
En av alla saker som ett internat livnär sig på är rykten, det började sprida sig att folk här på internat hade gått och snaggat sig, folk vaknar till liv och börjar svärma runt de nysnaggade. När 4 unga män väljer att klippa av sig sin hårmanar som nöje för att "internet inte fungerade", ja då vet man att man bor isolerat. En viss person drar undan mig och säger att ”visst är han sexig i snaggat”, jag skrattar så att jag får ont i kinderna. Det börjar disskuteras vilt om vilka som passar bäst respektive sämst i det. Smeknamn som oliven och liknelser som ”det ser ut som han har mördat en hel familj, till och med hunden” växer fram. Det surras och tas kort, det pillas och klappas i det lilla hår som finns kvar på deras huvuden, det är som på den gamla goda tiden, i början av vår vistelse när allt involverade alla och man inte hade hunnit tröttnat på det. (Lollo har fortfarande inte tröttnat på det... :p)
När jag är på väg att gå och lägga mig börjar det väsnas däruppe vid den andra trappan. Jag kommer in i rummet och där på bordet står den mest gigantiska godispåse jag någonsin sett. Det är Emmas, medtagen av lärarna från schweeden, självklart är den fylld med sådant äckligt godis som salt och surt, NOT!! Jag blir alldeles lyrisk och av någon okänd anledning börjar jag hoppa upp och ner i ren glädje. Lyckan är fullständig, Emmas mamma måste verkligen älska henne hör jag någon säga. Att lite godis, eller väldigt mycket godis rättare sagt kan innefatta så mycket kärlek, kärlek som fort skulle förbrännas enligt vissa. Ett träningspass av något slag tar from, medan jag sitter på sängen med gott samvete över det godis jag inte allt för länge sedan proppat i mig.
Internatet är hatat och älskat på samma gång, det är en hatkärlek som alla borde prova på.Man lär sig massor om sig själv,och om människors beteende i trångboddhet... :) Jag förseglar irriterat myggnätet precis som alla andra kvällar och för första gången på ett bra tag tänker jag att det här med internat inte är så tokigt iallafall./ Änders
Det här med internat kan vara allt annat än enkelt, man börjar tröttna på det mesta som hör boarding till. I början finns en sammanhållning som sakta försvinner på något vis. Men så händer det ibland att det gnistrar till.
Den mörka himlen störs av de ilskna blixtarna, regnet vräker ner (och då menar jag verkligen vräker, 55 mm på en natt!) och får luften att kännas kylig. En del av boardingföräldrarnas ungar sitter och fikar i matsalen, som vanligt växer det fram stora högar av melonskal innan man hunnit blinka, det är inte mycket som skiljer sig från andra kvällar. På väg till skolan är två lärare från Örebro, den lilla staden vi faktiskt kallar hem. Vi rusar ut i regnet och beger oss mot vaktbåset för att ta skydd från regnet. Volymen på radion höjs avsevärd och det blir plötsligt svårt att stå stilla, den ena av vakterna visar på exemplariska dansmoves, medan den andra sitter och skrattar. Där står vi alltså blöta, dansandes med ett paraply i väntan på att de ska anlända.
På något sätt blir det vårt första tillfälle att berätta om allt vi har varit med om för någon utomstående. Troligtvis sitter vi alla och tänker för oss själva hur det kommer vara att dra samma veva om och om igen därhemma. Hemma, ett ord som ständigt dyker upp i mitt huvud nuförtiden, både på gott och ont. Just nu är mitt hem här i Kenya det är allt jag vet.
En av alla saker som ett internat livnär sig på är rykten, det började sprida sig att folk här på internat hade gått och snaggat sig, folk vaknar till liv och börjar svärma runt de nysnaggade. När 4 unga män väljer att klippa av sig sin hårmanar som nöje för att "internet inte fungerade", ja då vet man att man bor isolerat. En viss person drar undan mig och säger att ”visst är han sexig i snaggat”, jag skrattar så att jag får ont i kinderna. Det börjar disskuteras vilt om vilka som passar bäst respektive sämst i det. Smeknamn som oliven och liknelser som ”det ser ut som han har mördat en hel familj, till och med hunden” växer fram. Det surras och tas kort, det pillas och klappas i det lilla hår som finns kvar på deras huvuden, det är som på den gamla goda tiden, i början av vår vistelse när allt involverade alla och man inte hade hunnit tröttnat på det. (Lollo har fortfarande inte tröttnat på det... :p)
När jag är på väg att gå och lägga mig börjar det väsnas däruppe vid den andra trappan. Jag kommer in i rummet och där på bordet står den mest gigantiska godispåse jag någonsin sett. Det är Emmas, medtagen av lärarna från schweeden, självklart är den fylld med sådant äckligt godis som salt och surt, NOT!! Jag blir alldeles lyrisk och av någon okänd anledning börjar jag hoppa upp och ner i ren glädje. Lyckan är fullständig, Emmas mamma måste verkligen älska henne hör jag någon säga. Att lite godis, eller väldigt mycket godis rättare sagt kan innefatta så mycket kärlek, kärlek som fort skulle förbrännas enligt vissa. Ett träningspass av något slag tar from, medan jag sitter på sängen med gott samvete över det godis jag inte allt för länge sedan proppat i mig.
