Tidelpum...

Det känns som att den här bloggen börjar närma sig den dagen då det är dags att sluta.
En känsla bara.
I januari 2008 hade jag precis fått veta att jag inte skulle kunna åka till kenya den våren. I december har jag precis kommit hem efter en fantastisk termin på svenska skolan i nairobi.
Ett år. Cirkeln är sluten på nått sätt. vi kom aldrig iväg, vi reflekterade över det, sen åkte vi, och reflekterade över det. och nu är vi hemma.


Framtida reflektioner behöver en ny plattform att stå på och sammanstråla från.
Tidelpum har levt ut sin tid, it's a whole other daydream now.
Jag ska bara tala med änders om detta, men jag är ganska säker på att hon samtycker.
Inte för att särskilt mångas av våra typ 5 läsare kommer bry sig nämnvärt men ändå.
Vi får se vart livet leder nu.
Puss och tack för att du har läst, dear someone listening in the shadows.
Aurevoir

Nu är det jul

För er som inte är medvetna om att det är julafton imorgon så kan jag, vänlig som jag är meddela er det. Det är jul, det känns inte som det för min egen del men vad gör man. Anpassning på högsta nivå, näsan fryser ihjäl, man går på bekanta kliniskt rena gator, bara vita människor, färre leenden osv. Per automatik kommer allt att bli som vanligt igen, livet i Sverige, men det finns vissa saker som skiljer sig mot de som varit. En gnutta perspektiv i sammanhanget, visst man kanske pratar om perspektiv hit och dit men det stämmer faktiskt. Man är fortfarande samma person med allt vad det innebär, men kan se på saker med lite insikt. Det är nice.

Jag(och antagligen Lovisa också) önskar er alla en riktigt god jul!

Livet är till för att inse att livet är så mycket mer än att bara leva, hm knappt att jag förstår va jag själv skriver, det vill säga allt är precis som det ska :)

En kram och två pussar, som min kära mor skulle ha sagt.

Härlig dag för ett citat

Ingenting är som att återvända till
en plats som har förblivit oförändrad
om man vill upptäcka på vilket
sätt man själv har förändrats


Det är ganska sjukt att vi har återvänt nu.
Det är litttte kallt också, som m skulle ha sagt.
Nu ska jag bara vara och njuta av mitt förvirrade sinnestillstånd
jag förstår inte, men det är nog lika bra.
En sak i taget
en dag i taget

...why do all good things come to an end?

Forever doesn't live here anymore
Forever took its bags and shut the door
It'll never be the same no no no no
It'll never be the same no no no no
Now forever
doesn't live here
anymore.

Jag grät en skvätt nyss. Helt ensam.
Satt och vickade fram och tillbaka på min skeva skrivbordstol som fått snurra alldeles för många varv och lyssnade på musik.
Såg mig omkring i mitt tomma rum, och ner på de överfyllda väskorna på golvet. Fyllda av saker och kläder, men också av undanträngda känslor som jag valt att inte låta fylla mig idag och istället tryckt ner i botten tillsammans med packningen. Håller man sig sysselsatt är det okej. Men tillsist kom insikten ikapp mig. Det är liksom ingen idé att skjuta det ifrån sig längre; vi ska åka hem. Jag ska lämna mitt underbara internat som jag upplevt så mycket tillsammans med. Och det visste vi ju från början, att det skulle ta slut menar jag. Jag har bara inte riktigt insett det förrns nu. Och då kan det behövas lite tårar. På något sätt har vi övermannat evigheten här i Kenya. En evighet har gått så fort.
Jag såg på mitt eget ärrade ansikte i spegeln mittemot mig. Afrikaärr. 1,5 centimeter långt strax ovanför höger ögonbryn.
Jag vet att ingenting varar för evigt. Och när någonting har varit bra är det ännu svårare när det tar slut. Det finns alltid ett slut, alltid ett avsked, alltid en inre sorgsenhet. Större eller mindre. Den jag har nu går i vågor. Ibland känns det inte illa alls att sätta sig på planet. För det ska bli skönt att komma hem också. Det ska bli skönt att se min mamma, pappa och mina syskon igen. Skönt att få lite perspektiv på saker, igen. Skönt att andas svensk luft...
Ikväll ska vi gå ut för sista gången tillsammans med det lilla järngäng av internatelever som fortfarande är kvar och inte har lämnat oss för sverige eller andra delar av afrika med besökande familjer. Det blir kul. Säkerligen känslofyllt också. Sista.
Kan sättas framför allt jag tar mig för under resten av dagen.
Sista dagen i Kenya.

krisimasi is all around me

Handen på bilden som otåligt sträcker sig mot godispåsen tillhör mig. Idag var det så dags för julavslutning, skolan är slut för den här terminen. Lite fina ord från rektorn i rondellen uppföljt med sång och sedan dans runt den minimala granen, storlek pytteliten, men det gick fin fint. Sen kom ju tomten och förhöjde allas vår tillvaro med godis även till de "äldre barnen", gissa om vi blev saliga.

Det var en hel bunt som lämnade oss igår och tidigt imorse,det känns så overkligt. Det börjar bli lite tomt här på vårt kära internat. Och imorgon är det dags för mig och resten av örebroana. Emma och Asker har ju redan dragit sin kos,vi fick lite rapporter om en chockad klass därhemma i slusket. Här går man omkring ibland och tycker att det är kyligt även om det är 25 grader varmt. Helt stört, vi har redan konstaterat att vi kommer att frysa ihjäl när vi kommer fram. Jag och långkallingarna kommer att bli bundisar på heltid. Imorgon är det alltså vår tur att åka hem, det ska otroligt skönt, men självklart kommer man sakna mycket här. När skolan drar igång och allt kommer blit sådär tråkigt normalt. Men med tanke på att det är sista terminen, studenten och allt kommer vi nog att överleva.

Nu sitter jag på rummet med lånad dator och lyssnar på lite tradjazz, måste packa senare. Om jag hade svårt att klara vikten när vi åkte hit då kan ni förstå hur läget ligger till nu på packfronten. Men det fixar sig. Lite senare ska jag och några andra ta en sista sväng på villagemarket för att inhandla de sista julklapparna.
Frågan är om det blir någon sömn inatt eller inte, vi får se. Sömnbristen som i stort sätt alla lider av på internatet börjar göra sig ordentligt påmind. När jag kommer hem ska jag sova det är en sak som är säker. Sova, äta och bara vara. Det som gäller nu däremot är att försöka trycka ner alla prylar och kläder i väskorna.
Wish me good luck!

vulkantripp i afrikaland

So sweet I wanna cry

bäst<3

Det är som det är som man säger.
Saker och ting förändras i vårt älskade örebrohus.
Idag åkte min kära rumsgranne Malin iväg till flygplatsen för tre veckors jullov i sthlm. Vi kommer aldrig mer att sova vägg i vägg ovanför trappen till vänster. Det känns redan tomt, men vi ses ju igen. Farväl är ej för alltid.
I fredags var det några söta internatare som hade ordnat avslutnings/nobelmiddag på italienska restaurangen med efterfest och modeshow på casablanca. Det var jättemysigt, nästan alla från internatet följde med och nomineringarna duggade tätt. Årets mest integrerade, årets buddah, årets PMS, årets ljushuvud, årets casanova, årets mest "lyckade" tjej... etc.
Vi hade mycket kul. Byggarna från halmstad följde också med och partade järent, precis som vi.

På lördagsmorgonen var det dags för vulkanbestigning. Mount longonot (tror jag minsan att den heter) skulle klättras uppför. Lagom trötta efter få timmars sömn kämpade vi oss upp i solsken och damm, hela vägen upp till toppen. Det var otroligt tjusigt däruppe, Isabelle svimmade men vaknade snabbt till igen. Sen var det bara att ta sig ner igen, eller gå runt kratern om man hellre kände för det. Jag valde det förstnämnda och tillslut kom vi ner till en mer normal nivå, efter att ha svalt fem kilo aska/sand/damm och ramlat ett antal gånger i språngmarsen. Lördagskvällen spenderades sedan på pavement med 20 shilling shotten på VIP-våningen. (två svenska kronor, förtydligande). Och söndagen ägnades, i vanlig ordning, åt ingenting särskilt.

Idag hände en grej. Lagom klantig, lagom skev, lagom äkta-lovisa-stuff.
Jag var trött, som vilken måndag som helst, och skulle stänga min dörr till rummet. Precis utanför min dörr har jag mallans och min trapp. När jag så skulle stänga dörren bakom mig hade jag hängt en tröja på torkning över den. Dörren gick alltså inte igen helt, så jag vände mig om för att fixa det. Det som hände sen är något av en dimma, men jag vet att jag snubblade, slog i huvudet med full kraft rakt in i stenväggen bredvid, ramlade igenom dörren och landade på golvet. När jag reste mig upp förvirrad med tårar i ögonen och såg blodet på väggen och golvet vände jag mig mot min spegelbild. Jag tänker inte beskriva hur den spg ut, men jag kan säga att jag fick något av en chock. Alla andra hade försvunnit (de var och åt), så jag stapplade iväg i mitt chock/smärttillstånd mot matsalen och räddades av Matilda och Emma som tog mig till siv. Hon ville att vi skulle in till akuten och sy, men jag vägrade - det räcker med ett besök på nairobi hospital för min del. Så nu har jag jack i pannan, svullnad och blåmärke. buhu.
Efteråt var jag mest glad att jag inte brutit näsan eller så, det kunde ha gått hur som helst, lagom klantigt i alla fall.

Nu ska det ätas julgodis i örebrohuset, det har blivit en mysig folksamling. Imorgon är det tisdag. 4 dagar kvar i paradiset.
Sen bär det av till ett annat paradis, som just nu känns som en drömvärld. Schweden.
Nu ska jag umgås och vara social.
Stay tuned!
Änders hälsar. Föresten vill jag tillägna ett stort tack till tösabiten, som tar hand om mig i alla lägen när jag strular till det, så som idag. Puss till min änders.
Hejdådå.

Hier soir

Så bar det då av till svenska ambassadörens residens (så tjusigt att jag inte ens kan stava till namnet). Jag överdriver inte om jag säger att det var vackert. Otroligt tjusig djungelträdgård, enormt hus, pool, allt sånntdärnt. Efter att ha hälsat snabbt och fått i oss lite glögg och pepparkakor i form av elefanter var det bara att börja mingla. Gillar ordet. Tänk dig ett OC-party med lite tält i trädgården och en massa folk i fina kläder som minglar runt poolen. Så var det.
När det sen blev mörkt var det luciadags. Det var faktiskt väldigt mysigt, även om vi är extremt otighta och det finns vissa tondöva individer som jag absolut inte tycker sämre om för det, men man kan konstatera att det inte var det "renaste" luciatåget ever. De små tomtarna, pepparkaksgubbarna, tärnorna, mini-lucian och stjärngossarna räddade upp oss lite. Små är alltid söta, vad dom än gör, och med luvor på huvedena och stjärna i hand kan det liksom inte bli fel. Vi spred lite luciaaura i alla fall, med ljusen och det. Och Malva var überfin som lucia! Efter det fick vi stå i en två mil lång kö till julmaten. Det var extremt mycket folk, knasigt att träffa så många svenskar. Knäckebröd har man saknat lite i alla fall.
Efter lagom många timmar åkte vi sedan vidare till Village market och hängde där resten av kvällen. För min del blev det mest prat om örebrominnen, mys det med.

Idag är det skolfri fredag för oss, eftersom det är kenyansk helgdag. Gött! eller fiiint, som john vill att jag ska säga på äkta sthlmska. Får se hur det blir med det :)
Jag ska försöka komma iväg till toy market idag igen, solen skiner så det blir säkert en varm dag. Sen är det städkontroll på rummet, måste fixa det lite också, och sen ikväll ska vi ut! Måste ta vara på alla tillfällen nu vår sista riktiga helg. :)
En annan grej som händer idag är att det kommer ett 15tal artonåriga bygg-gymnasie-elever från sverige hit. De håller på med nått volontärprojekt och nu ska de bo i våra skolsalar (tio meter från vårt internat) nån natt. Kan bli kul.
Nu ska jag snart kila iväg och försöka äta något. Mallan och jag gick upp tidigt och hängde tvätt, hurtiga som vi är. Jag antar att vi snart hörs igen!
Au-revoir.

