...why do all good things come to an end?

Forever doesn't live here anymore
Forever took its bags and shut the door
It'll never be the same no no no no
It'll never be the same no no no no
Now forever
doesn't live here
anymore.

Jag grät en skvätt nyss. Helt ensam.
Satt och vickade fram och tillbaka på min skeva skrivbordstol som fått snurra alldeles för många varv och lyssnade på musik.
Såg mig omkring i mitt tomma rum, och ner på de överfyllda väskorna på golvet. Fyllda av saker och kläder, men också av undanträngda känslor som jag valt att inte låta fylla mig idag och istället tryckt ner i botten tillsammans med packningen. Håller man sig sysselsatt är det okej. Men tillsist kom insikten ikapp mig. Det är liksom ingen idé att skjuta det ifrån sig längre; vi ska åka hem. Jag ska lämna mitt underbara internat som jag upplevt så mycket tillsammans med. Och det visste vi ju från början, att det skulle ta slut menar jag. Jag har bara inte riktigt insett det förrns nu. Och då kan det behövas lite tårar. På något sätt har vi övermannat evigheten här i Kenya. En evighet har gått så fort.
Jag såg på mitt eget ärrade ansikte i spegeln mittemot mig. Afrikaärr. 1,5 centimeter långt strax ovanför höger ögonbryn.
Jag vet att ingenting varar för evigt. Och när någonting har varit bra är det ännu svårare när det tar slut. Det finns alltid ett slut, alltid ett avsked, alltid en inre sorgsenhet. Större eller mindre. Den jag har nu går i vågor. Ibland känns det inte illa alls att sätta sig på planet. För det ska bli skönt att komma hem också. Det ska bli skönt att se min mamma, pappa och mina syskon igen. Skönt att få lite perspektiv på saker, igen. Skönt att andas svensk luft...
Ikväll ska vi gå ut för sista gången tillsammans med det lilla järngäng av internatelever som fortfarande är kvar och inte har lämnat oss för sverige eller andra delar av afrika med besökande familjer. Det blir kul. Säkerligen känslofyllt också. Sista.
Kan sättas framför allt jag tar mig för under resten av dagen.
Sista dagen i Kenya.