Internatet är hatat och älskat på samma gång, det är en hatkärlek som alla borde prova på.Man lär sig massor om sig själv,och om människors beteende i trångboddhet... :) Jag förseglar irriterat myggnätet precis som alla andra kvällar och för första gången på ett bra tag tänker jag att det här med internat inte är så tokigt iallafall./ Änders
Fyra bugg och en cocacola
Det är fredag, familjen grek dansar som aldrig förr. Höftrörelserna är skrämmande imponerande, vi äger dansgolvet och dansgolvet äger oss. Okej jag ska sluta larva mig, men det var ungefär så det var, sjukt roligt hade vi, en av de bästa kvällarna hittills. På Halloween då händer det grejjer.Långa inlägg är inte mitt signum, inlägg i huvudtaget verkar inte vara min grej. Det kommer, ta det lugnt jag lever. Mellanfasen här i Afrika är faktum, jag känner mig ganska instängd och det känns som tiden bara rinner iväg, tråkigt men sant. Det är inte många veckor, helger kvar nu och allt man vill är att ta vara på vartenda tillfälle man får att göra någonting annat som inte har med internat och skola att göra. Nu lever jag för helgerna, för den lilla fritid man får, allt annat känns mest som bortkastad tid.
Stay tuned, FAQ kommer snart... :)
/ Sara Änderz
Rien de nouvelle sous le soleil?
[Detta skrev jag igår, söndag, men då hade jag inte möjlighet att ladda upp det... så jag gör det nu iställlet. Let's pretend that it's sunday ;)]
Söndag.
Alltis lika segt, skevt och välbehövt. Vad skulle man göra utan denna mellandag fylld av trötthet, läxor som man skjutit upp under hela veckan och tänkt det-hinner-jag-göra-på-söndag, ignorerande den lilla rösten i huvudet som ropar ”du är alltid jättetrött på söndagar och kommer inte få något gjort”. Samma sak varje vecka. Om jag inte visste att det var söndag (av nån konstig anledning) så skulle jag lätt kunna lista ut det bara genom aktivitetsnivån och tystnaden på internatet. Det är lugnt med andra ord. Men söndagar är ett bra tillfälle att kila in i sitt eget rum, stänga till dörren med namnskylten utåt, sätta på lite musik och ägna några timmar åt sig själv och sina tankar. För sånnt behöver man också, det är lätt att missa dom där timmarna här, har jag märkt. Det är så lätt att bara umgås, skratta, och vara social, hela tiden. Men självtid är fint, och behövs det också. Och om man aldrig hade tråkigt skulle det roliga inte vara roligt längre, som man ju brukar säga. Så söndagar är okej. Tristessens dag.
En grej som jag gärna skulle vilja göra är att ladda upp en massa bilder så att ni fick se hur otroligt fint det är här, där vi bor. Och se lite mer vad vi gör… Men det tar så sjukt lång tid så jag låter det alltid bli ett senare projekt. Någon dag, när jag verkligen inte har mycket för mig, och hittar internet. Då!
Nu sitter jag här igen i alla fall, och försöker trycka in några ord på skärmen, något som ska få er att förstå någon liten del av det jag vill förklara och berätta om. Det är inte lätt. Särskilt inte när det går en vecka i übertempo, och sen ska jag plötsligt berätta allt som hänt under den veckan. Ibland har inte mycket hänt som jag ser det, men jämfört med vad ni gör har det ju det. Sånnt som börjar bli vardag för mig, är fortfarande oförståeliga äventyrshandlingar för er, eftersom att jag fortfarande inte har lyckats förklara. Kanske eftersom att det är detaljerna som bygger helheten, och vi har varit rätt lousy på att ge er detaljer. Isabell sa att hon skulle göra en lista när det har gått tre månader och skriva upp alla saker hon inte har gjort på 90 dagar.