...

Igårkväll vågade jag mig på att föreställa mig hur jag plockade fram väskorna från under trappen upp till mitt och mallans rum. Jag såg framför mig hur jag började plocka ut saker ur lådor och ta ner foton från väggarna. Det varade i ungefär fem sekunder, sen mådde jag illa.
Jag är inte redo för att packa ner mitt liv här, inte än.
Om en vecka, kanske. Jag måste inse att jag ska åka hem först. Sen kanske det går. Att bryta upp.
Det spelar ingen roll om det är en bra sommar som tar slut, eller om man ska flytta från en plats. Ett avslutat kapitell är alltid sorgligt. Bara mer eller mindre. För man vet att det aldrig blir likadant igen.
It will never be the same.

Massor om ingenting

Hej, det var länge sen!
Dagarna är så fulla, det är så mycket man vill hinna med och dessutom är det - tro det eller ej - galet mycket plugg inför lovet, även här.
Förra torsdagen hade vi fotbollsmatch friendly-game mot tyska skolans tjejlag. Och vi vann med 3 mot 1, trots att jag sköt i stolpen tre gånger utan att träffa nätet haha. Kul att se hur det ser ut på andra skolor i Nairobi, vi har ju varit på en del sånna nu.
Vårt fotbollslag är inte det bästa, men vi har ändå haft väldigt kul på träningar och de fåtal matcher som vi har haft. Det som är lite synd är att tjejernas seriespel ligger på våren, och då är jag ju inte här :/ man kan inte få allt, som sagt. Men det skulle ha varit redigt kul!

Den första december samlades en hel hög med sjuttonartonåringar i tv-rummet för att försöka fånga den lilla gnutta av svensk julstämning som går att hitta: julkalendern. Klockan 20:45 kenyansk tid, och sedan dess har det blivit lite av en vana. Även om den är jättetöntig och jag i vanliga fall med största säkerhet skulle ha haft både ett och annat att säga om den, kan jag inte låta bli att svälja den hel och tycka om allt. Det är en av de få saker som ändå är "december-som-vanligt". Allt annat är inte det. På gott och ont såklart, men mest gott! Jag saknar inte mörkret, inte alls.

Något annat som hänt är att vi har börjat shoppa mer intensivt än tidigare. Kanske för att vi snart ska åka hem till dyrt och uppstyrt, eller för att vi har mer koll på vad vi faktiskt vill ha nu än för några veckor sen, men säkert är att vi tar mycket av våra lediga stunder till att åka matato till toy market och förhandla eller strosa runt på diverse handcraft/masaimarknader. Kanske för att hitta julklappar också... Jag blir fortfarande lurad gång på gång, men jag tycker om det ändå. Och kommer att sakna det. Som så mycket annat. Jag kommer att sakna barnen på skolan som vi gjorde vårt projektarbete också. De sötaste små kenyanerna nånsin. Och deras sätt att prata engelska, fyra/femåringar som säger "Me I have..." "Me I go..." hela tiden. Så sött!
Det var bara en parentes.

I helgen var det stoor julbazar igen. Vi hade lite skolbuss problem så vi bestämde oss för att gå stigen längs vägen dit istället för att krångla. Tjugo minuter sa någon att det skulle ta. Hon måste ha menat 20 kenyanska minuter, för det tog ungefär en timme.... Men det var värt det, för vi hittade en massa roliga saker och människor när vi väl kom fram, efter lite vägbeskrivningshjälp.

What else... Jo, en annan sak som är up and coming är lucia. Här på svenska skolan innebär det att alla som är med i kören, vilket vi självklart är (även fast det inte är särskilt party egentligen) sjunger luciasångerna tillsammans med de mindre barnen. På torsdag bär det av till svenska ambassadörens residens, proper klädsel önskas och det kommer en hög utländska diplomater. Det känns verkligen inte luciaaktigt alls att prova ut ett urtvättat vitt linne i solskenet, men vad gör man inte. Det kan bli kul, i alla fall ska vi göra det.

Internatlivet har också haft några ordentliga förändringar den senaste veckan, men det är lite för invecklat för att skriva här. Dessutom hinner jag inte, för nu är lektionen som jag snyltar av slut. Dags för svenska, och sen luciaträning. Igen. Suck.
Jag har så mycket inplanerat nu att jag måste sno lektionstid för att hinna blogga. Illa.
Och dessutom blev det alldeles för långt och skevt, som vanligt, vi skriver för sällan, för mycket hinner hända. Vi är nog inga äkta bloggerskor, helt enkelt. Det där med kort och intresseväckande är inte riktigt vår grej haha.
Kwaheri tills vidare.

Saturday evning - I get by with a little help from my friends

Parentes 2

Okej, man får lov att skriva tre halvskeva inlägg på samma kväll om det är första advent och man inte riktigt vill gå och lägga sig när man har fått låna en dator som faktiskt har internet (a).
Det här läste jag nyss på saras blogg spektakulart.blogspot.com:

Just nu sitter vi flera stycken och myser i "Örebrohuset", det hus som jag, Emma, Lollo Sara + den underbara solstrålen Malin Kyllenbeck blev tilldelade i somras. Även det hus som har blivit "myshuset". Det är här vi har lagar mat när vi inte tycker om den som lagas i köket, det är hit alla kommer efter utgång för att tala om kvällens bravader, trycka i sig nudlar och dricka ännu en grogg eller två. Det är här vi har pyntat med olika målningar, dumlepapper och ljus i olika färger. Det är här vi bor helt enkelt! Ikväll är det full aktivitet. Knäck och kola lagas, ljusen lyser över hela nedervåningen och julmusiken står på högsta volym! På samma gång passar vi på att göra klart läxorna innan nästa vecka tar sin början. Det är bra mysigt! När man inte har sin biologiska familj tillgänglig så får man skaffa sin egen.
Och jag gillar min! :)

Det var fint uttryckt. Instämmer med föregående talare helt klar. Myshuset har vi, that's for sure! Nu har Mallan lämnat oss för sängen, bara Emma och jag kvar och nattugglar. Snart väntar sängen med blommiga, rena lakan. Myspys.
Ta hand om er nu. Puss igen!

Parentes

En grej till:

Jag saknar er jättemycket därhemma.
Ni vet exakt vilka ni är. Snart ses vi!!!
Det är så tudelat, detta med hemfärden.
Hatkärlek på den fronten också, I guess.

Bredvis mig sitter Emma och Mallan och gör massage.
Änders och Asker är duktiga och sover.
Det ska jag med göra nu. I mitt rum är det totalt mörker, alla lampor har helt random valt att gå sönder. Så det blir en mörk natt, men det gör inte så mycket. Får ta och fylla i en repair-form imorgon så jag kan få lite steg-klättrings-assistans.
Stay tuned, pöss på er.

Julefrid i vår lilla stuga

Söndagkväll. Första advent kom och gick även i Nairobi.
Sol, varmt och segt internat -dagen stack inte ut så mycket i mängden av söndagar. Allting är så likadant här på många sätt. Lika ljust varje morgon, lika mörkt varje kväll. Värme och lite regn, men mest värme. Denna dagen, inget undantag. Men ändå inser man på något lite bakvänt vis att det faktiskt är december imorgon. Oundvikligt att tänka på hemma, riktiga hemma. Advent är mörker och kyla.... Nja. Inte riktigt. Den som skrev det bodde inte i afrika, det är obvious.
Men i brist på annat har vi iallafall försökt skapa x-mas stämning i Örebrohuset så gott vi kunnat. Julmusik à la Carola för att vara riktigt svenska och godisbak har vi ändå hunnit med. Och så eldade vi lite ljus, för sakens skull.

Jag fortsätter att knarka mina mediciner. Det är mycket att svälja, men det hjälper så jag fortsätter. Imorgon är sista piller-sväljar-dagen iallafall.

I fredags var vi och såg premiären av High School Musical 3 på westgate. Om jag och Änders hade oroat oss för att vara de enda som var tillräckligt töntiga för att insistera på att se den, så hade var det helt i onödan. Det är inte själva filmen jag gillar, snarare känslan man får. Glädje och musik. Bättre kan det knappt bli. Dessutom åt vi pizza och skrattade massor. Fin kväll i lagom lugnt tillstånd.

... Och igårkväll var det event på blue times, sexy saturday. Massor av folk, lite färre från swedish school part crew än vanlligt (ca hälften var på övernattningssafari i Nakuru), men bra drag. När det är så mycket folk och bra musik känns det ännu segare än vanligt att behöva rycka tag i varandra på dansgolvet och skrika att det är dags att smita ut till swe-school-bussen och åka hem till vakterna och signa in sig för kvällen. Det är många minnen man kommer ha från de bussturerna haha. Igår var en sånn kväll när man bara ville stanna. Men regler finns, och vi har inte så mycket annat att göra än att försöka följa dom.... Sammanfattningsvis var det en fin helg i alla fall. På dagen tog jag och Änders på african handcraft-mässa. Jag köpte några julklappar, änders köpte dubbelt så många för hälften så mycket, precis som vanligt. Prisförhandlande och prutande kommer nog aldrig att bli min grej, jag är alldeles för snäll och lättlurad haha. Efter en väldigt tveksam lunch åkte vi tillbaks till internatet och här var det jul-bazar annordnad av svensk-föreningen. Vi köpte en påse svenskt godis för 500 shilling, men det var det värt.

En sak som inte riktigt vill gå in är att det är sista dagen i november idag.
Imorgon är det december. Ju mer jag tänker på det, desto mer obegripligt blir det.
"Ni skulle ju vara där en evighet" sa Belle. En evighet går fort.
Den 20e flyger vi igen.
20 dagar kvar i mitt Kenya som jag har kommit att älska på så många sätt.
20 dagar är ingenting. Samtidigt är det fantastiskt mycket.

hur ska det gå-hur ska det bli-och vad kommer att hända när vi kommer hem?
De eviga frågorna...
Som får sitt svar tids nog, antar jag. Det blir bra. Det blir en jul i Örebro i alla fall. That's certain.
De flesta som inte ska hem till Sverige åker till Mombasa över jul och nyår. Och sen har de en termin till i Nairobi framför sig.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är avundsjuk.
För det är jag. Lite.
Men jag vet att det kommer bli fint att komma hem också. Och kallt. Jösses. Nä, nu ska jag inte virra in mig i alla tankar alltför mycket. Kommer tid, kommer råd :)
Imorgon ska vi kolla på julkalendern, och jag ska öppna första luckan i den kalender som mina älskade farföräldrar skickat ner i ett brev i veckan. Det är nog första året i mitt liv som jag inte har en aning om vad den kommer att handla om i förväg. Man hör det ju alltid nånstans ifrån, eller läser det nånstans. Men inte i år. Isoleringen har gjort sitt (och internet-handikapet antagligen också ;) ). Det blir mysigt.
20 dagar kvar att fylla. Jag kommer att sakna internatlivet.
Hatkärlek som Änders brukar säga. Truly true.

