WELOVEYOULONGTIME

I nöden prövas vännen, heter det ju. Och i förrgårkväll fick jag sannerligen bevis på att änders är en riktig vän när hon utan förvarning skippade salsakvällen, följde med mig och fanns vid min sida sex långa timmar på Nairobi hospital. På morgonen mådde jag okej, efter lunch (åt inget alls): suddenly not so ok. überdiaré, magkramp, illamånede, feber, frossa, you name it! Allt kom över mig.
På sjukhuset var jag nära på att svimma av panik och utmattning. Jag förstod att de behövde göra tester för att hitta felet och rätt behandling, men jag har en skräck för sprutor och nålar, jag rår inte för det. När de inte hittade venerna i handen för att ta blodprov och ge dropp, och fick upprepa processen om och om igen, var jag nära på att rycka ut slangen ur handen och stappla därifrån. Än en gång tur att sara var vid min sida, och på något sätt lyckades få mig att lugna ner mig. Jag somnade på något obegripligt sätt till, och när jag vaknade upp en halvtimme senare såg jag först dropppåsen som hänge mitt framför mig och släppt ifrån sig en droppe i taget, i lugn takt genom slangen. Jag följde den med blicken, den ledde in i min hand, och satt kvar. Jag hade alltså inte ryckt ut den. positivt. vred huvudet åt andra hållet och såg sara sitta och läsa i en stol. Och ett lugn kom över mig, paniken hade släppt, vilket var väldigt skönt. Jag kunde slappna av när magen inte krampade och vänta på testresultaten. Efter låång tid (kenya - ingenting går någonsin snabbt, pole pole) fick vi i alla fall veta vad som var fel. Balterieinfektion i magen och positivt test för något mer... Så nu går jag på fyra sorters antibiotika och magpiller tre gånger om dagen och hoppas på snabb tillfrisknad. Inte konstigt att jag inte mådde bra.
De övervägde att låta mig stanna över natten, men så blev det inte, och vi fick tillslut åka tillbaka till vårt kära internat. Dagen efter mådde jag redan mycket bättre och nu är jag bara extremt trött. En upplevelse jag sent kommer glömma.

Idag har jag varit trött mest hela dagen och legat på mitt rum och kikat på sex-and-the-city. Vi har också varit på julbazar i karen och traskat runt bland tälten och spanat in dyra, vackra saker i stekande solsken. Det var nog första gången sen vi kom hit som jag såg så många vita på en gång. Automatiskt tänker man på att komma hem, och hur det kommer att bli. Att plötsligt avar vem som helst, en i mängden igen. Inte sticka ut med varje litet steg man tar. Det blir en omvänjningsprocess det också, men det ska bli skönt på många sätt.
Nu ska jag dra iväg änders från datornbredvid och tvinga henne att följa med bort till matsalen innan vi börjar jobba med kvällens huvuduppgift: projektarbetet. imorgon ska vi vara på förskolan vi har jobbat på för sista gången, så lite planering känns rätt nödvändigt.
Annars hoppas jag mest på snabb tillfrisknad så att inte allt för mycket av min sista tid i afrika går åt till att vara sjuk.
Hörs snart igen, när andan faller på.
Aurevoir!