Det kan bli en lång lista. Vi har tex inte:
Gått på en asfalterad trottoar
Sett några rödljus…
Handlat utan att försöka pruta (nakumatt räknas inte dock)
Dammsugit (vi sopar)
Packat ner varorna när vi har handlat (det är ett yrke)
Kollat på tv
Ätit knäckebröd (och en massa annat som inte finns här, såklart)
Druckit vatten ur kranen
Gått ut själva efter sju och mörkrets inbrott
Levt i fler rum än ett; det vi pluggar, hänger, klär på oss, skrattar, och förvarar alla våra ägodelar i.
Skulle som sagt kunna fortsätta ett bra tag till. Det är ett annorlunda liv, internatlivet. Men det har otroligt många fördelar, och jag älskar de flesta aspekterna av det.
I fredags var vi ute på våra riktiga u-landsprakitkplatser själva för första gången.
Ayany School i Kibera har jag valt. Det är jag, Sara Asker och Aksel som ska vara där ett par gånger, men aksel var inte med denna gången för han hade fotbollsmatch minsan. Så det var jag och sara som traskade in genom grindarna tillsammans. Det är en stor statlig primary school med flera tusen elever. Klasserna är stora, uppemot 50-60 elever på en lärare och det är trångt i träbänkarna. Principal’s kontor består av ett skrivbord i hörnet av ett rum som också är bibliotek. Det märks att han, George, är stolt över skolan och vad man har lyckas åstakomma. Han är också mycket positiv till utbyten av den sort vi gör nu, nästa gång ska vi vara med i klassrummen och även undervisa lite själva. Det ska bli väldigt spännande!
Denna gången hade det precis varit föräldramöte och de flesta eleverna hade redan gått hem när vi kom vid två-tiden, men ett tjugotal av de äldsta eleverna, 13-15 yrs, stannade kvar och visade oss runt på skolområdet och berättade om sig själva, om skolan och frågade oss saker. Ännu ett möte med elever, det är lika givande varje gång. För ju fler gånger man försöker förklara allt det där som är så svårt att förklara och förstå, och själv förstå allt det där som är så svårt att ta in och begripa, så blir man lite bättre på det. Man känner igen sig i resonemangen, vet lite mer hur reaktionerna blir.
Vi stannade där en lång stund och bara pratade. På alla väggar är budskap och motton skrivna med stora bokstäver, ackompanjerade av bilder i klara färger.
En vägg beskriver hur HIV/aids sprids. En annan hur man blir sjuk av att dricka smutsigt vatten. En vägg kallas math-corner, där finns alla matematiska storheter tecknade på logiskt, pedagogiskt vis. Ett annat hörn av skolområdet kallas social-sience, där har en sten målats som nairobis karta, en annan som kenyas.
Jag tänkte lite på det, att många av dessa barn aldrig kommer utanför Kibera. De lever alla sina minuter på samma labyrintmässigt uppbyggda plåthusområde.
De kan tänka sig hela Nairobi. De kan tänka sig hela Kenya, för många kommer från andra delar av landet. Men kan de tänka sig Sverige? Jag tror inte det.
Lika lite som vi kunde föreställa oss Kenya korrekt innan vi kom hit, lika lite måste de kunna se Sverige framför sig. Vissa saker kan inte förklaras med ordens hjälp.
”Är majoriteten av sveriges folk rika eller fattiga?”
”Äter ni majs? Vi äter majs varje dag”
”ja vi äter också majs, men inte så mycket som ni”
”vilken föda överlever mest människor på i Sverige?”
”Jag vet inte riktigt, potatis kanske”
”Potatis?! Hahah”
”Människorna i Sverige är så rika, de kan välja vad de vill äta, så alla äter väldigt olika saker…. Samtalet dör ut.
”Har du träffat george Bush?”
”Nej det har jag inte gjort”
”stödjer du Obama?”
”Jag vet inte riktigt om jag stödjer någon”
”Ska du rösta på honom?”
”Nej, jag får inte rösta, jag är ju från Sverige och han försöker bli president i USA. Kenyaner får ju inte rösta i det valet, inte jag heller. De som bor i USA får göra det. Vi kan bara vänta på reslutatet, eller hur?”
”Vilken är din favoritsport?”
”Fotboll gillar jag”
”Kan du ta med en boll till oss?”
”Jag ska försöka”
”Kan du betala så att jag kan komma till Sverige?”
