Massor om ingenting

Hej, det var länge sen!
Dagarna är så fulla, det är så mycket man vill hinna med och dessutom är det - tro det eller ej - galet mycket plugg inför lovet, även här.
Förra torsdagen hade vi fotbollsmatch friendly-game mot tyska skolans tjejlag. Och vi vann med 3 mot 1, trots att jag sköt i stolpen tre gånger utan att träffa nätet haha. Kul att se hur det ser ut på andra skolor i Nairobi, vi har ju varit på en del sånna nu.
Vårt fotbollslag är inte det bästa, men vi har ändå haft väldigt kul på träningar och de fåtal matcher som vi har haft. Det som är lite synd är att tjejernas seriespel ligger på våren, och då är jag ju inte här :/ man kan inte få allt, som sagt. Men det skulle ha varit redigt kul!

Den första december samlades en hel hög med sjuttonartonåringar i tv-rummet för att försöka fånga den lilla gnutta av svensk julstämning som går att hitta: julkalendern. Klockan 20:45 kenyansk tid, och sedan dess har det blivit lite av en vana. Även om den är jättetöntig och jag i vanliga fall med största säkerhet skulle ha haft både ett och annat att säga om den, kan jag inte låta bli att svälja den hel och tycka om allt. Det är en av de få saker som ändå är "december-som-vanligt". Allt annat är inte det. På gott och ont såklart, men mest gott! Jag saknar inte mörkret, inte alls.

Något annat som hänt är att vi har börjat shoppa mer intensivt än tidigare. Kanske för att vi snart ska åka hem till dyrt och uppstyrt, eller för att vi har mer koll på vad vi faktiskt vill ha nu än för några veckor sen, men säkert är att vi tar mycket av våra lediga stunder till att åka matato till toy market och förhandla eller strosa runt på diverse handcraft/masaimarknader. Kanske för att hitta julklappar också... Jag blir fortfarande lurad gång på gång, men jag tycker om det ändå. Och kommer att sakna det. Som så mycket annat. Jag kommer att sakna barnen på skolan som vi gjorde vårt projektarbete också. De sötaste små kenyanerna nånsin. Och deras sätt att prata engelska, fyra/femåringar som säger "Me I have..." "Me I go..." hela tiden. Så sött!
Det var bara en parentes.

I helgen var det stoor julbazar igen. Vi hade lite skolbuss problem så vi bestämde oss för att gå stigen längs vägen dit istället för att krångla. Tjugo minuter sa någon att det skulle ta. Hon måste ha menat 20 kenyanska minuter, för det tog ungefär en timme.... Men det var värt det, för vi hittade en massa roliga saker och människor när vi väl kom fram, efter lite vägbeskrivningshjälp.

What else... Jo, en annan sak som är up and coming är lucia. Här på svenska skolan innebär det att alla som är med i kören, vilket vi självklart är (även fast det inte är särskilt party egentligen) sjunger luciasångerna tillsammans med de mindre barnen. På torsdag bär det av till svenska ambassadörens residens, proper klädsel önskas och det kommer en hög utländska diplomater. Det känns verkligen inte luciaaktigt alls att prova ut ett urtvättat vitt linne i solskenet, men vad gör man inte. Det kan bli kul, i alla fall ska vi göra det.

Internatlivet har också haft några ordentliga förändringar den senaste veckan, men det är lite för invecklat för att skriva här. Dessutom hinner jag inte, för nu är lektionen som jag snyltar av slut. Dags för svenska, och sen luciaträning. Igen. Suck.
Jag har så mycket inplanerat nu att jag måste sno lektionstid för att hinna blogga. Illa.
Och dessutom blev det alldeles för långt och skevt, som vanligt, vi skriver för sällan, för mycket hinner hända. Vi är nog inga äkta bloggerskor, helt enkelt. Det där med kort och intresseväckande är inte riktigt vår grej haha.
Kwaheri tills vidare.