Raindrops keep falling on my head

Onsdag, en vanlig dag med ett bra avslut!
Det här med internat kan vara allt annat än enkelt, man börjar tröttna på det mesta som hör boarding till. I början finns en sammanhållning som sakta försvinner på något vis. Men så händer det ibland att det gnistrar till.
Den mörka himlen störs av de ilskna blixtarna, regnet vräker ner (och då menar jag verkligen vräker, 55 mm på en natt!) och får luften att kännas kylig. En del av boardingföräldrarnas ungar sitter och fikar i matsalen, som vanligt växer det fram stora högar av melonskal innan man hunnit blinka, det är inte mycket som skiljer sig från andra kvällar. På väg till skolan är två lärare från Örebro, den lilla staden vi faktiskt kallar hem. Vi rusar ut i regnet och beger oss mot vaktbåset för att ta skydd från regnet. Volymen på radion höjs avsevärd och det blir plötsligt svårt att stå stilla, den ena av vakterna visar på exemplariska dansmoves, medan den andra sitter och skrattar. Där står vi alltså blöta, dansandes med ett paraply i väntan på att de ska anlända.

På något sätt blir det vårt första tillfälle att berätta om allt vi har varit med om för någon utomstående. Troligtvis sitter vi alla och tänker för oss själva hur det kommer vara att dra samma veva om och om igen därhemma. Hemma, ett ord som ständigt dyker upp i mitt huvud nuförtiden, både på gott och ont. Just nu är mitt hem här i Kenya det är allt jag vet.
En av alla saker som ett internat livnär sig på är rykten, det började sprida sig att folk här på internat hade gått och snaggat sig, folk vaknar till liv och börjar svärma runt de nysnaggade. När 4 unga män väljer att klippa av sig sin hårmanar som nöje för att "internet inte fungerade", ja då vet man att man bor isolerat. En viss person drar undan mig och säger att ”visst är han sexig i snaggat”, jag skrattar så att jag får ont i kinderna. Det börjar disskuteras vilt om vilka som passar bäst respektive sämst i det. Smeknamn som oliven och liknelser som ”det ser ut som han har mördat en hel familj, till och med hunden” växer fram. Det surras och tas kort, det pillas och klappas i det lilla hår som finns kvar på deras huvuden, det är som på den gamla goda tiden, i början av vår vistelse när allt involverade alla och man inte hade hunnit tröttnat på det. (Lollo har fortfarande inte tröttnat på det... :p)
När jag är på väg att gå och lägga mig börjar det väsnas däruppe vid den andra trappan. Jag kommer in i rummet och där på bordet står den mest gigantiska godispåse jag någonsin sett. Det är Emmas, medtagen av lärarna från schweeden, självklart är den fylld med sådant äckligt godis som salt och surt, NOT!! Jag blir alldeles lyrisk och av någon okänd anledning börjar jag hoppa upp och ner i ren glädje. Lyckan är fullständig, Emmas mamma måste verkligen älska henne hör jag någon säga. Att lite godis, eller väldigt mycket godis rättare sagt kan innefatta så mycket kärlek, kärlek som fort skulle förbrännas enligt vissa. Ett träningspass av något slag tar from, medan jag sitter på sängen med gott samvete över det godis jag inte allt för länge sedan proppat i mig.
Internatet är hatat och älskat på samma gång, det är en hatkärlek som alla borde prova på.Man lär sig massor om sig själv,och om människors beteende i trångboddhet... :) Jag förseglar irriterat myggnätet precis som alla andra kvällar och för första gången på ett bra tag tänker jag att det här med internat inte är så tokigt iallafall./ Änders