”Jag tror inte att det går… det är väldigt dyrt…”
Några exempel på konversationer... Fast det är svårt att minnas exakt vad vi sa, och egentligen är det inte det som är det viktigaste heller. De är väldigt duktiga på att förstå och prata engelska, även små barn, men jag undrar hur mycket de förstår av det som snurrar i mitt huvud när vi talar med varandra.
Efter en stund gick vi ut i Kibera och de visade oss runt mellan sophögar, plåtbutiker, hus och människor. Alla dessa människor.Vi gick till Power-Women-Group och strålade samman med några av de andra från svenska skolan.
Innan vi skiljdes från eleverna sa vi hejdå och vi ses nästa vecka då och ta hand om er så länge. Sen klev vi på Swedish School bussen och slussades hem, in innanför murarna till vår svenska bubbla igen. Sådant är vårt liv.
Det är som två nya världar när man kommer hit.
En innanför murarna- och en utanför. Internatilivet och Kenya. Jag skulle inte vilja vara utan någon av dem, det är kombinationen som gör det.
Helgen då…Ja det var party för hela slanten, alla var taggade för att gå ut i Nairobi efter veckan på kusten. Det var halloweenparty x 2 som stod på tapeten.
I fredags var vi på en fest, man fick billigare inträde om man var utklädd, så vi var sjävklart utspökade till max innan vi gav oss iväg dit. Det var mycket ungdomar där från ISK och andra internationella skolor, bra drag.
Sen igår var det samma sak, fast på ett annat ställe, då var det angel/devil tema så vi tog en matato till Toymarket på eftermiddagen och köpte varsitt sidennattlinne för en billig peng (efter en stunds prutande). Sen lockade vi håren och knöt om ett litet guldband. Voilá! Kvällen var kanske inte så rolig egentligen, för det var i princip bara vi där, i vanlig ordning. Men jag hade kul ändå, jag antar att det blir vad man gör det till. ;) Kul grej igår vid middagen:
Linnea: Kostar det någonting att komma in?
Isabelle: Nä, bara om man kommer efter elva
Haha, sjukt internt. Som att vi någonsin skulle komma efter elva liksom..?
Det är en av de saker som är riktigt tråkiga med internatreglerna. Och det är ur säkrhetssynpunkt, vilket såklart är förståerligt, men ändå.
Vi måste alltid åka hem 00:3o. Alltid. Och i och med att de flesta ”normala” människor som inte lever på ett internat kommer runt tolv, så har vi ca en halvtimme per utekväll som är riktigt rolig. Den där sista halvtimmen innan vi måste leta på varandra i mängden och dra, och då vill man inte gå. Istället åker vi ut tidigare istället, för att kompensera liksom, och det funkar om man går ut och äter, eller gör något annat innan. Om man åker direkt till utestället kan det bli rätt långdraget om inte alla är pepp…I fredags höll det egentligen på till 6 A.M, stora affischer, men vi åkte hem-halv ett-såklart.
Och att vi skulle åka dit efter elva, finns inte på kartan.
Så inget inträde för oss alltså :p
---
På toymarket stöter man alltid ihop med så mycket folk. Det är trångt, svettigt och kenyanskt. Vissa saker man ser skär verkligen djupt i hjärtat, särskilt när det har med barn att göra. Det finns så otroligt många fattiga människor, det hemska är att det är så många att man nästan inte klarar att se dem som individer utan mer som en fattig massa. Ett fattigt barn hit, ett undernärt barn dit. De är så många och man känner sig så otillräcklig. Man vill hjälpa, men vet inte hur. Om jag köper mat till ett barn, så har han ändå ingen mat imorgon. Och hans bror som sitter bredvid har inte heller någon…
När det kommer fram ett litet barn med trasiga kläder och klänger sig fast vid dig, följer dig som ett plåster och mässar med sin späda röst
”How are you madam? Buy food?”
“How are you madam? I’m hungry. Buy food?”
Vad gör man då?
Springer några steg, svänger in på en ny gång mellan trasig plast och europeiska secondhand-kläder, bara för att möta ett annat barn, eller en berusad gammal man, eller en hög präst som springer runt och skriker med bibeln i handen. Så många livsöden, så liten yta. Det är svårt att sätta ord på komplexa känslor.
Matato är en annan sak som jag inte har berättat om, väl?Det är små bussar, som man kan hoppa på och av, lite som man vill, för några shilling. Bara man håller hårt i väskan brukar det gå bra, men det är lite av ett äventyr varje gång.
