...

Igårkväll vågade jag mig på att föreställa mig hur jag plockade fram väskorna från under trappen upp till mitt och mallans rum. Jag såg framför mig hur jag började plocka ut saker ur lådor och ta ner foton från väggarna. Det varade i ungefär fem sekunder, sen mådde jag illa.
Jag är inte redo för att packa ner mitt liv här, inte än.
Om en vecka, kanske. Jag måste inse att jag ska åka hem först. Sen kanske det går. Att bryta upp.
Det spelar ingen roll om det är en bra sommar som tar slut, eller om man ska flytta från en plats. Ett avslutat kapitell är alltid sorgligt. Bara mer eller mindre. För man vet att det aldrig blir likadant igen.
It will never be the same.