WELOVEYOULONGTIME

I nöden prövas vännen, heter det ju. Och i förrgårkväll fick jag sannerligen bevis på att änders är en riktig vän när hon utan förvarning skippade salsakvällen, följde med mig och fanns vid min sida sex långa timmar på Nairobi hospital. På morgonen mådde jag okej, efter lunch (åt inget alls): suddenly not so ok. überdiaré, magkramp, illamånede, feber, frossa, you name it! Allt kom över mig.
På sjukhuset var jag nära på att svimma av panik och utmattning. Jag förstod att de behövde göra tester för att hitta felet och rätt behandling, men jag har en skräck för sprutor och nålar, jag rår inte för det. När de inte hittade venerna i handen för att ta blodprov och ge dropp, och fick upprepa processen om och om igen, var jag nära på att rycka ut slangen ur handen och stappla därifrån. Än en gång tur att sara var vid min sida, och på något sätt lyckades få mig att lugna ner mig. Jag somnade på något obegripligt sätt till, och när jag vaknade upp en halvtimme senare såg jag först dropppåsen som hänge mitt framför mig och släppt ifrån sig en droppe i taget, i lugn takt genom slangen. Jag följde den med blicken, den ledde in i min hand, och satt kvar. Jag hade alltså inte ryckt ut den. positivt. vred huvudet åt andra hållet och såg sara sitta och läsa i en stol. Och ett lugn kom över mig, paniken hade släppt, vilket var väldigt skönt. Jag kunde slappna av när magen inte krampade och vänta på testresultaten. Efter låång tid (kenya - ingenting går någonsin snabbt, pole pole) fick vi i alla fall veta vad som var fel. Balterieinfektion i magen och positivt test för något mer... Så nu går jag på fyra sorters antibiotika och magpiller tre gånger om dagen och hoppas på snabb tillfrisknad. Inte konstigt att jag inte mådde bra.
De övervägde att låta mig stanna över natten, men så blev det inte, och vi fick tillslut åka tillbaka till vårt kära internat. Dagen efter mådde jag redan mycket bättre och nu är jag bara extremt trött. En upplevelse jag sent kommer glömma.

Idag har jag varit trött mest hela dagen och legat på mitt rum och kikat på sex-and-the-city. Vi har också varit på julbazar i karen och traskat runt bland tälten och spanat in dyra, vackra saker i stekande solsken. Det var nog första gången sen vi kom hit som jag såg så många vita på en gång. Automatiskt tänker man på att komma hem, och hur det kommer att bli. Att plötsligt avar vem som helst, en i mängden igen. Inte sticka ut med varje litet steg man tar. Det blir en omvänjningsprocess det också, men det ska bli skönt på många sätt.
Nu ska jag dra iväg änders från datornbredvid och tvinga henne att följa med bort till matsalen innan vi börjar jobba med kvällens huvuduppgift: projektarbetet. imorgon ska vi vara på förskolan vi har jobbat på för sista gången, så lite planering känns rätt nödvändigt.
Annars hoppas jag mest på snabb tillfrisknad så att inte allt för mycket av min sista tid i afrika går åt till att vara sjuk.
Hörs snart igen, när andan faller på.
Aurevoir!

Lushysteri

Så vad går snacket om just nu?
Jo, det går löss på svenska skolans internat. Boardingen är fylld av behandlade hår och kammande. Siv, skolsköterskan, har insisterat på att alla luskammas, kollas och prickas av; allt för att bli av med de små odjuren. Hela örebrohuset har hittils undsluppit, men man kan aldrig vara helt säker... ursch!
Vaksamhet med att ligga på andras kuddar från och med nu alltså. Egentligen har lusandet pågått några veckor, ungefär sedan den kvällen då fyra killar helt random rakade av sig allt håret... man kan ju fundera på varför dom gjorde det..?

Vädret är fint iallafall, för att byta samtalsämne! Soligt och varmt, men det inser man nästan inte nu för tiden, man är så van. När det är "kallt" här och vi går i jeans är det egentligen en vanlig svenska sommardagsvärme.... Stört hur fort ens kropp omanpassar sig till miljöer. Precis som du trodde belle ;)

Idag vill jag passa på att hälsa ett EXTRA STORT CONGRATULTIONS till min vän Leonea som idag fyller 18 år därhemma i Örebro. Love you!

Nu ska jag fortsätta med franskpluggandet. Egentligen kom jag bara hit [datasalen] för att skriva ut ett arbete men skrivaren fungerar inte riktigt. Inget ovanligt.
Jaja, livet rullar på. Om en månad lyfter planet, tills dess ska jag utnyttja tiden maxat, var så säker. Stay tuned!
Love/ Lovisa

Mais qu'est-ce que il fait, mais qu'est-ce que il dit?

Bild på mig och Mallan, min bästa rumsgranne, från Haloween, angel/devil-tema på Bluetimes ---
Sitter i datasalen och försöker hitta en bild som sammanstrålar med temat intryck och avtryck och det som jag vill prata om. Imorgon ska vi tala, fem minuter var. Nationellt prov i svenska B.
Som vanligt är jag ute i sista minuten, hela dagen har genomsyrats av en oundviklig söndags-trötthet, och som vanligt har hela långa dagen gått utan att jag har fattat vart tiden har tagit vägen. Och nu är det kväll, igen.

Jag är på sånghumör. Ibland när jag inte har sjungit ordentligt på länge och väl gör det, då är det som att jag inte kan sluta. Det bara bubblar upp melodi efter melodi, utan slut. Jag gillart.
Imorgon är det skola igen, förra veckan kändes nästan som en semester, även fast det var med skolan och inte boardingen som vi gjorde resan.

Igårkväll var vi ute nästan alla på internatet på pavetment. Vissa betaldade VIP-priset på 800 shilling för att komma in, själv betalade jag 400 och slank upp för VIP-trappen ändå med hjälp av ett sockrigt leende och fina internatkvaljerer vid min sida. resten av kvällen pendlade vi mellan uppe och nere, dans och stillasittande. De har ett bra dansgolv och bra partylåtar men de som jobbar i baren är något av de virrigaste. Menmen, man kan inte få allt som folk brukar säga ibland.

Nu känns det som att jag borde gå och försöka öva in mitt talande.... vi får se hur det blir.
Kenya eller Sverige, pluggandet kommer man inte ifrån. Hoppas att allt flyter på bra därhemma. Jag förstår inte att det är mitten på november, det har gått så ofantligt snabbt. Snart är det december, då ska jag börja pumpa julmusik igen. Det är det enda jag gillar riktigt mycket med julen. Angående det utlovade svar-på-frågor-inlägget så kommer det såfort jag och änders har hunnit sätta oss ner och skriva iordning det. Det händer ganska ofta att många dagar går utan att vi spenderar tillräckligt mycket tid på samma plats. Men snart så, jag ska driva det lite :)
Aurevoir sålänge.

Håll i hatten

Här kommer tre av alla hundra bilder vi tog under fältstudierna.... Tre?! tänker du säkert nu, vad är det liksom? Jag vill se meeer! Men tänk då på att tre är bättre än inga alls. På tal om ingenting. Nu ska jag söndagsångestplugga. Stay tuned.

Jag ellen och simone på viktoriasjön i fiskebåt

Änders och melkan snygga som alltid i buss efter diverse långa skakiga timmar

julstämning i kenya? feel it.

Dagens citat

'LIFE IS A TEACHER
THE MORE YOU LIVE
THE MORE YOU LEARN'

Back on track

Detta skulle jag egentligen ha velat skriva för mer än en vecka sen, men då fungerade inte internet. alls. Och sen åkte vi på en veckas fältstudier vid lake Victoria. Så det fick vänta tills nu... Vi har varit i en stad som heter Kisumu och en liten fiskeby i den kenyanska bushen som heter Kusa.
Efter att Obama vann valet har det blivit en gladare stäming på gatorna i hela Kenya, men särskilt i Kisumu och områdena däromkring. Obama har blivit det nya jambo. Eller det nya hur mår du? Den nya hälsningsfrasen helt enkelt. Om man inte visste vad man skulle säga till nån påflugen kenyan var det bara att dra till med Obama!, funkar i alla lägen. Kan iochförsig bero på att alla per automatik antar att vi kommer från USA. För många är det också oklart exakt vad USA är och hur mycket av världen som ingår i det... Jag har blivit frågad otaliga gånger "did you vote for Obama?" även efter att jag förklarat att jag kommer från ett land som heter Sverige.
Vi har sett otroligt mycket under veckan, det skulle bli väldigt drygt att försöka hinna skriva ner allt men några nyckelord kan vara: afrikanska barn i mängder, gummistövlar, fiske på viktoriasjön, höga och fulla och fattiga kenyaner, polygami, kvinnogrupper, boda-boda (cykeltaxi), masaimarknad, toymarket, muslimskt hotell, fruktodling, mattvävning, fritid på stan, regn-blixtar-åska, balkonger... listan kan göras lång. Mycket händelserik vecka, men nu är det redigt skönt att vara hemma på internatet, sova i sin egen säng och ordna upp allt sånnt som man inte hunnit med under fältstudierna.

Dagens news; vi såg för några dagar sen (några dagar innan vi åkte alltså) att vi har blivit länkade av skolans hemsida…. Hahah, så nu blir det till att börja skriva ordentligt alltså. Vi hade tänkt skriva ett välkomnande inlägg för länge sen men som alltid har ett antal olika faktorer jobbat emot oss. Men nu så! För alla nytillkomna vill jag bara säga karibu sana (välkomna så mycket!) och att vi uppdaterar ganska sällan, dels för att internet är välsigt seeeegt (This is africa liksom) så det tar tid och dels för att vi anser att det finns ganska många mer värda saker att göra än stirra på en dataskärm när man bor i Nairobi.
Vill man sitta inne och surfa framför en skärm när man kan göra annat? (svar nej.)
Så vi uppdaterar när vi känner för det, kanske att internatlivet går oss på nerverna lite, eller vi inte har snackat med våra föräldrar på flera veckor, eller kanske bara vill ha utlopp för undangömda komplexa känslor som man inte trodde fanns. Eller ja, whatever helt enkelt. Upplevelser också naturligtvis, och intryck. Livet i nairobi.
Om ni vill läsa om nått särskilt, var inte rädda att kommentera, vi blir bara extremt glada för all eventuell kontakt med hemvärlden (även fast det är ganska skönt att vara isolerad också).
Jag heter Lovisa och min vän heter Änders och i vanliga fall går vi i naturtrean på risbergska.

Ps. om ni vill veta mer om varför vi är här och vad vi gör tycker jag ni ska läsa vårt FAQ inlägg som snart kommer. (Vi ska bara lyckas ta oss tid). Genial idé om ni frågar oss, nu slipper vi svara på alla frågor femtioelva gånger. Men ta’t med en nypa salt…Okej, det var nog allt för nu.
aurevoir!

Lovisa och Sara Änders
två grisar på resa

Raindrops keep falling on my head

Onsdag, en vanlig dag med ett bra avslut!
Det här med internat kan vara allt annat än enkelt, man börjar tröttna på det mesta som hör boarding till. I början finns en sammanhållning som sakta försvinner på något vis. Men så händer det ibland att det gnistrar till.
Den mörka himlen störs av de ilskna blixtarna, regnet vräker ner (och då menar jag verkligen vräker, 55 mm på en natt!) och får luften att kännas kylig. En del av boardingföräldrarnas ungar sitter och fikar i matsalen, som vanligt växer det fram stora högar av melonskal innan man hunnit blinka, det är inte mycket som skiljer sig från andra kvällar. På väg till skolan är två lärare från Örebro, den lilla staden vi faktiskt kallar hem. Vi rusar ut i regnet och beger oss mot vaktbåset för att ta skydd från regnet. Volymen på radion höjs avsevärd och det blir plötsligt svårt att stå stilla, den ena av vakterna visar på exemplariska dansmoves, medan den andra sitter och skrattar. Där står vi alltså blöta, dansandes med ett paraply i väntan på att de ska anlända.