Man ställer sig vid vägkanten, sen är det bara att vänta och vinka lite. Om man blir sedd, och det finns plats, får man vara kvick med att hoppa bak några steg när de med en snabb sväng saktar in på den plats man nyss stod, och sen är det bara att knöka sig in mellan svettiga kenyaner och hoppas att man kommer dit man vill.
När man ska gå av får man ropa till, och sen hoppa ut snabbt innan mataton kör vidare mot nya mål på de vältrafikerade vägarna.
Korsa vägar är fortfarande något jag har svårt för även om jag har blivit mycket bättre på det. Några övergångställen finns inte så långt ögat når. Problemet är klassiskt; Jag påbörjar min övergång lite halvhjärtat och ändrar mig precis på mitten, min hjärna ger min kropp två order på samma gång, spring över och stanna och vänta, vilket leder till en tjusig överslagshandling; jag stannar och viftar lite med armarna mitt i vägen. Haha, det är inte klokt vad jag är dålig på det.
Man måste vara bestämd lollo, säger de till mig, nu går jag över tänker man, och sen gör man det. Men så lätt är det inte. Det gäller dock att inte visa sin rädsla utan bara köra på, har jag märkt. Och jag har faktiskt utvecklat en teknik som funkar numera. Jag tror det har att göra med den bilrädsla jag hade när jag var mindre.
Då vågade jag knappt cykla över vägen om man såg en bil vid horisonten. Jag var tvungen att vara helt säker på att jag skulle hinna över utan att bli överkörd.
Bilarna är ju överallt, det är liksom meningen att jag ska gå emellan dem.
Stå lite nonchalant mitt emellan ”filerna” och sedan gå över nästa del av gatan. Lugnt och metodiskt. Det vore lättare om det alltid var likadant bara, men trafiken är inte direkt beräknelig. Man kan inte lite på att den ska vara som man tror, precis som med allt annat här. Men det är en del av charmen. För hur kul blir det om allt alltid är som man tror, och man bara gör saker som man redan vet att man kan?
En annan sak jag vill säga, nu när jag ändå håller på, är: njut av den friska luften! Gå ut, ta ett andetag, och tänk på alla människor i Nairobi (inklusive mig) som lever under ett moln av avgaser, smuts och damm från de jordiga vägarna.Man tar en dusch och känner sig fräsch i… fem minuter? Sen går man ut utanför murarna och blir smutsig igen. Så njut av den friska luften som faktiskt finns i Sverige, det ska jag göra när jag kommer hem till er.Nu ska jag verkligen inte skriva mer idag, jösses vad långt det blev.
Söndagen fortsätter.
Inom en snar framtid kommer jag och Änders att sätta oss och svara på de mest frågade frågorna som vi får om vårt liv här. Det är inte det att vi inte har velat svara tidigare, men internet ni vet… och sen är det ju det här med tid, är det verkligen framför en dataskärm tänkandes på sverige man vill spendera sina räknade kenyanska dagar? (Eh nej.)
Men i alla fall, nu har vi kommit på att vi kan svara en gång för alla, så kan den som vill gå hit och läsa svaren :)
Så håll utkik, FAQ med oss är up an comming alltså.
Take care tills vi hörs igen. Är det snö föresten? Vänligen svara den som känner sig manad. Asante sana/
Lulu
Och by the way, Änders hälsar till er alla, är jag nästan säker på. Hon är med Gustaf och några fler på ett glasbruk där de sysslar med återvinning. Jag ska sova lite nu. Kwaheri!
Söndag.
Alltis lika segt, skevt och välbehövt. Vad skulle man göra utan denna mellandag fylld av trötthet, läxor som man skjutit upp under hela veckan och tänkt det-hinner-jag-göra-på-söndag, ignorerande den lilla rösten i huvudet som ropar ”du är alltid jättetrött på söndagar och kommer inte få något gjort”. Samma sak varje vecka. Om jag inte visste att det var söndag (av nån konstig anledning) så skulle jag lätt kunna lista ut det bara genom aktivitetsnivån och tystnaden på internatet. Det är lugnt med andra ord. Men söndagar är ett bra tillfälle att kila in i sitt eget rum, stänga till dörren med namnskylten utåt, sätta på lite musik och ägna några timmar åt sig själv och sina tankar. För sånnt behöver man också, det är lätt att missa dom där timmarna här, har jag märkt. Det är så lätt att bara umgås, skratta, och vara social, hela tiden. Men självtid är fint, och behövs det också. Och om man aldrig hade tråkigt skulle det roliga inte vara roligt längre, som man ju brukar säga. Så söndagar är okej. Tristessens dag.