På något sätt blir det vårt första tillfälle att berätta om allt vi har varit med om för någon utomstående. Troligtvis sitter vi alla och tänker för oss själva hur det kommer vara att dra samma veva om och om igen därhemma. Hemma, ett ord som ständigt dyker upp i mitt huvud nuförtiden, både på gott och ont. Just nu är mitt hem här i Kenya det är allt jag vet.
En av alla saker som ett internat livnär sig på är rykten, det började sprida sig att folk här på internat hade gått och snaggat sig, folk vaknar till liv och börjar svärma runt de nysnaggade. När 4 unga män väljer att klippa av sig sin hårmanar som nöje för att "internet inte fungerade", ja då vet man att man bor isolerat. En viss person drar undan mig och säger att ”visst är han sexig i snaggat”, jag skrattar så att jag får ont i kinderna. Det börjar disskuteras vilt om vilka som passar bäst respektive sämst i det. Smeknamn som oliven och liknelser som ”det ser ut som han har mördat en hel familj, till och med hunden” växer fram. Det surras och tas kort, det pillas och klappas i det lilla hår som finns kvar på deras huvuden, det är som på den gamla goda tiden, i början av vår vistelse när allt involverade alla och man inte hade hunnit tröttnat på det. (Lollo har fortfarande inte tröttnat på det... :p)
När jag är på väg att gå och lägga mig börjar det väsnas däruppe vid den andra trappan. Jag kommer in i rummet och där på bordet står den mest gigantiska godispåse jag någonsin sett. Det är Emmas, medtagen av lärarna från schweeden, självklart är den fylld med sådant äckligt godis som salt och surt, NOT!! Jag blir alldeles lyrisk och av någon okänd anledning börjar jag hoppa upp och ner i ren glädje. Lyckan är fullständig, Emmas mamma måste verkligen älska henne hör jag någon säga. Att lite godis, eller väldigt mycket godis rättare sagt kan innefatta så mycket kärlek, kärlek som fort skulle förbrännas enligt vissa. Ett träningspass av något slag tar from, medan jag sitter på sängen med gott samvete över det godis jag inte allt för länge sedan proppat i mig.
Internatet är hatat och älskat på samma gång, det är en hatkärlek som alla borde prova på.Man lär sig massor om sig själv,och om människors beteende i trångboddhet... :) Jag förseglar irriterat myggnätet precis som alla andra kvällar och för första gången på ett bra tag tänker jag att det här med internat inte är så tokigt iallafall./ Änders

Fyra bugg och en cocacola

Det är fredag, familjen grek dansar som aldrig förr. Höftrörelserna är skrämmande imponerande, vi äger dansgolvet och dansgolvet äger oss. Okej jag ska sluta larva mig, men det var ungefär så det var, sjukt roligt hade vi, en av de bästa kvällarna hittills. På Halloween då händer det grejjer.

Långa inlägg är inte mitt signum, inlägg i huvudtaget verkar inte vara min grej. Det kommer, ta det lugnt jag lever. Mellanfasen här i Afrika är faktum, jag känner mig ganska instängd och det känns som tiden bara rinner iväg, tråkigt men sant. Det är inte många veckor, helger kvar nu och allt man vill är att ta vara på vartenda tillfälle man får att göra någonting annat som inte har med internat och skola att göra. Nu lever jag för helgerna, för den lilla fritid man får, allt annat känns mest som bortkastad tid.
Stay tuned, FAQ kommer snart... :)
/ Sara Änderz

Rien de nouvelle sous le soleil?

[Detta skrev jag igår, söndag, men då hade jag inte möjlighet att ladda upp det... så jag gör det nu iställlet. Let's pretend that it's sunday ;)]

Söndag.
Alltis lika segt, skevt och välbehövt. Vad skulle man göra utan denna mellandag fylld av trötthet, läxor som man skjutit upp under hela veckan och tänkt det-hinner-jag-göra-på-söndag, ignorerande den lilla rösten i huvudet som ropar ”du är alltid jättetrött på söndagar och kommer inte få något gjort”. Samma sak varje vecka. Om jag inte visste att det var söndag (av nån konstig anledning) så skulle jag lätt kunna lista ut det bara genom aktivitetsnivån och tystnaden på internatet. Det är lugnt med andra ord. Men söndagar är ett bra tillfälle att kila in i sitt eget rum, stänga till dörren med namnskylten utåt, sätta på lite musik och ägna några timmar åt sig själv och sina tankar. För sånnt behöver man också, det är lätt att missa dom där timmarna här, har jag märkt. Det är så lätt att bara umgås, skratta, och vara social, hela tiden. Men självtid är fint, och behövs det också. Och om man aldrig hade tråkigt skulle det roliga inte vara roligt längre, som man ju brukar säga. Så söndagar är okej. Tristessens dag.
En grej som jag gärna skulle vilja göra är att ladda upp en massa bilder så att ni fick se hur otroligt fint det är här, där vi bor. Och se lite mer vad vi gör… Men det tar så sjukt lång tid så jag låter det alltid bli ett senare projekt. Någon dag, när jag verkligen inte har mycket för mig, och hittar internet. Då!

Nu sitter jag här igen i alla fall, och försöker trycka in några ord på skärmen, något som ska få er att förstå någon liten del av det jag vill förklara och berätta om. Det är inte lätt. Särskilt inte när det går en vecka i übertempo, och sen ska jag plötsligt berätta allt som hänt under den veckan. Ibland har inte mycket hänt som jag ser det, men jämfört med vad ni gör har det ju det. Sånnt som börjar bli vardag för mig, är fortfarande oförståeliga äventyrshandlingar för er, eftersom att jag fortfarande inte har lyckats förklara. Kanske eftersom att det är detaljerna som bygger helheten, och vi har varit rätt lousy på att ge er detaljer. Isabell sa att hon skulle göra en lista när det har gått tre månader och skriva upp alla saker hon inte har gjort på 90 dagar.
Det kan bli en lång lista. Vi har tex inte:

Gått på en asfalterad trottoar
Sett några rödljus…
Handlat utan att försöka pruta (nakumatt räknas inte dock)
Dammsugit (vi sopar)
Packat ner varorna när vi har handlat (det är ett yrke)
Kollat på tv
Ätit knäckebröd (och en massa annat som inte finns här, såklart)
Druckit vatten ur kranen
Gått ut själva efter sju och mörkrets inbrott
Levt i fler rum än ett; det vi pluggar, hänger, klär på oss, skrattar, och förvarar alla våra ägodelar i.

Skulle som sagt kunna fortsätta ett bra tag till. Det är ett annorlunda liv, internatlivet. Men det har otroligt många fördelar, och jag älskar de flesta aspekterna av det.

I fredags var vi ute på våra riktiga u-landsprakitkplatser själva för första gången.
Ayany School i Kibera har jag valt. Det är jag, Sara Asker och Aksel som ska vara där ett par gånger, men aksel var inte med denna gången för han hade fotbollsmatch minsan. Så det var jag och sara som traskade in genom grindarna tillsammans. Det är en stor statlig primary school med flera tusen elever. Klasserna är stora, uppemot 50-60 elever på en lärare och det är trångt i träbänkarna. Principal’s kontor består av ett skrivbord i hörnet av ett rum som också är bibliotek. Det märks att han, George, är stolt över skolan och vad man har lyckas åstakomma. Han är också mycket positiv till utbyten av den sort vi gör nu, nästa gång ska vi vara med i klassrummen och även undervisa lite själva. Det ska bli väldigt spännande!

Denna gången hade det precis varit föräldramöte och de flesta eleverna hade redan gått hem när vi kom vid två-tiden, men ett tjugotal av de äldsta eleverna, 13-15 yrs, stannade kvar och visade oss runt på skolområdet och berättade om sig själva, om skolan och frågade oss saker. Ännu ett möte med elever, det är lika givande varje gång. För ju fler gånger man försöker förklara allt det där som är så svårt att förklara och förstå, och själv förstå allt det där som är så svårt att ta in och begripa, så blir man lite bättre på det. Man känner igen sig i resonemangen, vet lite mer hur reaktionerna blir.
Vi stannade där en lång stund och bara pratade. På alla väggar är budskap och motton skrivna med stora bokstäver, ackompanjerade av bilder i klara färger.
En vägg beskriver hur HIV/aids sprids. En annan hur man blir sjuk av att dricka smutsigt vatten. En vägg kallas math-corner, där finns alla matematiska storheter tecknade på logiskt, pedagogiskt vis. Ett annat hörn av skolområdet kallas social-sience, där har en sten målats som nairobis karta, en annan som kenyas.
Jag tänkte lite på det, att många av dessa barn aldrig kommer utanför Kibera. De lever alla sina minuter på samma labyrintmässigt uppbyggda plåthusområde.
De kan tänka sig hela Nairobi. De kan tänka sig hela Kenya, för många kommer från andra delar av landet. Men kan de tänka sig Sverige? Jag tror inte det.
Lika lite som vi kunde föreställa oss Kenya korrekt innan vi kom hit, lika lite måste de kunna se Sverige framför sig. Vissa saker kan inte förklaras med ordens hjälp.


”Är majoriteten av sveriges folk rika eller fattiga?”
”Äter ni majs? Vi äter majs varje dag”
”ja vi äter också majs, men inte så mycket som ni”

”vilken föda överlever mest människor på i Sverige?”
”Jag vet inte riktigt, potatis kanske”
”Potatis?! Hahah”
”Människorna i Sverige är så rika, de kan välja vad de vill äta, så alla äter väldigt olika saker…. Samtalet dör ut.

”Har du träffat george Bush?”
”Nej det har jag inte gjort”
”stödjer du Obama?”
”Jag vet inte riktigt om jag stödjer någon”
”Ska du rösta på honom?”
”Nej, jag får inte rösta, jag är ju från Sverige och han försöker bli president i USA. Kenyaner får ju inte rösta i det valet, inte jag heller. De som bor i USA får göra det. Vi kan bara vänta på reslutatet, eller hur?”

”Vilken är din favoritsport?”
”Fotboll gillar jag”
”Kan du ta med en boll till oss?”
”Jag ska försöka”

”Kan du betala så att jag kan komma till Sverige?”
”Jag tror inte att det går… det är väldigt dyrt…”

Några exempel på konversationer... Fast det är svårt att minnas exakt vad vi sa, och egentligen är det inte det som är det viktigaste heller. De är väldigt duktiga på att förstå och prata engelska, även små barn, men jag undrar hur mycket de förstår av det som snurrar i mitt huvud när vi talar med varandra.

Efter en stund gick vi ut i Kibera och de visade oss runt mellan sophögar, plåtbutiker, hus och människor. Alla dessa människor.Vi gick till Power-Women-Group och strålade samman med några av de andra från svenska skolan.
Innan vi skiljdes från eleverna sa vi hejdå och vi ses nästa vecka då och ta hand om er så länge. Sen klev vi på Swedish School bussen och slussades hem, in innanför murarna till vår svenska bubbla igen. Sådant är vårt liv.
Det är som två nya världar när man kommer hit.
En innanför murarna- och en utanför. Internatilivet och Kenya. Jag skulle inte vilja vara utan någon av dem, det är kombinationen som gör det.

Helgen då…Ja det var party för hela slanten, alla var taggade för att gå ut i Nairobi efter veckan på kusten. Det var halloweenparty x 2 som stod på tapeten.
I fredags var vi på en fest, man fick billigare inträde om man var utklädd, så vi var sjävklart utspökade till max innan vi gav oss iväg dit. Det var mycket ungdomar där från ISK och andra internationella skolor, bra drag.
Sen igår var det samma sak, fast på ett annat ställe, då var det angel/devil tema så vi tog en matato till Toymarket på eftermiddagen och köpte varsitt sidennattlinne för en billig peng (efter en stunds prutande). Sen lockade vi håren och knöt om ett litet guldband. Voilá! Kvällen var kanske inte så rolig egentligen, för det var i princip bara vi där, i vanlig ordning. Men jag hade kul ändå, jag antar att det blir vad man gör det till. ;) Kul grej igår vid middagen:

Linnea: Kostar det någonting att komma in?
Isabelle: Nä, bara om man kommer efter elva

Haha, sjukt internt. Som att vi någonsin skulle komma efter elva liksom..?

Det är en av de saker som är riktigt tråkiga med internatreglerna. Och det är ur säkrhetssynpunkt, vilket såklart är förståerligt, men ändå.
Vi måste alltid åka hem 00:3o. Alltid. Och i och med att de flesta ”normala” människor som inte lever på ett internat kommer runt tolv, så har vi ca en halvtimme per utekväll som är riktigt rolig. Den där sista halvtimmen innan vi måste leta på varandra i mängden och dra, och då vill man inte gå. Istället åker vi ut tidigare istället, för att kompensera liksom, och det funkar om man går ut och äter, eller gör något annat innan. Om man åker direkt till utestället kan det bli rätt långdraget om inte alla är pepp…I fredags höll det egentligen på till 6 A.M, stora affischer, men vi åkte hem-halv ett-såklart.
Och att vi skulle åka dit efter elva, finns inte på kartan.
Så inget inträde för oss alltså :p

---

På toymarket stöter man alltid ihop med så mycket folk. Det är trångt, svettigt och kenyanskt. Vissa saker man ser skär verkligen djupt i hjärtat, särskilt när det har med barn att göra. Det finns så otroligt många fattiga människor, det hemska är att det är så många att man nästan inte klarar att se dem som individer utan mer som en fattig massa. Ett fattigt barn hit, ett undernärt barn dit. De är så många och man känner sig så otillräcklig. Man vill hjälpa, men vet inte hur. Om jag köper mat till ett barn, så har han ändå ingen mat imorgon. Och hans bror som sitter bredvid har inte heller någon…
När det kommer fram ett litet barn med trasiga kläder och klänger sig fast vid dig, följer dig som ett plåster och mässar med sin späda röst
”How are you madam? Buy food?”
“How are you madam? I’m hungry. Buy food?”

Vad gör man då?

Springer några steg, svänger in på en ny gång mellan trasig plast och europeiska secondhand-kläder, bara för att möta ett annat barn, eller en berusad gammal man, eller en hög präst som springer runt och skriker med bibeln i handen. Så många livsöden, så liten yta. Det är svårt att sätta ord på komplexa känslor.

Matato är en annan sak som jag inte har berättat om, väl?Det är små bussar, som man kan hoppa på och av, lite som man vill, för några shilling. Bara man håller hårt i väskan brukar det gå bra, men det är lite av ett äventyr varje gång.
Man ställer sig vid vägkanten, sen är det bara att vänta och vinka lite. Om man blir sedd, och det finns plats, får man vara kvick med att hoppa bak några steg när de med en snabb sväng saktar in på den plats man nyss stod, och sen är det bara att knöka sig in mellan svettiga kenyaner och hoppas att man kommer dit man vill.
När man ska gå av får man ropa till, och sen hoppa ut snabbt innan mataton kör vidare mot nya mål på de vältrafikerade vägarna.

Korsa vägar är fortfarande något jag har svårt för även om jag har blivit mycket bättre på det. Några övergångställen finns inte så långt ögat når. Problemet är klassiskt; Jag påbörjar min övergång lite halvhjärtat och ändrar mig precis på mitten, min hjärna ger min kropp två order på samma gång, spring över och stanna och vänta, vilket leder till en tjusig överslagshandling; jag stannar och viftar lite med armarna mitt i vägen. Haha, det är inte klokt vad jag är dålig på det.
Man måste vara bestämd lollo, säger de till mig, nu går jag över tänker man, och sen gör man det. Men så lätt är det inte. Det gäller dock att inte visa sin rädsla utan bara köra på, har jag märkt. Och jag har faktiskt utvecklat en teknik som funkar numera. Jag tror det har att göra med den bilrädsla jag hade när jag var mindre.
Då vågade jag knappt cykla över vägen om man såg en bil vid horisonten. Jag var tvungen att vara helt säker på att jag skulle hinna över utan att bli överkörd.
Bilarna är ju överallt, det är liksom meningen att jag ska gå emellan dem.
Stå lite nonchalant mitt emellan ”filerna” och sedan gå över nästa del av gatan. Lugnt och metodiskt. Det vore lättare om det alltid var likadant bara, men trafiken är inte direkt beräknelig. Man kan inte lite på att den ska vara som man tror, precis som med allt annat här. Men det är en del av charmen. För hur kul blir det om allt alltid är som man tror, och man bara gör saker som man redan vet att man kan?

En annan sak jag vill säga, nu när jag ändå håller på, är: njut av den friska luften! Gå ut, ta ett andetag, och tänk på alla människor i Nairobi (inklusive mig) som lever under ett moln av avgaser, smuts och damm från de jordiga vägarna.Man tar en dusch och känner sig fräsch i… fem minuter? Sen går man ut utanför murarna och blir smutsig igen. Så njut av den friska luften som faktiskt finns i Sverige, det ska jag göra när jag kommer hem till er.Nu ska jag verkligen inte skriva mer idag, jösses vad långt det blev.
Söndagen fortsätter.

Inom en snar framtid kommer jag och Änders att sätta oss och svara på de mest frågade frågorna som vi får om vårt liv här. Det är inte det att vi inte har velat svara tidigare, men internet ni vet… och sen är det ju det här med tid, är det verkligen framför en dataskärm tänkandes på sverige man vill spendera sina räknade kenyanska dagar? (Eh nej.)
Men i alla fall, nu har vi kommit på att vi kan svara en gång för alla, så kan den som vill gå hit och läsa svaren :)
Så håll utkik, FAQ med oss är up an comming alltså.
Take care tills vi hörs igen. Är det snö föresten? Vänligen svara den som känner sig manad. Asante sana/

Lulu

Och by the way, Änders hälsar till er alla, är jag nästan säker på. Hon är med Gustaf och några fler på ett glasbruk där de sysslar med återvinning. Jag ska sova lite nu. Kwaheri!

Foam of thoughts

För några veckor sedan var vi på Eutychus och mötte keyanska elever som är lika gamla som oss. Två världar, två helt annorlunda skolsystem, två hudfärger... Men kids är alltid kids, det spelar ingen roll vilka förutsättningar vi fått av livet, i grunden är vi likadana. Det är genom sånna möten som man faktiskt upplever afrika, och märker alla skillnade och likheter, genom möten med folket. Även om vi bara sitter tysta och inte får något sagt spelar det ingen roll, för kulturerna möts i alla fall. Det är så lätt att bli klyschig när man ska jämföra det svenska och kenyanska. De sitter på träbänkar i ett plåtskljul med upptrampat jordgolv och många är så fattiga att de knappt har råd med uniformen. Det är inte svårt att skapa kontraster. Men hur ska man sätta ord på det som man knappt själv kan ta in? Hur kan man förklara så tudelade saker. Ingenting är svart och ingenting är vitt, det finns alltid nyanser av allt, andra vinklar att se saken ur. Det är svårt och det blir skevt, men det måste få vara så. Det tar tid. Här är lite högar-av-ord-utan-riktigt-sammanhang, om du orkar läsa. [det är menat att vara en krönika egentligen, men jag är inte så säker på att den uppfyller kriterierna…. Jaja]

Alla sittplatser är upptagna när jag kliver på buss 16 för att åka hem efter skolan. Jag forcerar in min hand mellan armar och ben och lyckas greppa tag i en av de signalgula stolparna just som bussen kör iväg igen. Varenda elev verkar ha trängt sig på just denna buss, för att så fort som möjligt komma bort från skolan. Hela mittgången är full ända fram till den trötta chauffören. Ingenting ovanligt. ”Fan vi har två prov den här veckan. Jag dööööör” ropar någon över mitt huvud på gnällig närkingska. Mina likar från risbergska skolan beter sig omedvetet bortskämt. Ingenting ovanligt med det heller, och jag vet att jag ofta är likadan själv. Vi klagar per automatik, fast vi egentligen inte är särskilt missnöjda. Där jag står och gungar i takt med bussens skakningar kommer tankarna på min tid i Nairobi tillbaka till mig. Det känns så avlägset, nästan som en dröm, men när jag ser på alla dessa elever som vill bort från skolan låter jag tankarna dra iväg med mig. Jag är tillbaka hos de kenyanska skolelever jag fick chansen att möta på Eutychus Secondary School i Nairobi ett halvår tidigare. Tankarna som leder mig är lika tudelade och röriga nu som då.

Det första jag la märke till när vi klev in i det mörka plåtrummet den där dagen var deras uniformer. De små blå slipsarna, fransiga skjortkragarna och noppriga koftorna i marinblått. Kläder som säkert varit svåra att få råd till. De mörka korta håren som var antingen stramt flätade eller slätt bakåtkammade. Hel och ren fick plötsligt en annan innebörd. Efter att jag trängt mig ner mellan två kenyanskor på en av de små träbänkarna längst bak startade vi en trevande konversation byggd på vardagliga frågor som egentligen inte hade någon särskild betydelse. De frågor som till en början kom ur min mun var inte de jag helst ville ha svar på, men saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Efter hand som vi båda vågade öppna upp, blev frågorna också mer relevanta. Jag frågade saker om hennes liv, hon frågade om mitt. Stundtals såg jag mig själv i det hon sa och tänkte på hur lika vi är i många avseenden fast vi har så olika förutsättningar. ”Berätta om ditt liv i Sverige” sade hon sedan. Det är ungefär där jag börjar få problem.Till min hjälp plockar jag upp en halvtrasig penna och en bit papper från bänken framför oss och ritar klumpigt av Sverige. Det blir en ful, ojämn oval med två små prickar bredvid tänkta att representera Gotland och Öland, som för att rädda upp den misslyckade skissen. Precis som att Gotland och Öland skulle göra hela skillnaden. Helt missvisande med andra ord. Men det är Sverige i alla fall, och jag börjar trevande svara och förklara. Tills jag ganska snabbt inser att de inte förstår mig. Plötsligt känns det som nyss knöt oss samman mer avlägset. Istället för likheterna ser jag nu alla skillnader. Jag inte hittar rätt ord. För orden har inte samma betydelse. Skola för mig är inte samma sak som skola för dem. Dyrt för mig är inte samma sak som dyrt för dem. Vi är lika på insidan, men präglade av totalt olika liv på utsidan.

Allting vi har gemensamt till trots kommer vi aldrig att kunna förstå varandra helt, i alla fall inte bara med ordens hjälp. Det är det jag inser där jag sitter och letar efter rätt uttryck. Det är inte våra mänskliga egenskaper det kommer an på. För vi är båda människor med samma behov och i hjärtat är vi lika. Vi vill leva och må bra, se våra barn växa upp och ge dem trygghet och kärlek. Vi vill lyckas med någonting i livet, komma någon vart. Att vi inte har samma drömmar, samma definition av lycka, samma vägar att ta oss dit vi vill har mindre betydelse. Lika liten betydelse som den att vi inte har samma färg på utsidan, eller pratar samma språk. Det som skiljer oss åt är det som finns runtomkring oss, vad vi har sett och vilka spelregler vi har fostrats till att följa.

Eutychus är en mycket fattig skola. Risbergska, Svenska skolan i Nairobi eller vilken svensk skola som helst är jätterik i jämförelse. Men trots de olika förutsättningarna är båda skolor. Båda är en fast punkt i vardagen för sina elever, en plats för undervisning och ett sätt att ta sig vidare i livet för de ungdomar som går där. Och elever är alltid elever. De har också favoritämnen och uppgifter som de måste traggla med, saker som de inte förstår. Precis som vi. De har lärare som de viskar bakom ryggen på och hemligheter som de fnissande viskar till varandra mellan bänkarna. De har också ämnen som de hatar. Precis som vi. Men de är hela tiden positiva och kämpar på utan klagan, med en helt annan grundinställning. För dem är skolan ett privilegium, något att vara stolt över, och framförallt en chans de inte vill missa. Genom att utnyttja varenda liten ledig minut för att lyckas med studierna kan man påverka sin egen framtid. För oss är skolan också vägen framåt, men inte på samma sätt. Skillnaden är att vi tar för givet att vi ska få en bra utbildning. För oss är det en självklarhet att man ska gå i skolan. Det är något som alla gör, och alltid gjort. Vi ser det som vår rätt, och med den rätten anser vi oss också ha rätt att beklaga oss längs vägen. I bästa fall lär vi oss någonting också… När jag tänker ”det löser sig”, är det för att det nästan alltid gör det för mig. På något sätt blir det alltid okej i slutändan. Men för dessa tjejer och killar gör det inte det. De ser människor krossas och drömmar förstöras varje dag och vet att det inte är så enkelt. När man har nästintill ingen trygghet alls måste man lyckas. ”Det löser sig” är inte tillräckligt säkert. Ett högt slutbetyg på Eutychus betyder säkrade framtida studier. Samma mening skulle kunna användas om ett högt betyg på risbergska också. Men det skulle ändå inte betyda samma sak.