En grej som jag gärna skulle vilja göra är att ladda upp en massa bilder så att ni fick se hur otroligt fint det är här, där vi bor. Och se lite mer vad vi gör… Men det tar så sjukt lång tid så jag låter det alltid bli ett senare projekt. Någon dag, när jag verkligen inte har mycket för mig, och hittar internet. Då!
Nu sitter jag här igen i alla fall, och försöker trycka in några ord på skärmen, något som ska få er att förstå någon liten del av det jag vill förklara och berätta om. Det är inte lätt. Särskilt inte när det går en vecka i übertempo, och sen ska jag plötsligt berätta allt som hänt under den veckan. Ibland har inte mycket hänt som jag ser det, men jämfört med vad ni gör har det ju det. Sånnt som börjar bli vardag för mig, är fortfarande oförståeliga äventyrshandlingar för er, eftersom att jag fortfarande inte har lyckats förklara. Kanske eftersom att det är detaljerna som bygger helheten, och vi har varit rätt lousy på att ge er detaljer. Isabell sa att hon skulle göra en lista när det har gått tre månader och skriva upp alla saker hon inte har gjort på 90 dagar.
Det kan bli en lång lista. Vi har tex inte:
Gått på en asfalterad trottoar
Sett några rödljus…
Handlat utan att försöka pruta (nakumatt räknas inte dock)
Dammsugit (vi sopar)
Packat ner varorna när vi har handlat (det är ett yrke)
Kollat på tv
Ätit knäckebröd (och en massa annat som inte finns här, såklart)
Druckit vatten ur kranen
Gått ut själva efter sju och mörkrets inbrott
Levt i fler rum än ett; det vi pluggar, hänger, klär på oss, skrattar, och förvarar alla våra ägodelar i.
Skulle som sagt kunna fortsätta ett bra tag till. Det är ett annorlunda liv, internatlivet. Men det har otroligt många fördelar, och jag älskar de flesta aspekterna av det.
I fredags var vi ute på våra riktiga u-landsprakitkplatser själva för första gången.
Ayany School i Kibera har jag valt. Det är jag, Sara Asker och Aksel som ska vara där ett par gånger, men aksel var inte med denna gången för han hade fotbollsmatch minsan. Så det var jag och sara som traskade in genom grindarna tillsammans. Det är en stor statlig primary school med flera tusen elever. Klasserna är stora, uppemot 50-60 elever på en lärare och det är trångt i träbänkarna. Principal’s kontor består av ett skrivbord i hörnet av ett rum som också är bibliotek. Det märks att han, George, är stolt över skolan och vad man har lyckas åstakomma. Han är också mycket positiv till utbyten av den sort vi gör nu, nästa gång ska vi vara med i klassrummen och även undervisa lite själva. Det ska bli väldigt spännande!
Denna gången hade det precis varit föräldramöte och de flesta eleverna hade redan gått hem när vi kom vid två-tiden, men ett tjugotal av de äldsta eleverna, 13-15 yrs, stannade kvar och visade oss runt på skolområdet och berättade om sig själva, om skolan och frågade oss saker. Ännu ett möte med elever, det är lika givande varje gång. För ju fler gånger man försöker förklara allt det där som är så svårt att förklara och förstå, och själv förstå allt det där som är så svårt att ta in och begripa, så blir man lite bättre på det. Man känner igen sig i resonemangen, vet lite mer hur reaktionerna blir.
Vi stannade där en lång stund och bara pratade. På alla väggar är budskap och motton skrivna med stora bokstäver, ackompanjerade av bilder i klara färger.
En vägg beskriver hur HIV/aids sprids. En annan hur man blir sjuk av att dricka smutsigt vatten. En vägg kallas math-corner, där finns alla matematiska storheter tecknade på logiskt, pedagogiskt vis. Ett annat hörn av skolområdet kallas social-sience, där har en sten målats som nairobis karta, en annan som kenyas.
Jag tänkte lite på det, att många av dessa barn aldrig kommer utanför Kibera. De lever alla sina minuter på samma labyrintmässigt uppbyggda plåthusområde.
De kan tänka sig hela Nairobi. De kan tänka sig hela Kenya, för många kommer från andra delar av landet. Men kan de tänka sig Sverige? Jag tror inte det.
Lika lite som vi kunde föreställa oss Kenya korrekt innan vi kom hit, lika lite måste de kunna se Sverige framför sig. Vissa saker kan inte förklaras med ordens hjälp.
”Är majoriteten av sveriges folk rika eller fattiga?”