Tillbaks till verkligheten. En stark gemensam påtryckning bakifrån väcker mig ur mina dagdrömmar. Det är dags att gå av. Vi har kommit in till centrum och eleverna som nyss stod som packade sillar myllrar ut ur bussen igen, för att fortsätta på sina egna vägar hemåt. Med minnet av det kulturella mötet nära i tanken vandrar jag vidare mot nästa buss, nästa delmål på min väg hemåt. Egentligen är det inte särskilt konstigt- tänker jag för mig själv - att vi klagar på läxor och prov. Folk måste alltid ha något att beklaga sig över. Hur bra man än har det finns det alltid något som är värt att lägga lite av sin energi på att vara missnöjd över. Det är en del av vår kultur lika självklart som att hjälpa varandra när det är svårt är en del av den afrikanska kulturen i Nairobi. Vi kanske inte kan förstå varandra fullt ut, men vi kan faktiskt mötas på lika villkor. För det man ger får man, oftast, tillbaka. Det märkte jag också, den där eftermiddagen i Nairobi. Missförstå mig rätt nu, för det jag försöker få fram saknar allt vad kontenta heter. Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte ifrån våra gemensamheter, inte heller de faktorer som skiljer oss åt. Beroende på hur man väljer att se på det kan vi vara lika - eller totalt olika. Allting är relativt säger man ju och jag konstaterar, som så ofta, att det är sant. När jag sta
rtar min ipod och stoppar in lurarna är det lagom för att höra Bono skråla ”We’re one but we’re not the same” på högsta volym. Också sant. Med de orden fortfarande ringande i öronen dör min tysta, inre reflexion ut, utan kontenta. Men jag är lite gladare resten av vägen hem, precis som alltid efter en stunds flykt bland minnena.

Kenya. Jag är här nu. Ibland glömms det bort mellan skolböcker och frukostmackor som hör internatlivet till. Men det är faktiskt här vi är. Det är alldeles fantastiskt när man inser det. Men det kommer inte av sig själv, konstigt nog, det krävs tankeverksamhet varenda morgon för att man ska fatta. Jag får nyoa mig själv i armarna fler gånger i veckan och verkligen stirra på palmerna utanför förnstret för att se att de är där. Annars skulle man lätt kunna glida runt här inne på internatet utan att uppleva särskilt mycket alls. Repeatrepeat skulle man kunna säga om det. Det är upp till oss hur mycket vi vill få ut av det här halvåret.

Nu ska jag gå och simma några längder i poolen med Emma och Sara, vi har startat upp ett nytt träningsprojekt! Idag ska vi öva på att dyka, hahaha. Hoppas att alla andra råkar vara inne på sina rum och inte titta ut genom fönstrena för det lär inte bli särskilt graciöst :p Sen blir det internatmat och plugg, förhoppningsvis tar det inte hela natten den här gången...
Nu ropar Änders, dags att hoppa i poolen då. Wish me luck hehe.
PÖSS så länge

LovisaMatilda

Sweet home Nairobi

Världen, det är där
Jag bor
Just nu

Så var vi tillbaka på internatet igen. När vi svängde in på Ngong road kändes det verkligen som att komma hem. Den där känslan i magen när man känner igen sig och vet att man snart kommer att vara på den plats som man hör hemma på. Sin säng. Hemma är här för mig nuförtiden. Nairobi har blivit hemma.

Resan tog allt som allt mer än 25 timmar. Bussproblem till att börja med, sen missade vi färgan till Mombasa från Diani beach. Jag har aldrig varit med om en så varm bussresa i hela mitt liv, jag började vakendrömma och höra låtsas konversationer i huvudet för att jag var så utmattad och varm. Änders berättade efteråt att jag sagt helt random grejjer till henne mellan sätena, helt tagna ur fel sammanhang, haha. Weird. Och sen fördröjdes tåget genom en sisådär sex timmas stillastående mitt ute i ingenstans på den kenyanska landsbyggden. Det roliga är att ingen av oss ens bryr sig om att reagera längre. Man är så van liksom, tid är inget bra sätt att mäta hur fort man kommer att komma dit man vill. Saker och ting tar den tid det tar, det enda man kan göra är att go with the flow, chilla och vänta på att något ska hända. För det gör det förr eller senare. Jag, Emma, Simone och Tove sov några timmar till fastklibbade på våra svettiga britsar i vår kupé. Nattåget var verkligen en upplevelse, både på dit- och hemvägen. Sjukt trångt, varmt och fuktigt i luften. Ju närmare kusten, desto klibbigare blev vi. Ett hål i golvet representerade toaletten, men det var faktiskt en av de fräschare public-toilets som vi har sett so far. Det finns mycket mycket värre exempel. Typ på vägen hem från masai mara..... no comments.

När det plingade i en klocka var det dags att åla sig fram genom de smala vagnskorridorerna till retsuarangvagnen och försöka få ett bord. Det var ungefär som att hoppa 30 år bakåt i tiden, tapeterna, porslinet, besticken, kenyanerna, allt kändes surreal. Som i en film ungefär. Äta lite, och sen åla tillbaka och försöka att hitta rätt vagn igen. På ditvägen fungerade inte elen så då satt vi där i mörkret, utanför fönstret susade den keyanska natten förbi. Det sägs att resan dit går fortare för då är det mer nerförsbackar, haha, det kan ge ett hum om vilken fart tåget höll. Lång resa, med andra ord. Det bästa man kunde göra var att sova och låta musiken spela i öronen tills batterierna tog slut.

Och hur var det då när vi kom fram? Helt makalöst vackert. Indiska ocenen några meter från våra hus. Pool utanför dörren. Vi bodde 8 eller 9 i varje hus, lagade vår egen mat och kom och gick i stort sett som vi ville, iallafall dagtid. Nattid hade vi innetider precis som här på internatet, men det var ändå en otroligt stor frihetskänsla att vara där. Sol, bad, vit strand, turkost hav... Underbart! En dag åkte vi på båttur, vi såg delfinerna simma, och snorklade bland koraller. De som tagit certifikat dök också. Sen åkte vi till en vacker ö, åt fisk och hade siesta vid en saltvattenspool. Kvällarna fylldes av strandfester med klänningen fladdrande i vinden och fötterna springandes i vattenbrynet, hoppandes för att undvika krabborna. Detta är ett höstlov som går rakt upp i topp på min lista iallafall. Jag har aldrig varit med om något liknande. Hej östersjön liksom? haha. Så märker man också att vi alla här på internatet har helt olika bakgrunder och upplevt helt olika saker tidigare. Men det är väldigt lärorikt. Det som är så speciellt, för alla, med allt som vi gör nu är just det, att vi gör allt tillsammans med 50 jämnåriga, på egen hand, inte med familj eller bara några vänner. Det är nytt för alla, oavsett hur många gånger man har badat i salta hav innan.

Ändersbaby fyllde aderton år, så nu är vi lika gamla igen, och Malin min rumsgranne från sthlm fyllde 20 dagen efter, så vi slog på stort och firade dem båda två! Nu håller batterierna på att ta slut på min dator, jag har satt mig under ett träd utanför boardingen för att kunna få igång internet, men nackdelen med det är att man inte kan ha i laddningssladden. Så detta får bli en lam och skev avslutning, som vanligt. Det är svårt att få med allt man vill ha sagt, men vissa saker kanske inte behöver sägas heller. Denna söndag känns lugn och skön iallafall. Endel är ute och springer Nairobi maraton i detta nu, jag undrar hur det går för dem... 40 kilometer är inte fy skam, men de flesta går en mil. Det är iallafall perfekt spring-väder, mulet och inte jättevarmt. Nu ska jag traska bort till mitt rum. Får se om jag stöter på sköldpaddorna på vägen :)
Stay tuned vetja!
Polepole/
Lovisan

Oh my little bird what have you done

Mombasa is coming up!
Igår hade vi ännu ett av de ökända boardingmötena, och fick lite mer info om den kommande lovveckan. På fredag tar vi nattåget mot kusten och när vi kliver av på morgonen är vi där!
En plugg-paus kunde inte vara mer efterlängtad, vi betar av proven ett efter ett och snart är det bara ett par dagar kvar.
Igår när jag satt och läste franska vid vårt bord i "örebrohuset" som det så klyshigt kallas på internatet ser jag en fågel flyga in genom dörren. Jag tänker inte så mycket mer på det, utan fortsätter läsa, tills jag plötligt hör ett gallskrik uppifrån Emmas och askers trappa. Jag skyndar upp med dubbla steg för att se vad som hänt och ser Emma ligga med kudden över huvudet i Saras säng och sara ståendes i dörröppningen med skräckblandadskratt-blick. Jag kikar in i Emmas rum, och ser... Fågeln! Som nu sitter och skiter på fönsterkarmen och försöker komma ut genom glasrutan (ingen succé). Och den var inte liten heller!
Jag stämmer in i saras skratt men rädslan från Emma smittar av sig och istället för att öppna fönstret och släppa ut stackarn stänger vi dörren och försöker med den ena efter den andra planen få ut den på andra sätt. Tillslut kvarstår bara en sak att göra: hämta internatföreståndarna. Hahaha. Så stört att den flyger in i Emmas rum, av alla, när det är hon som har fågelfobi. Hon darrade i flera minuter efteråt, men jag tror iförsig inte att jag skulle varit så morsk själv om jag vaknat av att en fågel flaxade runt i mitt rum :p

I söndags hade elevrådet annordnat aktivitetsdag ¨på ordförande Sara Askers initiativ (vem är frvånad?) Vi risbergare kände igen konceptet. Det roligaste var mattävlingarna som ledde till en del kräkningar... Vi hängde vid poolen större delen av dagen, och eftersom att högtalarna var utsläpade och Hampus villigt Dj:ade kändes det som att leva i en fin musikvideo med poolparty ungefär. Livet blir alltid så mycket finare när man lägger på bakrundsmusik!
Nog om detta, nu ska jag fortsätta med u-landskunskapen, vilket är den lektion jag sitter på just nu. Hörs!
Kram LW.

What a day my friend

Nairobi
Igår var det Moi-day vilket innebar att vi var lediga, dags för Nairobi-down-town. Det var minsann på tiden att vi tog oss in till stan. Man är trött på att bara traska omkring i samma område runtom skolan. Vi har varit här i en dryg månad men inte varit inne i Nairobi på riktigt, vilket känns konstigt. Väl framme kändes det som att man bara ville se mer och mer. Vi kändes oss som ett gäng med turister, framförallt såg vi ut som det. Det spelade ingen roll hur långt bort man var från exempelvis citymarket kom det hela tiden fram folk och ville ta med oss dit. Det var tänkt att vi skulle till Biasharastreet – tyggatan men i stortsätt alla affärer var stängda så vi fortsatte att gå vidare.
Längs med de stora avenyerna blommar Jakarandaträden, något som färgar staden lila. Vi blev nästan påkörda ett antal gånger men nuförtiden är det något som hör till (inget allvarligt det är bara något som ingår när man ska ta sig över gatan). Medan de flesta av oss slog sig ner på Java för att fika fortsatte jag, Emma och Mikaela vidare för att se omkring. Vi hittade ett riktigt trevligt coffeehouse Kahawa, som tyvärr var stängt men som vi definitivt kommer att besöka någon gång. Vi var inne på en biograf, till Mikaela förtjusning var Zac Efron där som hon villigt posade med, dock kändes han en aning stel, hehe. Alla våra tonårshjärtan slog några extra slag när vi upptäckte att den har premiär den 29 November, då kommer vi självfallet gå på den. Precis som de övriga tog vi en fika, men på ett annat ställe, vi kände att Java har man ju varit på x antal gånger och att det var dags för något nytt. Vi lämnade några riktigt fina rumpmärken i sofforna innan vi gick för att träffa de andra.

Det visade sig att en del folk från skolan skulle gå på teater på eftermiddagen, så jag, Emma och Malin började gå på National Theatre medan de andra tog City Hoppa hem. Vi tog oss en titt runtom universitetet som låg på vägen dit. Efter en stund efter började vi höra musik och vi slank in på en utomhusshow, det dröjde ett litet tag innan vi fattade att vi satt precis utanför teatern. Det var dans, musisk och akrobatik. Vi satt och njöt och tänkte för oss själv att det är på det här viset det ska vara, mer Afrika tack. De små barnen och det lite äldre höll på med akrobatik, dom voltade och gjorde olika pyramider och grejer, dom var verkligen grymma. Det var svårt att dra sig därifrån vilket gjorde att vi blev ungefär tjugo minuter sena till föreställningen, vilket inte gjorde så mkt visade det sig. Vi satt kvar en halv timme innan vi gick ut igen.

Dom hade börjat att packa ihop sina grejer men alla barnen var kvar. Från början hade vi trott att det var ”rika” barn som varit med på akrobatiken men det visade sig var barn från slummen. Vi började dansa och busa lite med dom. En av danserna visade oss runt teatern och vi hälsade på alla som medverkat under dagen, riktigt sköna reagge snubbar.

Det här är definitivt en av dom bästa dagarna hittills, och det kommer bara mera det kan jag lova. Det är genom människorna man upplever Afrika.

Ska nog gå ut och lägga mig vid poolen för att plugga lite samtidigt som man kan kolla på de som tar dykcert. Deras tajta dräkter och snygga dykglajjor är något man inte får missa.

Ta hand om er!

Parenteser.

Ey! Spana in dessa bloggar om ni vill ha en lite bredare, och mer uppdaterad bild av vad vi gor har, ur andras synvinkel. Jag och anders ar inte precis de flitigaste bloggarna pa internatet om man sager sa...

CHECK UP ON-

spektakulart.blogspot.com (sara askers)
gustafuggla.blogspot.com (gustafs)
lillhoglund.blogg.se (ems)

lite fran min kenyafamiljs synvinklar!
Nu ska jag forsoka dra mig till mitt hus innan natten slar till, helt plotsligt, som den gor varje kvall. Haha fatta nar jag kommer hem mitt i vintern och det blir morkt vid fyra, da kommer jag tro att klockan ar halv sju. For det ar den alltid har, nar det blir morkt.
Bara en sann sak liksom! Det ar sannt som far en att vilja stanna har och uppleva saker. Jag langtar inte hem, men jag saknar er. Puspus.

Secondfloorliving

Jag och Diana pa New-life-home, ett barnhem med mestadels HIV-positiva barn.
Vi var dar pa ulandspraktik och myste forra veckan

Moi-day. Idag efter brunchen åkte vi down town några stycken för att gå en sväng på den omtalade tyg-gatan, eller biasahra street som den heter. Vi kom dit men insåg snabbt att allt var stängt dagen till ära så vi ägnade några timmar åt att traska runt i stadskärnan under stekande sol och se oss omkring istället. Lika uttittade som vanligt, men man börjar vänja sig vid att sticka ut ur mängden. När några av tjejerna var inne i en liten masaimarknadsby stod jag och Isabelle lutade mot en mur en bit bort och väntade. Bara stod där, och betraktade allt som hände runtomkring. Jag skulle kunnat stå sa flera timmar och bara titta, man ser så sjukt mycket om man bara öppnar ögonen lite. Det är otroliga klasskillander i Kenya, det är helt ofattbart innan man sett det själv. Rikaste rika och fattiga går på samma gator med totalt olika förutsättningar för ett bra liv... Och sen har vi oss på sidan av, vita, rika turister som går runt och viftar med en normal kenyans månadslön när vi ska betala vårt fika. Det blir så svårt att koppla ihop allt. Vad vi än gör kommer vi att sticka ut ur mängden, det sitter liksom i hudfärgen. Och sen ar de så otroligt på hela tiden, man blir lite avtrubbad tillslut.

I sverige är allting ungefär likadant men här är ingenting så. Allting är föränderligt och svårt att förutsäga. Man vet inte riktigt vart man hamnar när man kliver på en buss, man vet inte riktigt vad de säger när kiswahili och engelska blandas och man förväntas förstå utan vidare. Nothing is certain. Men det är det som är spännande också.

Efter en stunds planlöst drivande (vilket man förövrigt kan bli arresterad för, lösdriveri....) satte vi oss och fikade. Jag, Asker och några till tog efter en stunds förvirrat kart-turistande en buss hem mot Karen, som är området där swe-school ligger, och Nakumatt Junction. Änders och Em med flera vandrade vidare och nu är de på teaterföreställning. Jag sitter ensam i zebrarummet och är lite glad för att internet fungerar, jag har precis läst några bloggar och insett än en gång hur jag verkligen inte hänger med för fem öre i vad som händer där hemma. Vilket iochförsig är otroligt skönt, men samtidigt förvirrande när man plötsligt får en liten inblick i vad ni har för er, då och då. Livet som vi lever här känns på något sätt lite "för bra för att vara sant", men man kan inte leva på två ställen, så jag väljer att försöka leva här och nu och hoppas att allt annat ar bra, utan att egentligen veta sa mycket om det.

En sak som jag har tänkt på, på tal om ingenting, är ords betydelse. Hur ett ord för mig kan betyda något helt annat för en jämnårig här i kenya. Till exempel "det löser sig". Det tänker jag väldigt ofta, och det beror på att det oftast gör det för mig på ett eller annat sätt. Men för en artonårig tjej i Nairobi är "det löser sig" inte säkert nog. För det löser sig inte alltid, hon ser människor och drömmar krossas omkring sig. Varje dag. Utbildning för mig är inte samma sak som utbildning för dem. Dyrt för mig är inte samma sak som dyrt för dem. På så vis skiljer vi oss åt, och ändå är vi så lika, vi har drömmar och vi har mål, men totalt olika sätt för att ta oss dit. Olika vägar att vandra, olika saker att se, inse och leva med. En tanke.

Mer än halva internatet har idag legat och guppat i poolen, det är dykcert på gång. Några dagars teori och dyk här och några dagar i Mombasa, sen ska de ha sina certifikat. Gustaf och Melkan bland andra. Ikväll blir det chill, girls-night-in har jag hört ryktas om. Och imorgon kväll är det utgang pa ingang, da ska vi tillbaks till blue times! Nu ska jag sluta "slösa bort" min tid, och försöka minska mitt BERG av plugg en liten aning. Wish me luck. Ehm...
Kwaheri sålänge. Puss L!

Dancing in the nights dancing trough the days

Emma och jag i Sverigeuniformen

I elevköket här intill mig steks det bananas ikväll. Vi har precis lyckats baka ihop något som iallfall liknade chokladbollar, och smakade snarlikt också. Ingredienserna hämtade vi från tjejerna i köket.
Idag är det onsdag och imorgon är det sista skoldagen denna veckan, på fredag är det moi-day här i Kenya vilket innebär ledigt för oss, gött det! Långhelger säger vi inte nej till för det är på helgerna man har chansen att göra något, komma ut och se Kenya. "Vanliga" skoldagar är inte lika givande, även om de är nödvändiga... Vi går liksom de tjugo metrarna mellan internatet och lektionerna, tio meter till matsalen, och sen fram och tillbaka några gånger. I bästa fall kommer vi utanför murarna och tar oss till junction eller java men om det är mycket plugg hinner vi kanske inte ens prioritera det, och så har ännu en dag gått, och vi har bara varit på skolområdet. Det är galet hur fort veckorna går, idag frågade justina om jag ska med ut imorrn och då insåg jag att det är torsdag imorgon, det kändes det verkligen, verkligen inte som. Det är svårt att förklara.

Nu är bananerna klara och min örebro-familj är samlad runt mig, vi har tänt ljus och bara myser. Sånna kvällar som man gillar. Resten av internatet ligger relativt lugnt för tillfället, alla är lite low såhär mitt i veckan. Men skvallret fortsätter att cirkulera, herrejösses, internatlivet kan nog aldrig förstås riktigt om man inte har upplevt det själv.
Efter långhelgen är det en vecka i skolan, och sen är det höstlov och vi drar iväg med nattåget till MOMBASA! Indiska oceanen here we come, det är verkligen något att se fram emot.

Helgen som gick var swedish-school-party-crew-över-18 ute och tog oss in på bluetimes, efter viss legkontroll. Där träffade vi elever från andra internationella skolor, bland annat från ISK som vi träffat tidigare på dagen, på fotboll/volleybollmatcherna, och sen dansade vi resten av natten tills skolbussen kom och hämtade oss, som vanligt. Nuförtiden har vi fått lite större frihet, eftersom att boardingföräldrarna anser oss vara lite varmare i kläderna nu, vi får gå ut själva när det är ljust, ohc får åka matato och allämna bussar, eller taxi om vi vill ta oss någonstans lite längre bort. Ännu har vi inte utnyttjat detta, men det kommer, kanske till helgen. Vi är sugna på att gå lite i själva centrum, som vi fram tills nu bara har passerat i bussarna.

Idag har vi valt praktikplatser på u-landskunskapen, jag valde en grundskola i Kibera som heter Ayany School, och snart kommer vi igång med den riktiga praktiken vilket känns otroligt kul. Jag längtar efter att komma ut lite mer, internatområdet blir mindre och mindre för varje dag känns det som. Inte för att jag inte gillar det, men om vi bara skulle sitta inne här hela tiden skulle det kännas rätt bortkastat när man har nairobi precis runt husknuten liksom. Jag känner att jag börjar spåra nu, dags att sluta skriva och vara lite social. Tacka Emma för datorutlånandet, och en liten stunds kontakt med omvärlden.
Det är en annan grej jag har tänkt på, hur otroligt isolerade vi är här! Vad som helst skulle kunna hända, och händer säkert, i Sverige utan att jag skulle märka någonting alls. Vid frukosten kan man bläddra igenom DailyNation, Metro och ett gäng andra kenyanska tidningar med skiftande kvalitet, men det säger ingenting om resten av världen. Isolerade på så många sätt, men jag klagar inte. Det är ett underbart sätt att låta tiden driva förbi.
Vi får se när vi skriver nästa gång, och vad vi skriver om då.

Take care!

Dagens random blir detta, som är saras bästa mening som hon lärt sig på kiswahili lektionerna: Wadudu wanahesabu kutoka moja mpaka mia, lakini wanataka kudjifunza kuhesabu mpaka elfu!

Snacka om att de går fort framåt med gramatiken, haha.

Vad det betyder behåller vi för oss själva sålänge.

PS. Förövrigt går vår nystartade förening R.S.I.R.K. starkt frammåt, men det får jag inte säga mer om nu. Men vi har haft ett maxat fotoskjut kan jag avslöja. Over and out. Sisi ni uchi na chafu. hahahaha, intern swahili när den är som bäst. Och förresten, sorry för att varje inlägg blir så extremlångt och spretigt men det är svårt att hitta rätt tankar när man helt plötsligt får en oväntad chans att dela med sig av lite upplevelser. Man vet aldrig när nästa internetchans kommer liksom. Hörs!