”Äter ni majs? Vi äter majs varje dag”
”ja vi äter också majs, men inte så mycket som ni”
”vilken föda överlever mest människor på i Sverige?”
”Jag vet inte riktigt, potatis kanske”
”Potatis?! Hahah”
”Människorna i Sverige är så rika, de kan välja vad de vill äta, så alla äter väldigt olika saker…. Samtalet dör ut.
”Har du träffat george Bush?”
”Nej det har jag inte gjort”
”stödjer du Obama?”
”Jag vet inte riktigt om jag stödjer någon”
”Ska du rösta på honom?”
”Nej, jag får inte rösta, jag är ju från Sverige och han försöker bli president i USA. Kenyaner får ju inte rösta i det valet, inte jag heller. De som bor i USA får göra det. Vi kan bara vänta på reslutatet, eller hur?”
”Vilken är din favoritsport?”
”Fotboll gillar jag”
”Kan du ta med en boll till oss?”
”Jag ska försöka”
”Kan du betala så att jag kan komma till Sverige?”
”Jag tror inte att det går… det är väldigt dyrt…”
Några exempel på konversationer... Fast det är svårt att minnas exakt vad vi sa, och egentligen är det inte det som är det viktigaste heller. De är väldigt duktiga på att förstå och prata engelska, även små barn, men jag undrar hur mycket de förstår av det som snurrar i mitt huvud när vi talar med varandra.
Efter en stund gick vi ut i Kibera och de visade oss runt mellan sophögar, plåtbutiker, hus och människor. Alla dessa människor.Vi gick till Power-Women-Group och strålade samman med några av de andra från svenska skolan.
Innan vi skiljdes från eleverna sa vi hejdå och vi ses nästa vecka då och ta hand om er så länge. Sen klev vi på Swedish School bussen och slussades hem, in innanför murarna till vår svenska bubbla igen. Sådant är vårt liv.
Det är som två nya världar när man kommer hit.
En innanför murarna- och en utanför. Internatilivet och Kenya. Jag skulle inte vilja vara utan någon av dem, det är kombinationen som gör det.
Helgen då…Ja det var party för hela slanten, alla var taggade för att gå ut i Nairobi efter veckan på kusten. Det var halloweenparty x 2 som stod på tapeten.
I fredags var vi på en fest, man fick billigare inträde om man var utklädd, så vi var sjävklart utspökade till max innan vi gav oss iväg dit. Det var mycket ungdomar där från ISK och andra internationella skolor, bra drag.
Sen igår var det samma sak, fast på ett annat ställe, då var det angel/devil tema så vi tog en matato till Toymarket på eftermiddagen och köpte varsitt sidennattlinne för en billig peng (efter en stunds prutande). Sen lockade vi håren och knöt om ett litet guldband. Voilá! Kvällen var kanske inte så rolig egentligen, för det var i princip bara vi där, i vanlig ordning. Men jag hade kul ändå, jag antar att det blir vad man gör det till. ;) Kul grej igår vid middagen:
Linnea: Kostar det någonting att komma in?
Isabelle: Nä, bara om man kommer efter elva
Haha, sjukt internt. Som att vi någonsin skulle komma efter elva liksom..?
Det är en av de saker som är riktigt tråkiga med internatreglerna. Och det är ur säkrhetssynpunkt, vilket såklart är förståerligt, men ändå.
Vi måste alltid åka hem 00:3o. Alltid. Och i och med att de flesta ”normala” människor som inte lever på ett internat kommer runt tolv, så har vi ca en halvtimme per utekväll som är riktigt rolig. Den där sista halvtimmen innan vi måste leta på varandra i mängden och dra, och då vill man inte gå. Istället åker vi ut tidigare istället, för att kompensera liksom, och det funkar om man går ut och äter, eller gör något annat innan. Om man åker direkt till utestället kan det bli rätt långdraget om inte alla är pepp…I fredags höll det egentligen på till 6 A.M, stora affischer, men vi åkte hem-halv ett-såklart.
Och att vi skulle åka dit efter elva, finns inte på kartan.
Så inget inträde för oss alltså :p
---
På toymarket stöter man alltid ihop med så mycket folk. Det är trångt, svettigt och kenyanskt. Vissa saker man ser skär verkligen djupt i hjärtat, särskilt när det har med barn att göra. Det finns så otroligt många fattiga människor, det hemska är att det är så många att man nästan inte klarar att se dem som individer utan mer som en fattig massa. Ett fattigt barn hit, ett undernärt barn dit. De är så många och man känner sig så otillräcklig. Man vill hjälpa, men vet inte hur. Om jag köper mat till ett barn, så har han ändå ingen mat imorgon. Och hans bror som sitter bredvid har inte heller någon…
När det kommer fram ett litet barn med trasiga kläder och klänger sig fast vid dig, följer dig som ett plåster och mässar med sin späda röst
”How are you madam? Buy food?”