UPDATE!

Hujambo! Jösses vad länge sen vi delgav något, tiden går så snabbt och dagarna bara strömmar förbi. Det är konstigt hur fort det går egentligen, men det gör inte så mycket när varje dag är så otroligt mycket mer värd här. Vad vi än gör den dagen så blir det en bra dag liksom.
Okej, förra veckan... Vad hände?

Vi var på en secondary school som ligger här i närheten och är en av de fattigare skolorna, som är privatstartad och knappt har råd med lärarlöner men håller modet uppe ändå och ser till att över 1000 ungdomar får undervisning. Skolan är uppdelad i en pojk- och flickdel, och vi delades upp i små grupper som fick vara med på olika lektioner och prata med eleverna. Det ger så otroligt mycket insikt, dessa utfykter, för man inser saker om sig själv och om världen. Det låter klyschigt men det är verkligen så. När jag satt där längst bak i klassrummet, inträngd på en smal träbänk mellan fem kenyanska tjejer i min egen ålder insåg jag hur lika vi är fast våra livsförutsättningar inte ens finns med på samma karta. Plåtskjul eller lyxskola, det spelar liksom ingen roll. Först var de ganska tysta och fnittriga men efter hand som vi lärde känna varandra bättre började slappna av och fråga och berätta. När jag såg mig omkring i rummet efter mina svenska vänner såg jag att alla var omringade av kenyaner och uppe i livliga samtal. Det slutade med att vi alla fick våra "oh so beautiful" hår kammade och frisserade av flinka fingrar. Hårmodet här är något annorlunda än hemma... precis som allt annat :p
Det var en väldigt fin eftermiddag, jag tror det var på onsdagen.

På torsdagen efter lektionerna gick jag och Justina iväg längs Ngong road tills vi kom till en rondell efter ca femton minuter. Då sicksackade vi över vägen mellan minibussar och bilar och gick en bit till tills vi kom fram till Toimarket. Tänk dig marknadsafton på stortorget men byt ut allt som är tyg och fint mot plast och smuts och gör det sedan typ tio gånger så stort, trängre och mycket mer människor. Byt ut kullerstenarna på stortorget mot röd sprucken jord, trånga passager och trasiga plastpåsar. Och så en massa secondhand kläder i högar och människor som i desperat behov av pengar tar försäljningsknep till en ny nivå. Lite prutande på det. Där har du tiomarket. Vi vandrade runt i de smala gångarna i några timmar och köpte några små saker för små summor Ksh. Knasigt. Kläder som uppenbart är från europa som skänks säljs av afrikaner till europeiska turister som vill ha billiga kläder....

Mycket av den gångna vardagsveckan spenderades vid poolen i solen. Det är otroligt skönt att bara kunna gå ut ocxh chilla några timmar när man har hål, sen ha en lektion eller två, sen gå ut i solen igen. Man fattar inte riktigt att det är skoldag på samma sätt som hemma, när man när som helst kan gå "hem" de tio metrarna man har till sitt rum liksom. Skola/fritid/hemma flyter ihop helt, det går inte riktigt att hålla isär, särskilt inte när man umgås med samma personer hela tiden. Förövrigt väldigt trevliga personer.

Fredag tidig morgon satte vi oss i bussarna igen och åkte iväg mot en weekend i Masai mara vid tanzanias gräns i sydvästra Kenya. Sex timmar på en av de gropigaste, dammigaste och längsta vägarna genom landet men vi roade oss så gott det gick där vi skumpade runt, och utsikten var helt kolosalt vacker! Vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta när de sa "tält, men med toalett, dusch och pool". Jag såg framför mig något i stil med de tält vi hade på teambuildingen, kallt och campingkänsla, men detta var snarare någon form av lyxhotell i safaritältsformat. Utifrån såg man att det var ett tält, men inuti känndes det mer som ett fint rum med sängar. Jag, Änders, Emma och Sara Asker trängde ihop oss fyra stycken i ett tält. En dubbel och en enkelsäng, mysiga nätter. Vi var på tre safariturer och besökte en masaiby i nationalparken. På turerna fällde vi upp taket i bussen och stog och tittade ut över savannen och alla dessa djur. Lejonkungen feeling all over! Jag tyckte bäst om morgonsafarin, vi gick upp i soluppgången och såg djuren vakna till liv, coola grejer. På hemvägen möttes vi av diverse problem, motorstopp, punktering och boskapsjordar men allt går och tillslut kom vi utmattade hem till internatet igen efter en händelserik helg i masai mara.

Idag är det tisdag och jag ska snart gå iväg på u-landskunskapslektion, sen ikväll ska vi gå ut fast det är tisdag, för att vi är lediga imorgon då det är helgdag här i Kenya när muslimerna firar slutet på sin fasta. Skönt med en ledig dag mitt i veckan, jag tror vi ska försöka ta oss till en annan marknad liknande toimarket fast ryktesvis (ännu) billigare.

Sen har vi spelat mycket fotboll på sista tiden, askul, jag får glädjekickar varje gång för att det är så roligt. Jag har inte insett att jag saknar det så mycket förrns nu. På lördag är är tjejerna inbjudna till fotbollscup av ISK, internationella skolan här i Nairobi. Det blir 6-mannafotboll, american style, hoppas på en kul dag där. Killarna ska spela volleybollturnering samtidigt.

Nu måste jag kila ut i solskent, hoppas ni har fina höstdagar i Örebro!
Take care, and stay tuned.
Pussar
Lovisa

If you love me won´t you let me know

I fredags var dets å dags för Kibera. Vi skumpade fram i den svenska skolbussen medan plåthusen tätnade. I huvudet snurrade allt möjligt, man förökte föreställa sig hur det skulle se ut, om människorna och om ens reaktion.
Vi går in i ett större plåthus, en skola, på några få bänkar mitt i rummet sitter en massa barn, deras ögon lyser och vi står förundrade och bara tittar leendes mot dom. Dom är så vackra, hjärtat stannar för några sekunder och hela själen vill ta med dom hem.
Kibera, Afrikas största slum, deprimerande skulle många säga, men det var inte det största intrycket man fick. Visst var det hemstk, skitigt, fattigt och smutsigt, och man försökte att inte tänka på hur eländigt det måste vara efter det regnat eller hur fattig den lilla pojkens familj måste vara med tanke på de söndertrasade kläderna. Det som slog en var människorna, glädjen, dom vackra ansikten och skratten, de små barnen som ropade "How are you, how are you, how are you" i kör och dom inspirerande kvinnorna med HIV/aids som engagerat driver ett kvinnokoperativ för att försörja sig.
Trippen till Kibera var det bästa vi gjort hitills, jag längtar till praktiken drar igång på allvar och vi får komma dit på fredagrna, frågan är bara vilket ställe man ska välja.

Kontrasterna här är stora vilket inte är svårt att konstatera.
På kvällen drog vi till Black Diamond, där dansade vi sönder. Jag skrek mig hes till riktigt underbara discosängor, ni skulle skrattat om ni visste hur jag dansar nuförtiden, den afrikanska dansen har satt sin prägel mer finns det inte att säga.

Till sist har jag kommit fram till att Melker borde bli buktalare, tandborstningen kräver det. Han borstar tänderna i en evighet och under tiden ska han alltid försöka prata med en om en massa saker och man förstår ingenting. Nu är det dags för mig att borsta gaddarna, säga godnatt till sködpaddan och sedan falla in i djup dvala.
Sov sött!

If you were an ocean I'd learn to float

Nu var det bra länge sen vi skrev nått och det beror
1) på att vi bor på internat och har tusen andra saker att göra. Plus att skolan har kommit igång ordentligt nu och

2) Internet är fortfarande africanstyle. Det har varit internetkaos i flera dagar, men nu har jag ett lååångt hål fram till 11:00. 'Om internet funkar är det läge att skriva lite idag' tänkte jag när jag vaknade, så nu gör jag det.

Helgen ja... Vi var ute, det var kul att komma utanför murarna och äta, umgås, dansa och snacka skit med alla de andra. Dagen efter var skvallret i full gång, en viss gossip boy har anonymt lämnat ut följande meddelande i alla korridorer.

* Emma strulade med Marc vid bardisken. Är Marc och Emmas förhållande fortfarande hemligt?*Emma strulade också med M som kanske inte längre är lika oskyldig med tanke på att de spenderade natten tillsamans.
* Emma lade även handskarna på Martin... det verkar som om hon gillar killar som börjar på M
*Martin hånglade med Elin, vart ska detta leda?
*Efter lång väntan, med många timmar spenderandes i varera rum strulade C och D, mitt på dansgolvet. Trots att D inte ens gillar att dansa.
*I korridor elva verkade det hetta till mellan L och J, vad hände egentligen under täcket??

*Mikaela spenderade inte natten i sitt eget rum utan sågs komma från reggiemannens rum, vilken lek hade de lekt?
*En av skånemaffians medlemmar fick sitt hjärta krossat när han fick reda på att hans S inte räcker till för "the love of his life". Vad händer nu, går han tillbaka till L eller stannar han hos S?*Vad händer egentligen mellan D&M?
* Linnea söp till riktigt ordentligt och fick en varning, betyder detta av vi andra ligger bra till?*Alla väntar på att en viss någon ska göra sitt avgörande drag när det kommer till rektorns dotter.
* En viss skåning verkar kunna hålla sig, frågan är hur länge till?
*Undrar om Siri och John hittar varanda, eller ligger de lågt?
xoxo
Gossip Boy

Haha, det känns som att detta har hänt förrut några hundra mil härifrån i ett visst Örebro... Och Emma är inte örebroemma, bara så att ni vet ;) Ja, det är mycket nya erfarenheter här på internatet. Man är alltid alltid omgiven av människor. Och vi får se varandra från så otroligt många sidor. Morgontrötta vid frukosten, mer eller mindre seriösa på lektionerna, taggade på idrottsaktiviteterna, på myshumör i tvsoffan, glada på kvällsfikat, på partyhumör på fredakvällarna... listan kan göras oändlig. Det har för och nackdelar, precis som allting. Gossip boy eller inte, men man är alltid omringad av människor och därav också av bra skvaller. Som vi alla älskar..? mer eller mindre haha.

På lördagen åkte de som ville till ett giraffcenter och blev pussade av giraffer. Jag stannade här och tvättade. Tvättstugan ligger i poolhuset och med Gustafs vägledning har jag blivit en riktigt skillad tvättare. Hängningen är den delen jag tycker bäst om för då kan man tala lite med folk som spelar biljard under tvättlinorna, det är det nästan alltid någon som gör.
Varje helg har vi städkontroller innan vi får gå ut, den som inte har moppat ordentligt får inte gå ut den kvällen... Det är kul när man inser hur olika uppfostran och bakgrund vi alla har. Jag säger som Emma, tack mamma för att jag har fått lära mig att städa och ta hand om mig själv, det är det inte alla här som har kan jag säga utan att hänga ut någon särskild...

På söndagar är det masaimarknad för de som vill. "sister, over here sister", "have a look sister", "hey sister". Man är så ovan vid att bli sliten i och uppmärksammad på det sättet. Många av sakerna de tillverkar och säljer är otroligt vackra, vilket hantverk. Så mycket kunskap. Skills that kills. På kvällen åkte vi till Village market, där vi hängde resten av kvällen. Jag åt italienska glass, kikade när några bowlade och såg batman på bio.
Jag och "örebrofamiljen" håller fortfrarande ihop, det är en enorm trygghet att ha dem bakom mig. Samtidigt är det otroligt kul att lära känna alla nya. You always change your mind about people har nått en ny nivå. Man inser saker varje dag. Både om internatfolket, det kenyanska folket, miljön, och framförallt sig själv. Jag längtar inte hem. Men jag saknar er.
Pusspåkinden till alla därhemma.

/ Lovisan

Vädret är forstatt gått och lite regnigt. Här är en after-rain-pic.