“How are you madam? I’m hungry. Buy food?”
Vad gör man då?
Springer några steg, svänger in på en ny gång mellan trasig plast och europeiska secondhand-kläder, bara för att möta ett annat barn, eller en berusad gammal man, eller en hög präst som springer runt och skriker med bibeln i handen. Så många livsöden, så liten yta. Det är svårt att sätta ord på komplexa känslor.
Matato är en annan sak som jag inte har berättat om, väl?Det är små bussar, som man kan hoppa på och av, lite som man vill, för några shilling. Bara man håller hårt i väskan brukar det gå bra, men det är lite av ett äventyr varje gång.
Man ställer sig vid vägkanten, sen är det bara att vänta och vinka lite. Om man blir sedd, och det finns plats, får man vara kvick med att hoppa bak några steg när de med en snabb sväng saktar in på den plats man nyss stod, och sen är det bara att knöka sig in mellan svettiga kenyaner och hoppas att man kommer dit man vill.
När man ska gå av får man ropa till, och sen hoppa ut snabbt innan mataton kör vidare mot nya mål på de vältrafikerade vägarna.
Korsa vägar är fortfarande något jag har svårt för även om jag har blivit mycket bättre på det. Några övergångställen finns inte så långt ögat når. Problemet är klassiskt; Jag påbörjar min övergång lite halvhjärtat och ändrar mig precis på mitten, min hjärna ger min kropp två order på samma gång, spring över och stanna och vänta, vilket leder till en tjusig överslagshandling; jag stannar och viftar lite med armarna mitt i vägen. Haha, det är inte klokt vad jag är dålig på det.
Man måste vara bestämd lollo, säger de till mig, nu går jag över tänker man, och sen gör man det. Men så lätt är det inte. Det gäller dock att inte visa sin rädsla utan bara köra på, har jag märkt. Och jag har faktiskt utvecklat en teknik som funkar numera. Jag tror det har att göra med den bilrädsla jag hade när jag var mindre.
Då vågade jag knappt cykla över vägen om man såg en bil vid horisonten. Jag var tvungen att vara helt säker på att jag skulle hinna över utan att bli överkörd.
Bilarna är ju överallt, det är liksom meningen att jag ska gå emellan dem.
Stå lite nonchalant mitt emellan ”filerna” och sedan gå över nästa del av gatan. Lugnt och metodiskt. Det vore lättare om det alltid var likadant bara, men trafiken är inte direkt beräknelig. Man kan inte lite på att den ska vara som man tror, precis som med allt annat här. Men det är en del av charmen. För hur kul blir det om allt alltid är som man tror, och man bara gör saker som man redan vet att man kan?
En annan sak jag vill säga, nu när jag ändå håller på, är: njut av den friska luften! Gå ut, ta ett andetag, och tänk på alla människor i Nairobi (inklusive mig) som lever under ett moln av avgaser, smuts och damm från de jordiga vägarna.Man tar en dusch och känner sig fräsch i… fem minuter? Sen går man ut utanför murarna och blir smutsig igen. Så njut av den friska luften som faktiskt finns i Sverige, det ska jag göra när jag kommer hem till er.Nu ska jag verkligen inte skriva mer idag, jösses vad långt det blev.
Söndagen fortsätter.
Inom en snar framtid kommer jag och Änders att sätta oss och svara på de mest frågade frågorna som vi får om vårt liv här. Det är inte det att vi inte har velat svara tidigare, men internet ni vet… och sen är det ju det här med tid, är det verkligen framför en dataskärm tänkandes på sverige man vill spendera sina räknade kenyanska dagar? (Eh nej.)
Men i alla fall, nu har vi kommit på att vi kan svara en gång för alla, så kan den som vill gå hit och läsa svaren :)
Så håll utkik, FAQ med oss är up an comming alltså.
Take care tills vi hörs igen. Är det snö föresten? Vänligen svara den som känner sig manad. Asante sana/
Lulu
Och by the way, Änders hälsar till er alla, är jag nästan säker på. Hon är med Gustaf och några fler på ett glasbruk där de sysslar med återvinning. Jag ska sova lite nu. Kwaheri!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
